Döden – en punkt eller ett tankstreck?

av JENNY LINDBERG

– Vad är det som gör att man vill ha en snabb hantering efter döden utan en ceremoni som sätter spår, som utgör ett gemensamt avslut och en tröst i sorgen?

Begravningsentreprenörer gör reklam för direktkremering utan ceremoni via internet: fast pris – tryggt och säkert. Det är ett förfarande som har ökat kraftigt under de senaste åren. ”Direktare” kallar man dem som önskar bli kremerade direkt utan ceremoni. Det sker ofta på grund av att den döde själv har önskat det. Alternativt, om den dödes önskan inte är känd, på grund av närståendes tolkning av den dödes tidigare vilja. Många vill inte heller ha någon begravningsplats, ingen sten eller plakett. Inget som finns kvar fysiskt i världen som påminnelse om att den döde har vandrat här bland oss. Ingen plats för närstående att gå till med blommor, med en bön eller en tanke. Så enkelt och avskalat som möjligt. Man ska inte sätta sig till doms över enskilda personers önskemål rörande döendet och döden samt hur man ska behandla den döda kroppen. Det är upp till var och en att avgöra och vi bör respektera det. Men man kan ändå fundera på orsakerna till önskemålet, eftersom de kan påverka vårt förhållningssätt.

Vad är det som gör att man vill ha en snabb hantering efter döden utan en ceremoni som sätter spår, som utgör ett gemensamt avslut och en tröst i sorgen? I en egen önskan om direktkremering kan det ligga en tanke om att inte vilja vara till besvär, en sund acceptans och övertygelse eller en förnekelse av döden. Om personen inte ville ligga någon till last – är det då personens eget intresse som värnas? Kanske blir det dessutom en större börda för de efterlevande att bära en obearbetad sorg. Om det fanns en sann övertygelse om att detta är det bästa sättet att hantera kroppen efter döden, så blir önskemålet bindande. Om önskemålet uppstod som en flykt från tanken på att dö, hur ska vi hantera det när döden är ett faktum? Om närstående tolkar och uttalar sig om den avlidnes önskan om direktkremering blir det ännu svårare. Är det verkligen vad den döde hade önskat, eller vill närstående göra det enkelt för sig, slippa jobb med begravning eller begravningsplats? Vill man förenkla till och med döden själv?

Det finns alltså flera möjliga förklaringar, varav en kan vara att vi flyr från döden – förnekar att den finns. Men trots att vi flyr från den så finns den där. En närstående avlider och plötsligt kommer döden obehagligt nära. Den blir en möjlighet, en risk, en inte längre avlägsen verklighet utan något som skulle kunna drabba här och nu. Men den tillåts inte ta plats i vårt liv. Döden blir något som man snabbt stökar undan så att den inte påverkar vardagen i alltför hög utsträckning.

När någon man håller av dör efter en längre tids sjukdom och lidande, kan döden ses som en befrielse och kanske man omedvetet skyndar på processen, även efter dödsfallet. Men saknaden och behovet av en gemensam ceremoni – att sörja tillsammans – kan uppstå senare, och då är tillfället förbi. Till en början kanske man tänker: Den här personen är ju ändå så närvarande i vårt minne – vi behöver ingen ceremoni eller minnesplats. Men när tiden går kanske bilden suddas ut och man hade behövt en ceremoni för att hedra och minnas den döde.

I dagens samhälle finns det en ambivalens i förhållande till döden. Å ena sidan inställningen att man bör få avsluta sitt liv när livet inte längre erbjuder det man vill ha ut av det, så kallat självvalt livsslut. Å andra sidan en flykt från livets ändlighet och från döendet. Vi vill kontrollera när och hur vi ska dö. En snabb död önskar sig många, för personens egen skull men också för omgivningens. Kanske börjar vi sträcka ut den önskan även till omhändertagandet av den döde – det ska ske så snabbt som möjligt av hänsyn till omgivningen.

Vi kan inte förbli likgiltiga inför det faktum att vi någon gång ska dö – vår existens här på jorden ska övergå i ett annat tillstånd som i princip är helt okänt för oss, även om vi genom tron kan ha våra mer eller mindre sannolika föreställningar om hur det kan bli. Döden är något av ett mysterium. Kanske vill man som med så många andra mysterier i dagens värld göra den gripbar, förståelig, banal. Den görs till ett plötsligt avbrott i maskineriet. När livet har upphört, när personen är död, ska vi glömma och gå vidare så fort som möjligt. Inte stanna vid sorgen, utan bearbeta den snabbt och effektivt. Rensa ut alla tillhörigheter som påminner om den döde, sopa igen spåren. Om döden enbart är det naturliga slutet på en avgränsad biologisk varelses existens, så finns det inget behov av ceremonier eller riter som följer den döde till graven. Men eftersom döden i själva verket är allt annat än banal utan ofta en högst påtaglig händelse som väcker känslor av sorg, rädsla eller ovisshet, så kan man snarare tolka det som att man vill låtsas som att den är harmlös, snabbt överstökad genom att marginalisera den. Och då blir det problematiskt, eftersom vi inte tar hand om den reaktion som döden oundvikligen väcker inom oss. Vi får ingen chans att sörja tillsammans med andra, minnas tillsammans. Och det är ett problem, kanske inte omedelbart men på sikt.

Om vi ser ett problem i detta förhållningssätt inför döden – att vi flyr och förnekar den – hur ska vi då göra för att hantera vår rädsla och ångest? Döden behöver då bli en del av livet och inte något man gömmer undan på sjukhus eller underhålls av i deckarserier. Önskan om ett snabbt avslut kan spegla hur vi värderar oss själva och vår relation till andra. Vi ska alla dö en gång och vi behöver lära oss hantera det faktum att vi ska det. Vi behöver säkerligen också förlika oss med tanken att vi förr eller senare, i livet liksom efter döden kommer att ligga någon till last. Våra liv är inte parallella utan sammanflätade – vi är beroende av varandra – både före och efter döden. En person dör, livet runt omkring fortsätter men något har gått förlorat på vägen – en personlig berättelse, någon att ha en relation till. Personen har satt spår i händelseförlopp och i andra människor. Minnet av oss lever vidare sedan vi har dött och själva det sorgliga dödsögonblicket kommer att leva vidare i våra närstående. För att hantera det svåra och sorgliga har vi ceremonin, något rituellt som hjälper oss att hantera sorgen men också att minnas och be för den döde. Den ömsesidiga kommunikation som påbörjades här i livet fortsätter även efteråt. En ”direktare” tycks sätta en punkt. Ceremonin öppnar för en fortsättning av relationen – ett tankstreck. Fortsättning mot något som är djupt annorlunda men ändå fullt verkligt. Vi förnekar inte döden, vi inser att den är som en resa ut på okänt vatten och att livet är oåterkalleligt. Men vi behåller en relation till den avlidne, en ny relation som kanske tar sin början i begravningsceremonin som därmed blir både ett slut och en början.

Jenny Lindberg är med. dr, överläkare i njurmedicin vid Skånes universitetssjukhus.

Detta är en ledartext publicerad i Signum nr 7/2019.