Det sköna i den nya evangelisationen

av JOHN SJÖGREN

Den franske författaren och dramatikern Paul Claudel, vars pjäs Budskapet till Maria sätts upp på Dramaten i vår, har i en berömd passage berättat om hur han i 18-årsåldern kom att acceptera den katolska tron. Underverket, för man måste nästan kalla det för ett sådant, skedde under en vesper på julaftonen i Notre Dame i Paris. Det var när kören sjöng Magnificat som något fullständigt oväntat drabbade den unge mannen. ”På ett ögonblick”, skriver Claudel, ”rördes mitt hjärta och jag kom till tro.” Han beskriver det som en plötslig övertygelse, så överväldigande att där inte fanns någon plats för tvivel. Det är en omvändelsescen nästan lika stark, nästan lika direkt och omvälvande, som den som Paulus upplevde på vägen till Damaskus.

Claudels berättelse är ett ovanligt tydligt exempel på skönhetens evangeliserande kraft. Det är alltså inte några förnuftsargument, inte heller några högtstående moraliska exempel, som leder Claudel in i tron. Det är kraften i musiken som får honom att ge sig in i trons stora äventyr. Det är inte det sanna eller det goda, utan det sköna, som blir ingången för Claudel. Givetvis ska hans resa sedan föra honom till såväl det goda som det sanna. Ja, vad han i musikens skönhet anar är i själva verket sanningens och godhetens strålglans. Men att det är i skönheten som det börjar är en viktig poäng. Att inleda med det sköna tror jag också är en väsentlig aspekt av det som brukar kallas för den nya evangelisationen. I synnerhet i vår postsekulära tid.

En av 1900-talets främsta katolska teologer, Hans Urs von Balthasar, ägnade en stor del av sitt livsverk åt att poängtera den centrala betydelse skönheten alltid haft i traditionen. När han skriver sin omtalade och enormt omfattande trilogi väljer han att utgå från de tre transcendentalierna det sanna, det goda och det sköna. Men mycket medvetet väljer han att vända på ordningen. I motsats till Kant, som i sina tre ”kritiker” börjar med det sanna (Kritik av det rena förnuftet), sedan går via det goda (Kritik av det praktiska förnuftet) för att till sist avsluta med det sköna (Kritik av omdömeskraften), går von Balthasar den omvända vägen: först det sköna (Herrlichkeit), sedan det goda (Theodramatik) och avslutningsvis det sanna (Theologik).

För von Balthasar är det av avgörande betydelse att börja med just det sköna. Formen är alltid det första som möter oss; mönstret eller strukturen som vi tar in med våra sinnen. Vi ser innan vi förstår. Innan vi uppfattar något som gott eller sant varseblir vi att det är skönt. Skönheten, formen, kommer först. Förundrade inför formen förs vi sedan vidare, mot det innehåll som formen på ett mystikt sätt både uppenbarar och låter förbli fördolt. Först efter den levda erfarenheten av formens innehåll, eller innehållets form, kan man närma sig en reflektion kring sanningen. Tågordningen måste alltså se ut såsom von Balthasar lägger upp den: det sköna, det goda, det sanna. Eller: estetik, dramatik, filosofi. Först teofani (det sköna), sedan teopraktik (det goda) och till sist teologi (det sanna). Först perceptionen, som är skön. Sedan handlingen, som är god. Och så avslutningsvis yttrandet, som är sant.

Men som von Balthasar mycket riktigt påpekar går det inte att helt separera dessa tre transcendentalier ifrån varandra. De går in i och skär igenom varandra. Skönheten ska snarare uppfattas som det sannas och det godas attraktionskraft. Och det är just denna tilldragande funktion som gör skönheten så användbar i den nya evangelisationen. Andra Vatikankonciliet betonade att kyrkans kanske mest fundamentala uppgift är att evangelisera, att vittna inför världen om sin tro på Jesus Kristus och att detta uppdrag gäller alla döpta. Det var dock Johannes Paulus II som på slutet av 1970-talet myntade begreppet ”den nya evangelisationen”. En förkunnelse som skulle vara ny i sina metoder, i sin intensitet och inriktning.

Hur ska då denna nya evangelisation förverkligas i vår tid? En av de metoder som bör prägla den nya förkunnelsen tror jag är en skönhetens metodik. Närmare bestämt att, precis som von Balthasar förespråkade, börja med det sköna. Ty att börja med det sanna är långt ifrån alltid en lyckad strategi i en kultur där ”du har din sanning, jag har min”. Inte alla gillar, förståeligt nog, att få sanningen slagen i skallen. Särskilt inte i ett klimat där sanningsrelativism är ett utbrett problem. Inte heller det goda är alltid den bästa ingången. Att predika för människor hur de borde leva sina liv slår lätt över i moralism. Då är skönheten en mycket mer inbjudande och mindre påträngande strategi. Peka på skönheten, få människor att längta efter att leva i harmoni och enlighet med det sköna, så kommer det goda och det sanna att komma av sig självt. Börja med estetiken, så kommer etiken att följa.

Även den intensitet som den nya evan­gelisationen bör präglas av måste vara grundad i en känsla för evangeliets skönhet. Ty en av skönhetens egenskaper är att den i sig gör oss till ett slags missionärer. Augustinus talade om två sorters skönhet, den som är behaglig och den som manar till uppbrott. Det är den senare som är den starkaste, som gör oss till ett slags skönhetens apostlar. När det sköna drabbar oss tvingas vi att stanna upp. Skönheten griper tag i oss för att sedan sända oss ut i världen. Precis som Jesus, som är sanningen och skönheten i mänsklig gestalt, grep in i lärjungarnas liv och sände dem ut i världen för att predika evangeliet. Likadant är det för den som tvingats till uppbrott av det sköna. Hon kan inte låta bli att berätta om det hon upplevt: Du måste läsa den här boken! Åh, jag har sett en sådan fantastisk film! Lyssna på det här, det är den starkaste musik jag hört! Den skönhetsberusade blir som en förälskad. Hon vill ställa sig på taken och skrika ut sin kärlek. Hon vill att hela världen ska uppleva det fantastiska hon själv har upplevt.

Om det är så att skönheten har en avgörande roll att spela i den nya evangelisationen, om det är så att det sköna inte bara är en väg till det goda och det sanna, utan kanske rent av själva kungsvägen till Gud, då finns det anledning att självkritiskt tänka över hur vi förhåller oss till estetiska frågor i kyrkan i dag. Mässan får förvisso aldrig reduceras till något som ska ge oss en estetisk kick. Till mässan kommer vi för att ta del av och dras in i Guds eget liv, inte för att söka konstnärliga upplevelser. Men likväl kan vi fråga oss: speglar våra gudstjänster på ett tillbörligt sätt evangeliets härlighet? Skulle det vara möjligt att drabbas av en sådan skönhetsbetonad omvändelse som Paul Claudel en gång upplevde i en katolsk kyrka i dag? Lyckas kyrkan i sin förkunnelse och sitt gudstjänstliv att peka på via pulchritudinis, skönhetens väg? Den väg som leder till sanningen?

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, verksam i Uppsala.
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av JOHN SJÖGREN

Den franske författaren och dramatikern Paul Claudel, vars pjäs Budskapet till Maria sätts upp på Dramaten i vår, har i en berömd passage berättat om hur han i 18-årsåldern kom att acceptera den katolska tron. Underverket, för man måste nästan kalla det för ett sådant, skedde under en vesper på julaftonen i Notre Dame i Paris. Det var när kören sjöng Magnificat som något fullständigt oväntat drabbade den unge mannen. ”På ett ögonblick”, skriver Claudel, ”rördes mitt hjärta och jag kom till tro.” Han beskriver det som en plötslig övertygelse, så överväldigande att där inte fanns någon plats för tvivel. Det är en omvändelsescen nästan lika stark, nästan lika direkt och omvälvande, som den som Paulus upplevde på vägen till Damaskus.

Claudels berättelse är ett ovanligt tydligt exempel på skönhetens evangeliserande kraft. Det är alltså inte några förnuftsargument, inte heller några högtstående moraliska exempel, som leder Claudel in i tron. Det är kraften i musiken som får honom att ge sig in i trons stora äventyr. Det är inte det sanna eller det goda, utan det sköna, som blir ingången för Claudel. Givetvis ska hans resa sedan föra honom till såväl det goda som det sanna. Ja, vad han i musikens skönhet anar är i själva verket sanningens och godhetens strålglans. Men att det är i skönheten som det börjar är en viktig poäng. Att inleda med det sköna tror jag också är en väsentlig aspekt av det som brukar kallas för den nya evangelisationen. I synnerhet i vår postsekulära tid.

En av 1900-talets främsta katolska teologer, Hans Urs von Balthasar, ägnade en stor del av sitt livsverk åt att poängtera den centrala betydelse skönheten alltid haft i traditionen. När han skriver sin omtalade och enormt omfattande trilogi väljer han att utgå från de tre transcendentalierna det sanna, det goda och det sköna. Men mycket medvetet väljer han att vända på ordningen. I motsats till Kant, som i sina tre ”kritiker” börjar med det sanna (Kritik av det rena förnuftet), sedan går via det goda (Kritik av det praktiska förnuftet) för att till sist avsluta med det sköna (Kritik av omdömeskraften), går von Balthasar den omvända vägen: först det sköna (Herrlichkeit), sedan det goda (Theodramatik) och avslutningsvis det sanna (Theologik).

För von Balthasar är det av avgörande betydelse att börja med just det sköna. Formen är alltid det första som möter oss; mönstret eller strukturen som vi tar in med våra sinnen. Vi ser innan vi förstår. Innan vi uppfattar något som gott eller sant varseblir vi att det är skönt. Skönheten, formen, kommer först. Förundrade inför formen förs vi sedan vidare, mot det innehåll som formen på ett mystikt sätt både uppenbarar och låter förbli fördolt. Först efter den levda erfarenheten av formens innehåll, eller innehållets form, kan man närma sig en reflektion kring sanningen. Tågordningen måste alltså se ut såsom von Balthasar lägger upp den: det sköna, det goda, det sanna. Eller: estetik, dramatik, filosofi. Först teofani (det sköna), sedan teopraktik (det goda) och till sist teologi (det sanna). Först perceptionen, som är skön. Sedan handlingen, som är god. Och så avslutningsvis yttrandet, som är sant.

Men som von Balthasar mycket riktigt påpekar går det inte att helt separera dessa tre transcendentalier ifrån varandra. De går in i och skär igenom varandra. Skönheten ska snarare uppfattas som det sannas och det godas attraktionskraft. Och det är just denna tilldragande funktion som gör skönheten så användbar i den nya evangelisationen. Andra Vatikankonciliet betonade att kyrkans kanske mest fundamentala uppgift är att evangelisera, att vittna inför världen om sin tro på Jesus Kristus och att detta uppdrag gäller alla döpta. Det var dock Johannes Paulus II som på slutet av 1970-talet myntade begreppet ”den nya evangelisationen”. En förkunnelse som skulle vara ny i sina metoder, i sin intensitet och inriktning.

Hur ska då denna nya evangelisation förverkligas i vår tid? En av de metoder som bör prägla den nya förkunnelsen tror jag är en skönhetens metodik. Närmare bestämt att, precis som von Balthasar förespråkade, börja med det sköna. Ty att börja med det sanna är långt ifrån alltid en lyckad strategi i en kultur där ”du har din sanning, jag har min”. Inte alla gillar, förståeligt nog, att få sanningen slagen i skallen. Särskilt inte i ett klimat där sanningsrelativism är ett utbrett problem. Inte heller det goda är alltid den bästa ingången. Att predika för människor hur de borde leva sina liv slår lätt över i moralism. Då är skönheten en mycket mer inbjudande och mindre påträngande strategi. Peka på skönheten, få människor att längta efter att leva i harmoni och enlighet med det sköna, så kommer det goda och det sanna att komma av sig självt. Börja med estetiken, så kommer etiken att följa.

Även den intensitet som den nya evan­gelisationen bör präglas av måste vara grundad i en känsla för evangeliets skönhet. Ty en av skönhetens egenskaper är att den i sig gör oss till ett slags missionärer. Augustinus talade om två sorters skönhet, den som är behaglig och den som manar till uppbrott. Det är den senare som är den starkaste, som gör oss till ett slags skönhetens apostlar. När det sköna drabbar oss tvingas vi att stanna upp. Skönheten griper tag i oss för att sedan sända oss ut i världen. Precis som Jesus, som är sanningen och skönheten i mänsklig gestalt, grep in i lärjungarnas liv och sände dem ut i världen för att predika evangeliet. Likadant är det för den som tvingats till uppbrott av det sköna. Hon kan inte låta bli att berätta om det hon upplevt: Du måste läsa den här boken! Åh, jag har sett en sådan fantastisk film! Lyssna på det här, det är den starkaste musik jag hört! Den skönhetsberusade blir som en förälskad. Hon vill ställa sig på taken och skrika ut sin kärlek. Hon vill att hela världen ska uppleva det fantastiska hon själv har upplevt.

Om det är så att skönheten har en avgörande roll att spela i den nya evangelisationen, om det är så att det sköna inte bara är en väg till det goda och det sanna, utan kanske rent av själva kungsvägen till Gud, då finns det anledning att självkritiskt tänka över hur vi förhåller oss till estetiska frågor i kyrkan i dag. Mässan får förvisso aldrig reduceras till något som ska ge oss en estetisk kick. Till mässan kommer vi för att ta del av och dras in i Guds eget liv, inte för att söka konstnärliga upplevelser. Men likväl kan vi fråga oss: speglar våra gudstjänster på ett tillbörligt sätt evangeliets härlighet? Skulle det vara möjligt att drabbas av en sådan skönhetsbetonad omvändelse som Paul Claudel en gång upplevde i en katolsk kyrka i dag? Lyckas kyrkan i sin förkunnelse och sitt gudstjänstliv att peka på via pulchritudinis, skönhetens väg? Den väg som leder till sanningen?

John Sjögren är kulturskribent och kritiker, verksam i Uppsala.