Efter reformationsminnesåret: vart går vi nu?

av MAGDALENA DAHLBORG

Två väldigt olika möten mellan Stockholms katolska stift och Svenska kyrkan har genomförts under de senaste veckorna: samtalsgrupper har redovisat sina samtal, och samtalsdagar har genomförts i Vadstena. Vad hände, och vad kan tänkas hända sedan?

Vägens ekumenik, den gemensamma pilgrimsvandringen mot Kristus som är målet, handlar om att ta ett steg i taget och inte lösa problem förrän man nått fram till dem, och att efter varje steg stanna upp, reflektera över varifrån vi kommer, var vi står nu och vart vi är på väg.

Under det så kallade reformationsminnesåret har relationerna mellan katoliker (i meningen kristna i gemenskap med biskopen av Rom) och de västkristna som bröt med Rom under 1500-talet stått i centrum på många håll i världen. Från konflikt till gemenskap, rapporten från samtalen mellan Påvliga rådet för främjandet av de kristnas enhet och Lutherska världsförbundet, har ett bitvis påtagligt tyskt perspektiv och undviker en del ömsesidiga övergrepp och kvarstående problem, men har ändå kunnat fungera som underlag för samtal även på svensk mark. Det finns en uttalad vilja från Stockholms katolska stift och från Svenska kyrkan på nationell nivå att nå djupare i relationerna och att göra upp med ömsesidiga fördomar, missförstånd och oförrätter. Dokumentet ser på den gemensamma historien, konstaterar var vi står i dag och pekar ut en fortsatt riktning. Riktningen sammanfattas i de fem imperativ som också på olika sätt uppmärksammats och även fått bredare ekumenisk spridning.

De samtalsgrupper som tillsatts på nationell nivå – en med disputerade akademiker, en med unga vuxna och en lokal grupp med församlingsmedlemmar i Varberg – berättade om sina samtal vid ett seminarium i Uppsala den 28 oktober i år. Huvudsakligen tre spår kunde urskiljas:

Det personliga mötet. Grundläggande för att kunna fördjupa förståelsen och våga lyfta fram och utmana fördomar är att man kommer förbi det representantskap som lätt uppstår i ekumeniska sammanhang och i stället är där som person stående i en viss tradition. Då är det också lättare att tala om hur tron levs, snarare än vad läran säger. Särskilt gruppen med unga vuxna påpekade att man inte får någon djupare förståelse för den andres tradition genom att läsa Katols­ka kyrkans katekes eller Svenska kyrkans bekännelseskrifter. Det är i mötet, där konstigheter kan förklaras och fördomar ventileras, som det går att nå varandra.

Gemensam bön. Oavsett meningsskiljaktigheter, olika förståelse av vad kyrkan är och brist på sakramentsgemenskap kan vi alltid be tillsammans, och i bönen förvandlas vi. I gemensam bön når vi närmare varandra. Den grupp som bestod av lokalt aktiva i Varberg har firat en gemensam gudstjänst med förnyelse av doplöftena, ett konkret sätt att visa att vi har dopet gemensamt. De har även haft för orten gemensamma böneämnen, så att församlingarna när de firat gudstjänst på olika håll ändå bett tillsammans.

Helgelse och fromhetsbruk. De tillfällen då vi i dag möts, som vanliga kristna, är på reträtter och pilgrimsvandringar. Därför är det intressant att undersöka skillnader mellan traditionerna när det gäller varför man är där, vad man menar med de uttryck som används och hur de passar in i den levda tron. En och samma handling eller term förstås olika i olika traditioner, och när vi möts är det viktigt att minnas att vi uppfattar det som händer på olika sätt.

Samtalsdagar

Just helgelse och fromhetsbruk stod i centrum för de samtalsdagar som hölls i mitten av november hos Birgittasystrarna i Vadstena med ett tjugotal närvarande. Dagarna riktade sig till anställda på stiftsnivå i olika svenskkyrkliga stift och ett litet antal aktiva i Stockholms katolska stift. De inbjudna handplockades med syftet att skapa närmare kontakter på regionala nivåer i våra traditioner, för att enklare hitta lösningar på lokala och regionala pastorala svårigheter, finna samarbetslösningar för att undvika kyrkligt dubbelarbete och helt enkelt för att ha en god kontakt i den andra traditionen när det är någonting man undrar över. Att känna varandra väl underlättar det pastorala arbetet och motverkar fördomar. Värdskapet för dagarna delades av biskop Anders Arborelius och biskop Martin Modéus, biskop i Linköpings stift, Svenska kyrkan.

Biskop Anders inledde samtalsdagarna med ”Detta är historiskt. Aldrig tidigare har våra traditioner mötts på det här sättet, åtminstone inte här i landet.” De båda biskoparna tackade under sin gemensamma inledning varandra för möjligheten att verka inom den andres geografiska stiftsgränser.

Temat för dagarna var ”pilgrimskap”, och föredrag hölls av docent Karin Johannesson, präst i Svenska kyrkan och ledamot i Svenska kyrkans läronämnd, och biskop Anders. Johannesson gav en glimt av pilgrimsvandringens historia, från Bibelns berättelser om Guds folk som vandringsfolket via urkyrkans vallfärder till gravar och eremiter och Martin Luthers kritik mot vallfärdandet – han såg en risk för gärningsfromhet, att resor endast var möjliga för välbeställda, och att vandringarna innebar att man under en period övergav den lokala församlingen – fram till dagens globala pilgrimsrörelse. Särskilt visade hon på dagens pilgrimsforskning och vikten av att inte fastna i dikotomier. Människor vandrar inte av antingen religiösa eller icke-religiösa skäl, ofta är det lite av varje som bärs i pilgrimens ryggsäck. Många av dem som vandrar traditionella pilgrimsleder eller åker på reträtter betraktar sig inte som religiösa och ibland inte heller som särskilt andliga. Samtidigt finns där en längtan, och frågan är hur kyrkan svarar på denna. Biskop Anders talade om helgelsen och om livet som pilgrimsvandring. Biskopen påpekade också att det tidigare varit en skillnad mellan våra traditioner, att man inom den reformatoriska kristenheten talat om rättfärdiggörelse och inom den katolska om helgelse. I dag använder vi ofta samma terminologi. Vi behöver framöver undersöka vad vi egentligen menar när vi talar om helgelse, hur vi relaterar denna till mänsklig frihet och hur helgelsen hänger samman med Guds nåd.

Samtalsdagar är en ekumenisk metod som används av Svenska kyrkan i relation till de ortodoxa kyrkorna i Sverige. Den innebär att en lite större grupp, i bästa fall med god balans mellan de traditioner som möts, samlas kring ett tema men framför allt delar bön, måltid och samtal. Till skillnad mot mer en formell dialog, som ska bearbeta teologiska skiljefrågor och producera någon typ av rapport, handlar samtalsdagar om att bygga och fördjupa relationer mellan personer från de båda traditionerna. Utan sådana relationer har formella dialoger små möjligheter att få genomslag i praktiken. När deltagarna ber tillsammans och samtalar om hur tron levs skapas band som är av stor vikt för en levande ekumenisk dialog.

Just frågan om hur tron levs, och varför vi behöver undersöka också den aspekten hos varandra, blev särskilt tydlig under den rundvandring som gjordes i Vadstena klosterkyrka. Den komminister som höll i visningen är svenskkyrklig tredjeordens­franciskan, och vid ljusbäraren bads gemensamt ”Var hälsad, Maria”. Att 20 personer möts och kommer varandra närmare i bön och vänskap kan tyckas vara en droppe i havet, och därför ber vi nu vidare för ringar på vattnet där droppen fallit. Om inte annat kommer erfarenheterna från denna första omgång med största sannolikhet att leda till att det blir fler samtalsdagar.

Fortsättning

Målet för ekumeniken är alltid enheten i Kristus, och håller vi kursen (och hjälper varandra att hålla kursen) mot Kristus kommer vi också närmare varandra. I grund och botten är ekumenik ett gemensamt sökande efter sanningen, där vi i varandras traditioner kan upptäcka aspekter av uppenbarelsen som vi inte riktigt satt ljuset på och dela med oss av de erfarenheter och insikter som finns i den egna traditionen.

Under de senaste två decennierna har ett fokus legat på rättfärdiggörelse. Samtidigt har vi sett en utveckling där vi tolkat forskning och samhällelig utveckling olika och som en följd av det glidit än mer ifrån varandra i frågor som rör mänsklig kroppslighet, och dragit olika slutsatser i moraliska och medicinsk-etiska frågor.

Att diskutera de frågor där vi står långt från varandra är som att diskutera hur man bäst korsar en flod som ligger flera dagsmarscher bort utan att veta vilka förutsättningar som finns för den som står på flodbanken. Det är viktigt att vara medveten om att floden kommer att behöva passeras, men inte så meningsfullt att försöka lösa problemet innan det är känt om det finns brovirke i närheten, eller rentav en båt. Vi behöver fördjupa förståelsen för varandra i andra frågor innan vi kan ge oss på det som ligger längre bort.

En av de skillnader som kommit fram under samtalen de senaste åren är kyrko­synen, inte bara mellan traditionerna utan också inom. Likaså finns det skillnader i hur man ser på fromhetsuttryck och handlingar, och hur dessa hänger samman med helgelse och nåd. Även relationen mellan person och gemenskap har nämnts som någonting att undersöka närmare, eftersom vi verkar i ett individualistiskt samhälle med stort fokus på individens frihet, och detta påverkar den kyrkliga gemenskapen.

Ett mer konkret problem som har diskuterats och som behöver hanteras är att den formella dialogen inte får vara frikopplad från den pastorala verkligheten. Därför önskas också fler gemensamma seminarier och andra mötesplatser parallellt med en formell dialog. Det ger möjlighet för dem som för ett formellt samtal att vara säkra på att det arbete som utförs har pastoral relevans.

Det finns stötestenar och skoskav i relationerna mellan katoliker och reformatoriska kristna, vilket innebär ett kontinuerligt behov av att mötas och stärka relationerna. Bara så kan fördomar, missförstånd och faktiska meningsskiljaktigheter hanteras. Samtidigt finns det också ett allt större intresse för gemensamma trosyttringar och närmanden i mer folkliga fromhetsuttryck. Eftersom bönen – verbal eller fysisk – kommer före teologin, är dessa uttryck som vi i allt högre grad delar viktiga att undersöka och samtala om.

En kvalificerad gissning är att helgelse och fromhetsuttryck kommer att vara i ekumeniskt fokus ett tag framöver.

Magdalena Dahlborg är ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift.