Den obekväma sanningslidelsen

av ULF JONSSON

– Om nödvändigheten av att ta verkligheten i beaktande.

Det offentliga samtalsklimatet lämnar mycket övrigt att önska. Makthavare på allra högsta internationella nivå struntar i fakta och ljuger utan att blinka. Höga politiker och tjänstemän ger förvanskade beskrivningar av sitt eget handlande till allmänheten. Desinformation och så kallade alternativa fakta lägger dimridåer över de verkliga sakförhållandena. Men om verkligheten inte längre utgör måttstocken för våra påståendens riktighet, så undergrävs i längden förtroendet oss människor emellan, och därmed också förutsättningarna för ett öppet och civiliserat samhälle.

Problemen finns dock inte bara bland de mäktiga. Under rubriken ”Vettigt folk sprider vidriga ord” påminner ledarskribenten Erik Helmerson om hur ”vanligt folk” via internet med hjälp av lögner och förtal sprider grovt förvanskade föreställningar om andra människor: ”Helt vettiga människor rekommenderar och delar sidor, artiklar och inslag som på olika sätt förmedlar naken rasism och de vidrigaste påhopp.” (DN 23/2). Påven Franciskus hör också till dem som i tydliga ordalag varnat för konsekvenserna av lögner och förtal som sprids via nätet. Påven beskriver fenomenet som ”en lömsk form av terrorism som orsakar stor förödelse i människors liv”.

Men hur har vi då hamnat här? Orsakerna bakom det urartade samtalsklimatet är förstås många. Förutom den upplevda anonymiteten på nätet, utpekas ofta tankeströmningar inom akademi och kulturdebatt på 1980- och 1990-talet som syndabock. Resonemangen går så här: När de postmoderna teorierna i förenklade populariserade versioner sipprade ner från seminarierummen till köksbordsnivån togs de som förevändning för idén att verkligheten kan beskrivas nästan hur som helst. Men om jag uppmuntras att konstruera min egen bild av verkligheten utan hänsyn till fakta, då förväntar jag mig väl också att den ska tas på allvar av andra, hur förvriden den än må vara. Skillnaden mellan fakta och fiktion löses upp.

Den som söker efter reflexioner kring dessa och liknande frågor kan med fördel läsa författaren Lena Anderssons senaste bok Egentligheter. I boken kommenterar hon 36 fotografier av konstnären Dan Wolgers verk. Konstverken består av bruksföremål som är trasiga eller som Wolgers avsiktligt gjort obrukbara, så att de inte kan fylla sitt syfte. Exempelvis en parkbänk som är placerad så att det inte går att sitta på den, och en sked som inte går att använda som sked. Utifrån dessa fotografier reflekterar författaren över hur vi människor beskriver verkligheten.

Lena Andersson driver i Egentligheter en bestämd metafysisk uppfattning (ja, hon kallar det så). I protest mot relativismens hegemoni lyfter hon fram Platons föreställning om att världen har en urstruktur som vi inte kan ta oss loss ifrån. Världen är som den är, och det har människan att rätta sig efter. Våra beskrivningar av verkligheten ska återspegla verklighetens faktiska strukturer: ”Liksom vi hindras av naturlagarna i vår gärning, begränsas tolkningen av dessa verk av rimligheter.” Felaktiga beskrivningar hör hemma på sophögen.

Anderssons reflexioner passar som hand i handske med Wolgers konstverk. Konstnärens avsikt med verken är nämligen att protestera mot de simplistiska former av relativism som han mötte i utbildningen på Konsthögskolan i Stockholm under 1980-talet. Wolgers menar att en sked inte kan se ut hur som helst, om den ska vara en sked. En parkbänk som är placerad så att det inte går att sitta på den är felplacerad, oavsett vad konstteoretiker och filosofer än må säga. Världen är på ett visst sätt, med sin inbyggda struktur. När våra beskrivningar av världen inte motsvarar verklighetens faktiska strukturer så har vi gått vilse.

Naturligtvis går det att argumentera mot den platonska metafysik som presenteras i Egentligheter, om man så vill. Lena Andersson medger också själv att vårt förhållande till verklighetens platonska urstruktur är komplext. Den filosofiskt kanske mest intressanta punkten i hennes resonemang kommer när hon påpekar att det finns somligt som inte kan fångas in i de platonska kategorierna. Hit räknar hon bland annat historien och livet – och konsten. Dessa fenomen har ingen platonsk natur, anser hon. Det avgörande med hennes reflexioner ligger dock inte främst i hennes platonska metafysik. Det avgörande är att hon vill hjälpa läsaren att få syn på det problematiska med att inte bry sig om skillnaden mellan sanna och falska beskrivningar av verkligheten. Det är hennes ärende. Det är ett angeläget ärende, särskilt om man lever i en relativistisk kultur.

Visst kan man bli missmodig över den ytliga relativism som man kan möta i samtidskulturen. Den visar sig exempelvis när nyhetsförmedlingen utformas för att underhålla snarare än för att ge korrekt information. Ännu mycket värre blir det när desinformation och rena lögner börjar uppfattas som det normala. En pessimistiskt lagd debattör påpekade att det inte går att göra några aprilskämt längre, eftersom nyhetsförmedlingen dagligdags översvämmas av de mest hårresande felaktigheter.

Men Andersson och Wolgers är inte ensamma om att ropa i öknen. Det finns många sansade människor, också inom politik och medier, som står upp för att det inte går an att beskriva verkligheten hur skruvat som helst – både därför att det inte motsvarar sanningen och därför att det underminerar ett gott mänskligt samhälle. Problemen med sanningsrelativismen har blivit uppenbara för så många att det numera finns skäl att anta att utvecklingen har börjat vända. Desinformation och brist på realism står folk upp i halsen. Kanske är vi faktiskt redan på väg ut ur post-truth-eran.

I den berättigade glädjen över detta bör vi dock akta oss för att styra kosan mot den rakt motsatta ytterligheten. Relativismens motsats heter nämligen inte sanning utan auktoritär objektivism. Föreställningen att vi på ett enkelt sätt kan beskriva verkligheten helt objektivt har även den sina problem. Ty vem av oss äger auktoriteten att fastslå vilken beskrivning som är den sanna? Även en robust medeltida realist som Thomas av Aquino påpekade att var och en av oss tar emot intrycken från omgivningen på sitt eget sätt. Objektivitet och sanning är eftersträvansvärda men knappast lätta att uppnå. Att bygga på grundligt prövad evidens, att inte låta sig förledas av fördomar, att följa upp även obekväma frågor, och att konsekvent låta sig ledas av uppriktig sanningslidelse är ingen sinekur. Men utan dessa intellektuella dygder hamnar vi lätt i antingen slapp relativism eller auktoritär objektivism. Det kan vara värt att dra sig till minnes det som en av 1900-talets stora katolska filosofer, Bernard Lonergan, brukade framhäva: objektiv kunskap om verkligheten är uppnåelig, men den förutsätter att männi­skor uppriktigt och mödosamt strävar efter den.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.