Faktaresistens bara på andra sidan Atlanten?

av HELENA D’ARCY
Begrepp som ”alternativa fakta” och ”faktaresistens” förekommer allt oftare. Man har fått upp ögonen för en företeelse som verkar bli allt mer utbredd: att vilja se något enbart utifrån sin egen synvinkel och att vara ointresserad av andra infallsvinklar. Ibland till och med mer än ointresserad – argument som inte stämmer med de egna förkastas utan att ha begrundats. Det tycks som om verkligheten har blivit ointressant; det är åsikterna om verkligheten, som är det viktiga.

Den senaste tidens debatt om samvetsfrihet i vården har tydligt burit prägel av denna tendens. Frågan har engagerat debattörer, företrädare för vårdpersonal och medierna. Kulmen nåddes i slutet av januari, när ett av de så kallade ”barnmorskemålen” togs upp i Arbetsdomstolen. Det var få debattinlägg som inte gick på samma linje: att en barnmorska som inte vill medverka till aborter inte har inom vården att göra. Man uttryckte även förvåning över att barnmorskan i fråga, Ellinor Grimmark, ens hade kommit på tanken att utbilda sig till barnmorska. Sveriges Radio gick så långt som att ”avslöja” att Ellinor Grimmark var något av en trojansk häst för en ”internationell kampanj mot aborter”, när man beskrev hur hon var ”affischnamn” för en av ”världens mäktigaste organisationer”, den internationella juristsammanslutningen Alliance Defending Freedom.

Med detta enorma medieintresse för frågan hade man kunnat förvänta sig en fullpackad rättssal i Arbetsdomstolen. Det kunde därför ses som något av en antiklimax när endast ett tiotal åhörare fanns på plats. Att ha åsikter om fallet verkar för många vara viktigare än att sätta sig in vad fallet i själva verket handlade om.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar i frågan om huruvida svensk vårdpersonal skall ha rätt till att undvika att medverka till ingrepp som går emot deras samvete. Men det är ett faktum att denna rätt finns i nästan alla europeiska länder, och att det i länder med liknande vårdsystem har visat sig gå att lösa lokalt utan problem. Det är även ett faktum att endast hälften av alla barnmorskor i Sverige arbetar med abortrelaterad verksamhet. Och det är dessutom ett faktum att det råder stor brist på barnmorskor i Sverige, inte bara på den förlossningsklinik som Ellinor Grimmark hade fått arbete på. Det är likaledes ett faktum att en procent av de sena aborterna utförs på förlossningskliniker – på den aktuella kliniken rör det sig om en abort om året. Och slutligen är det ett faktum att den verksamhetschef som, innan hon hunnit ångra sig, utlovat Ellinor Grimmark en provanställning, var helt införstådd med att hon inte ville medverka till aborter. Problemet låg i att Ellinor var öppnare än många andra med sin övertygelse.

Debatten om samvetsfrihet förs i en tid då 80 procent av de svenska landstingen har stor barnmorskebrist, enligt Sveriges Kommuner och Landsting. Allt medan faktaresistenta debattörer här hemma fortsätter att hävda, att barnmorskor som inte vill medverka till aborter inte har inom vården att göra.

Helena D’Arcy 2017-02-03
Ordförande i Respekt