Demokratins motstridighet

av LOVISA BERGDAHL

– Kyrkan som värdegenerator kan bidra till att hålla demokratin levande.

Ordet demokrati tycks ibland beteckna hart när allt vi tycker är bra, viktigt och eftersträvansvärt. Samtidigt ekar det tomt. Vi vet att demokrati inte är en självklarhet, att det öppna samhället är hotat, och att tron på demokratin faktiskt är svag bland unga människor i Sverige i dag. Britain is a liberal democracy, säger de i Storbritannien. Detta uttryck visar på något som också borde sägas i den svenska debatten, i vilken vi ofta bara konstaterar rätt och slätt: ”Sverige är en demokrati.” Men Sverige är, liksom Storbritannien, en liberal demokrati.

Det svenska samhällslivet vilar således på två delvis motstridiga traditioner: den liberala traditionen och den demokratiska traditionen. Den liberala traditionen har sin grund i 1700-talets liberalism och i den frans­ka revolutionen, med förgrundsfigurer som John Locke och John Stuart Mill. Liberalismen är moralisk och individcentrerad till sin karaktär, och i dess centrum står ett betonande av liberala värden i bred mening, som till exempel individens fri- och rättigheter, rättvisa, jämlikhet, solidaritet och tolerans. Den demokratiska traditionen är mycket äldre och har sin grund i antikens Grekland. Den är politisk och folkcentrerad till sin karaktär (jfr grekiskans demos, ’folk’ och kratos, ’makt’ eller ’styre’) och i dess centrum står folkets ’makt’ eller möjligheter att omförhandla de värden som traderats från tidigare generationer. Motstridigheten mellan den liberala och den demokratiska traditionen består således av att den liberala idétraditionen strävar efter att etablera liberala värden (ett innehåll) med individen som utgångspunkt, medan den demokratiska traditionen strävar efter mångfald och politisk öppenhet (en form) för att låta folket som kollektiv få omförhandla de värden och traditioner som det övertagit från tidigare generationer.

Spänningen mellan förändring och öppenhet, å ena sidan, och överförande och fasthet, å den andra, utgör således den liberala demokratins hjärta. Om öppenheten och mångfalden går förlorad blir samhället möjligen hårdfört liberalt men inte demokratiskt. Och omvänt – om de liberala värdena förlorar sin mening blir samhället riktningslöst. Det är just denna spänning mellan att debattera, argumentera och ständigt omförhandla de värden och traditioner som vuxit fram i ett visst samhälle och samtidigt hålla fast vid dem och fortsätta tro på dem som gör samhället demokratiskt i den liberaldemokratiska meningen. Det betyder att fasthållandet vid värdena måste stå i paritet till möjligheten till deras omförhandling och det är det som skiljer demokrater från icke-demokrater, demokratiska partier från icke-demokratiska.

Två saker följer av detta. Den ena är att det är inkorrekt att tala om ”demokratiska värden” eftersom demokratin inte innehåller värden (förutom möjligen öppenhet och mångfald). De värden som vi bör tala om är de liberala värdena. Det andra är att demokrati inte är ett substantiv utan ett verb. Eftersom den demokratiska traditionen ger oss en form men inget innehåll – förutom möjligheten att välja mellan olika universa (återigen: mångfald och öppenhet) – är demokrati något vi gör och lever.

Det problem som många västerländs­ka samhällen står inför i dag är att folkets ’makt’ i allt ökande grad kommit att uttryckas i antiliberala värden. Populism, fascism och nationalism är på frammarsch på flera håll i västvärlden och den traditionella politiken tycks ha spelat ut sin roll. Demokratin är i kris, det är uppenbart, men den största krisen kanske ändå gäller liberalismen. Den liberala demokratins värden tycks ha förlorat sin attraktionskraft för allt fler männi­skor. En rapport som Skolinspektionen publicerade redan 2012 om statusen på skolans demokrati- och värdegrundsarbete visar till exempel att allt fler lärare är osäkra på vad de liberala värden, som läroplanen föreskriver som innehållsbärande för lärarnas fostransuppdrag, handlar om. Denna osäkerhet gäller inte bara lärarna utan samhället i stort.

Liberalismens kris och brist på innehåll har under vårvintern debatterats flitigt av Joel Halldorf och Johan Norberg på Expressens kultursidor. Om Norberg applåderar bristen och menar att det är liberalismens styrka att den inte vägleder människor moraliskt, så är en av Halldorfs huvudpoänger att en bidragande orsak till varför populismen vinner anhängare i dag är att liberalismen blivit innehållsmässigt tom. Den ger oss inget annat att leva för än oss själva, eftersom det som var tänkt som utgångspunkt har placerats i själva centrum. Individen har gjorts till ideologi – till individualism – och det enda innehåll som förespråkas är att låta den enskilde leva sitt liv så fritt ifrån andra människors inblandning som möjligt. Det ökande intresset för populism, nationalism och olika slags fundamentalism kan alltså vara ett tecken på att individualismen inte räcker som idémässig grund att leva på.

Om den liberala demokratin ska leva vidare måste medborgarna ständigt diskutera vad som är omistligt i det idéinnehåll som den förvaltar, vad som är förhandlingsbart, och sedan ta ansvar för vad denna process resulterar i. I en överförd mening står även kyrkan inför samma uppgift och utmaning: att vidmakthålla en ständigt pågående dialog mellan den traderade läran och det pågående livet, mellan dogmat och erfarenheten, där båda delarna samspelar inom ramen för en enhet i mångfald. Den kritiska frågan till kyrkan är huruvida hon håller denna dubbla rörelse vid liv, så att hon varken blir nostalgiskt tillbakablickande eller naivt förändringsoptimistisk. Den kritiska frågan till samhället är hur det i vår tid ska finna de värden och det idéinnehåll som motiverar människor till att fortsätta ta ansvar för både nuet och framtiden.

Här har kyrkan en lång erfarenhet att dela med sig av. Utifrån synen på världen som vårt gemensamma hem och på männi­skan som moralisk varelse skapad till Guds avbild kan kyrkan fungera som en viktig värdegenerator i en tid av påfallande innehållslöshet och riktningslöshet. Kyrkan värnar den enskilda personens frihet, och påminner samtidigt om vårt ansvar för det gemensamma goda. När kortsiktiga ekonomiska intressen prioriteras framför vårt ansvar för framtida generationers miljö, eller när människovärdet devalveras genom en obegriplig och inhuman flyktingpolitik, behövs kyrkans röst i debatten. Det är här som kyrkans möjliga bidrag till en levande demokrati ligger – hon kan påminna vår samtid om grunderna för de centrala värden som håller på att gå förlorade.

 

Lovisa Bergdahl är Fil. dr i pedagogik, lektor vid Södertörns högskola.