Den gröna evangelisationen

av JOHAN A. STENBERG

– Andliga ekosystemtjänster kopplar upp oss mot Gud.

Den förre påven, Benedictus XVI, fick epitetet ”den gröne påven” på grund av sitt engagemang i miljöfrågor. Under vår nuvarande påve, Franciskus, har Vatikanens rykte som grön tankesmedja förstärkts ytterligare tack vare miljöencyklikan Laudato si’ (2015) och den kommande Amazonassynoden. I Laudato si’ beskriver påven hur kyrkans miljöarbete harmonierar med arbetet mot fattigdom, mot abort och för alla människors värdighet. Omtanken om miljön är alltså en integrerad del av ”livets kultur” och en viktig pusselbit i påven Franciskus front mot slit och släng-mentaliteten. I detta arbete har kyrkan omfattande gemensamma intressen med miljöorganisationer och andra samhällsaktörer.

Men det kristna miljöengagemanget handlar inte bara om att vårda livet; det handlar lika mycket om kyrkans missionsuppdrag – att leda alla människor till Kristus. För kyrkan är det självklart att skapelsen deltar i detta uppdrag. Enligt kristen tro finns det en gudomlig manifestation i naturen som ger oss möjlighet att upptäcka Skaparen. Naturen är sakramental, eftersom den uppenbarar kunskap om Gud och eftersom Kristus är närvarande där. Miljöförstöring är därför en form av helgerån.

På sätt och vis liknar naturens stillhet den erfarenhet av inre ro och frid som många upplever när de besöker tabernaklet i en kyrka. Att naturen har en tendens att göra människan frommare och fridfullare har på sistone tagits upp i vetenskapliga sammanhang. I det FN-initierade forskningsprogrammet Millennium Ecosystem Assessment har så kallade andliga ekosystemtjänster fått särskild uppmärksamhet. ”Ekosystemtjänster” är viktiga tjänster (t. ex. insektspollinering av jordbruksgrödor) och produkter (t. ex. rent vatten) som vi får gratis från naturen. Anledningen till att ekosystemtjänsterna studeras intensivt just nu är att de påverkas negativt av miljöförstöringen och att stora ekonomiska värden då går förlorade. Andliga ekosystemtjänster (liksom kulturella och estetiska ekosystemtjänster) är visserligen svåra att sätta ett ekonomiskt värde på, men de kan ha stor betydelse såväl för människans upplevelser som för hennes andliga och kognitiva utveckling.

Även om Kristi närvaro i naturen inte kan mätas vetenskapligt så kan mänskliga upplevelser studeras och värdesättas på olika sätt. Forskning visar exempelvis att pulsen och blodtrycket sjunker när försökspersoner rör sig från stadsmiljöer in i växtdominerade miljöer (till exempel parker), vilket skulle kunna göra personerna mer kontemplativa.

För religiösa människor – oavsett etikett – är kunskapen om ”andliga ekosystemtjänster” old news. De andliga uppenbarelser och erfarenheter som beskrivs i olika religiösa urkunder är nämligen i mycket hög grad kopplade till naturen. Mose mötte Gud i en buske; Elia mötte Gud på ett berg; kung David blev andligt berörd vid åsynen av månen och stjärnorna; Paulus såg Guds fingeravtryck i skapelsen; de vise männen leddes till krubban av en stjärna; och Jesus själv förlade ofta sina framträdanden till vattnet och bergen snarare än till konferenslokaler i städerna.

Även i skönlitteraturen sker de livsavgörande gudsupplevelserna ofta just i naturen. Ett bra exempel är Leo Tolstojs hjälte Levin (i romanen Anna Karenina) som kom till insikt om att man måste ”leva för sin själ, för Gud” medan han satt i mossan under ett träd och tittade på en liten grön skalbagge som klättrade på ett grässtrå.

Vårt eget land, Sverige, anses vara starkt sekulariserat, men även svenskarna påstår sig ofta vara ”andliga” i naturen. Det har vi i så fall gemensamt med vår egen Carl von Linné som upplevde sig se den allsmäktige på ryggen när han promenerade över naturens fält.

Historiskt har människans förmåga att vara religiös utvecklats under den tidsepok när vi alla levde i absolut närhet till naturen. Därför är det ingen stor överraskning att vår religiositet uttrycks starkast i naturen och avtar när vi distanseras från den. Det är inte heller bara av en händelse som religiositeten i Europa minskade i samband med urbaniseringen, då människor flyttade bort från naturen till de sterila städerna.

I arbetet med att återkristna Europa har miljöfaktorn blivit en viktig pusselbit. Miljöfrågan är nu en katolsk fråga. Det är bra. När religiösa skolor förbjuds, när bön på arbetsplatserna förbjuds, när färre människor besöker kyrkorna så är naturen snart den enda plats där religionens kraft har ett obetvingat och allmänt fäste. Att skydda och återställa naturen och stadens parker är därför en apostolisk gärning som kyrkan gör rätt i att uppmuntra.

Vi vet ännu inte vad uppmaningarna från Amazonassynoden till lekfolket skulle kunna bli, men frågan är om inte söndagsbudet (mässplikten) skulle behöva kompletteras med en uppmuntran till alla urbana kristna att själva tillbringa mer tid i skapelsen utanför betongdjungeln. Påven Franciskus uppmanade själv nyligen till mer kvalitetstid i naturen när han i ett tal till 5 000 scouter som samlats i Rom sade att naturen ”är Guds sociala medieplattform […] den skapades för att vi ska kunna koppla upp oss mot Gud […]”. Bristen på naturupplevelser kan kosta dig mer än högt blodtryck – den kan i värsta fall också kosta dig din andlighet.

I den katolska kyrkan förenas männi­skans naturliga andlighet och den organiserade religionen på ett utmärkt sätt som kanske fortfarande är fördolt för många sökare. När påven nu blåser nytt liv i kyrkans miljöengagemang kan detta vara en bra möjlighet att bygga stabila broar till dessa sökare, liksom till det övriga samhället. Kyrkan bidrar inte minst med engagemang, handling, ett språk för det existentiella och överskridande samt filosofisk klarhet och eftertänksamhet. Staten bidrar, å sin sida, med mer skattemedel än någonsin till miljöåtgärder, utan att reflektera över den apostoliska gärning detta är. Tjugo år efter statsreligionens avskaffande kan vi alltså glädja oss åt att staten i detta avseende är evangeliets tjänare. I denna gröna evangelisation går kyrkan och den sekulära staten hand i hand.

Johan A. Stenberg är professor i integrerat växtskydd vid Sveriges lantbruksuniversitet i Alnarp.

 

Detta är en ledartext publicerad i Signum nr 6/2019.