Det lekande Jesusbarnet

av FREDRIK HEIDING
Lekte Jesus som barn? Evangelietexterna besvarar inte den frågan, förutom möjligen genom berättelsen om den tolvårige Jesus i templet (Luk 2:41–52). Men där ger han ett seriöst intryck som nog inte kan förknippas med lek, han sitter bland lärarna och ställer frågor till dem. Att få kunskap kan i och för sig vara ett nöje, men som barn lekte väl Jesus på andra sätt också?

Ur ett sekulariserat perspektiv sägs ofta att Julen firas för barnens skull med ritualer av olika slag utan tydlig religiöst innehåll. Troende kristna å andra sidan firar Julen till åminnelse av Jesu födelse, där barn involveras på olika sätt. Barnens julfest vid Epifania (tre vise männen, Herrens uppenbarelse) med dans kring julgranen är ett exempel. Såväl icke-troende som troende kan kanske förenas i en gemensam nyfikenhet kring frågan om Jesu barndom. Var han lekfull?

Om Jesus är fullt ut människa är det självklart att han också var lekfull och gärna umgicks med de andra barnen i Nasaret i Galileen. Johannes Döparen torde ha varit en av hans lekkamrater, med hänvisning till att Johannes redan i Elisabets moderliv sparkade till av glädje när den med Jesusbarnet havande Maria kom på besök (Luk 1:39–41).

Men Jesusbarnet lekte dessutom i en annan och mer grundläggande bemärkelse. Låt oss titta närmare på motiv i vilka Jesusbarnet och Maria håller en jordglob i handen [t.v. Vår Fru av Derzhavnaya, rysk ikon; t.h. Svarta Madonnan i Montserrat, Katalonien]. Under barocken skildrades han ofta i Marias famn med jorden, världen, i sin hand.

Vad illustrerar denna gest? I första hand att Jesus (och Maria) bär världen omsorgsfullt. Men tänk också på att Gudsmänniskan Jesus är Frälsare och Skapare; han är Skapare åtminstone i den bemärkelsen att allt skapas genom honom. Allt detta pekar faktiskt på att Gud skapar och frälser på ett lekfullt sätt. Naturligtvis inte så att Jesus på något ytligt vis skulle spela ett spel med världen och människosläktet.

Leken kommer i stället in i bilden på så vis att det är mycket meningsfullt för Gud att skapa och befria världen, men Gud är inte tvungen till det. Gud måste inte skapa och befria. Det sker inte av nödvändighet, inte heller av ren slump. Gud vill skapa och frälsa kärleksfullt, fritt och lekfullt. Redan antika, grekiska filosofer som Herakleitos, Platon och Plotinos tänkte sig att Gud är någon som leker. Människorna är som leksaker i gudarnas händer i den grekiska mytologin, filosofin. Poängen med detta är att Gud inte skapar av ren nödvändighet (även om vissa inriktningar, såsom emanations-läran går åt det hållet).

I judisk-kristen tradition finns också föreställningen om att vara lekfull inför Gud. Vi ser det till exempel i Ordspråksboken, där Visheten som människan kan vara delaktig i leker inför Herren: ”När han spände upp himlen var jag där, när han välvde dess kupa över djupet, när han fyllde molnen däruppe med kraft och lät djupets källor bryta fram, när han satte en gräns för havet och vattnet stannade där han befallt, när han lade jordens grundvalar, då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna.” (Ords 8:27–31, min kursivering.)

En aspekt av det glada julbudskapet är att Gud i Jesusbarnet av glädje och kärlek leker i och med världen. Troende, och förmodligen också icke-troende i någon mån, kan delta i denna lek. ”Guds ära är den levande människan” (Gloria Dei, homo vivens) sade kyrkofadern Irenaeus av Lyon (d. 202). Vi kan också utropa: Gud ära är den lekande människan.

Signum önskar våra läsare en riktigt God Jul!

Fredrik Heiding 2017-12-24