Elisabeth Hesselblad – Guds verklighet har kommit nära

av OLLE BRANDT

– Tankar kring en helgonförklaring.

Vad var det egentligen som hände när påven Franciskus helgonförklarade Maria Elisabeth Hesselblad under en mässa på Petersplatsen den 5 juni? Den katolske biskopen av Stockholm, Anders Arborelius, gav sin tolkning efter helgonförklaringen med följande ord: ”Jag tror att denna helgonförklaring gör att Guds verklighet har kommit nära människor. Vi ser att det är ett stort intresse i Sverige och att man undrar: vad är detta, vad betyder detta?”

Svenska medier gav stort utrymme åt evenemanget, som direktsändes av två svenska tv-kanaler och hamnade på de stora dagstidningarnas förstasida. Så det var nog få som missade helt vad det handlade om rent konkret. För första gången sedan reformationen helgonförklarades en svensk. Maria Elisabeth Hesselblad föddes i Fåglavik 1870 och dog i Rom 1957, där hon hade grundat en ny gren av Birgittinorden, den klosterorden som grundats på 1300-talet av Sveriges enda andra kanoniserade helgon, Birgitta. Hesselblad lärde känna den katolska kyrkan i USA, dit hon utvandrade som ung. Hon togs upp i den katolska kyrkan 1902 och begav sig 1904 till Rom för att där tillbringa vad hon och läkarna trodde var hennes sista i det hus där Birgitta hade levt. Men hon överlevde och nygrundade Birgittinorden. Hon saligförklarades år 2000 av Johannes Paulus II. Kanoniseringen, det avslutande steget i en katolsk helgonförklaring, innebär att hon nu skall vördas som helgon av hela den katolska världskyrkan.

Men vilken innebörd har egentligen denna moderna kvinnogestalt? Hur skall hon tolkas? Svensk-amerikanskan Marguerite Tjäders biografi från 1972 lanserade bilden av Elisabeth Hesseblad som en pionjär för ekumeniken i modern betydelse: en process där kyrkor och samfund försöker närma sig varandra genom dialog.

Påven Franciskus kanoniserade Hesselblad tillsammans med Stanisław (Jan) Papczynski, en polsk ordensgrundare från 1600-talet. Man kunde kanske ha väntat sig att påvens predikan skulle ta fasta på den något ”tillrättavisade” ekumeniska bilden av Hesselblad, men hans predikan gav snarare intrycket att han, påven, inte ens kände till den bilden. Det enda påven över huvud taget sade om de bägge nya helgonen var: ”Stanislaw av Jesus Maria Papczynski och Maria Elisabeth Hesselblad förblev intimt förenade med Jesu lidande, och i dem visade sig hans uppståndelses kraft.” Resten av predikan var en kommentar till söndagens bibelläsningar. Man kunde få intrycket att påven inte var särskilt personligt engagerad i denna helgonförklaring. Man kan jämföra med att Johannes Paulus II ägnade två hela stycken åt Hesselblad i sin predikan under saligförklaringen den 9 april 2000. Franciskus uppmärksammade inte ens sådana drag hos Hesselblad som ligger nära frågor som man vet att han är mån om: hon var själv en migrant, hennes andlige ledare var en jesuit, och hon ägnade stor omsorg åt sjuka.

Helgonförklaringen hängde inte så myc­ket ihop med den nuvarande påven som med Birgittasystrarna, den ordensgren som Hesselblad grundade, och var höjdpunkten på ett långvarigt engagemang från deras sida. Det är ett slags kulmen på ordens utveckling under moder Tekla Famiglietti, som lett den sedan 1981. År 2005 hade orden 566 nunnor i 49 kloster i 19 länder. Särskilt viktiga är länder som Mexiko, Indien, och under de senaste åren Kuba. Det är ingen slump att det oförklarliga tillfrisknande som räknas som ett mirakel som möjliggör kanoniseringen ägde rum på Kuba. Helgonförklaringen springer alltså inte fram ur någon omfattande vördnad för Hesselblad som helgon bland katoliker i Sverige. Det finns ingen folklig fromhet kring henne i Sverige. Snarare är helgonförklaringen frukten av systrarnas förtjänstfulla arbete i fattiga länder.

Därför är det här med Elisabeth Hesselblads svenskhet en mångnyanserad fråga. Hon ägnade sitt liv, sin bön och sitt verk åt de nordiska ländernas kristna. Men det verk hon inledde har spritts framför allt utanför Norden. Det är därför inte direkt svenskheten som firas i hennes helgonförklaring.

På sätt och vis är alltså hennes helgonförklaring knuten till Birgittasystrarna kanske mer än till vem hon själv egentligen var historiskt. Vad vet vi egentligen om henne själv? Vad står hon för? Inför helgonförklaringen uppmärksammade medierna tidigare mindre kända uppgifter om hur hon gjorde stora insatser för att rädda judar i Rom under andra världskriget. Men också hennes syn på kristen enhet hamnade i nytt ljus. Historikern Yvonne Maria Werner har i en rad artiklar de senaste åren spritt kunskap om den forskning som utförts av Agneta af Jochnick Östborn (se t.ex. Signum nr 2/2000). Den visar att bilden av Hesselblad som en ekumenikens pionjär är en modern konstruktion. Hennes ideal var ”att be för de nordiska folkens konversion”. Hon hoppades att de skulle ”återvända till våra Fäders gamla tro”, till den ”enda sanna hjorden”, ”in the One, True Church”.

Kanske borde man förknippa Hesselblad mindre med dagens ekumeniska rörelse och mer med de stora konvertiternas tidevarv under 1800- och 1900-talet, då den medeltida och fornkristna kyrkan inspirerade konversioner som John Henry Newman, Paul Claudel och Charles Péguy. De var alla historiskt inspirerade av ”våra Fäders gamla tro”, kyrkofäderna, medeltida katedraler eller Birgitta. Hesselblad hör till en grupp europeiska konvertiter som visar på kulturarvets andliga sprängkraft. Det som gällde var enskilda konversioner. Så hade hon själv blivit katolik, det var vad hon bad om för andra, och många som kom i kontakt med henne konverterade: baptistpastorn Piero Chiminelli och Roms överrabbin Israel Zolli (som antog namnet Eugenio efter Pius XII).

Samma inställning fanns hos konciliepåven Johannes XXIII, som helgonförklarades av Franciskus den 27 april 2014. Dåvarande chefredaktören för de italienska jesuiternas tidskrift La Civiltà Cattolica, pater Roberto Tucci, skriver i sin dagbok vad påven Johannes XXIII sade om sitt historiska möte med den anglikanske ärkebiskopen av Canterbury Geoffrey Fisher i december 1960: ”Han [påven] talar till mig om sina relationer till våra frånskilda syskon som präglas av välvilja tillsammans med försiktighet och illusionslöshet: det tjänar inget till att stöta dem med tal om ’återvändande’, även om det är sant att det är den enda vägen; när Fischer envisades med att tala om ’förening’ och ’enhet’ antydde han att han inte var med på noterna och började i stället tala om att läsa Kristi efterföljelse och liknande, och den anglikanske kyrkoledaren återvände nöjd hem” (Giovanni Sale, Giovanni XXIII e la preparazione del Concilio Vaticano II nei diari inediti del direttore della ”Civiltà Cattolica” padre Roberto Tucci (2012), s. 158).

Hesselblads lidelse för konversioner till den katolska kyrkan avspeglade alltså vad som var en normal inställning till kristen enhet bland den tidens katoliker. Efter helgonförklaringen kommenterade Svenska kyrkans ärkebiskop Antje Jackelén: ”Med våra begrepp om ekumenik i dag kan vi absolut inte kalla Elisabeth Hesselblad för en ekumenikens pionjär. Men vi får också sätta in henne i hennes egen tid. Före Andra Vatikankonciliet var det ju inte ovanligt att ekumenik definierades så, att föra andra kristna tillbaka in i den katolska kyrkan. På så vis skilde hon sig ju inte från det. Hur hon hade tänkt i dag efter Andra Vatikankonciliet, det vet vi ju inte.”

Nej, det vet vi förstås inte. Men däremot vet vi i vårt postmoderna tidevarv att det är svårt att vara objektiv och bortse från det egna perspektivet. Den som skriver dessa rader konverterade själv för trettio år sedan och kan tänka sig att det än i dag kan finnas katoliker i och utanför Sverige som tyc­ker det är bra att ”be för de nordiska folkens konversion”. Konversion är inte tabu enligt Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna, som garanterar ”frihet att byta religion eller tro”. Om det är bra eller dåligt att ”föra andra tillbaka in i den katolska kyrkan” beror ytterst på var man själv står. Det officiella ekumeniska samtalet samfund emellan sker däremot på en annan nivå, där den historiska Elisabeth Hesselblad knappast kan vara en fungerande förebild.

Men man skall heller inte omyndigförklara den historiska Elisabeth Hesselblad eller ”skriva om” hennes tankar såsom man kan skriva om Pippi Långstrump när hennes pappa negerkungen inte längre passar i tidsandan. Även om Hesselblad var dotter av sin tid, ligger hennes sprängkraft i att hennes tid ändå är nära vår. Även om några år har gått, så är hon en modern svensk kvinna, något helt annat än 1300-talets Birgittagestalt. Och där ligger väl i sista hand förklaringen till all uppmärksamhet i svenska medier. Som Anders Arborelius säger: ”Jag tror att denna helgonförklaring gör att Guds verklighet har kommit nära människor.”

 

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.