Får man filma döende patienter?

BENGT SÄFSTEN

År 2007 visade TV3 serien Sjukhuset. Där fanns ett program som spelats in på Akademiska sjukhuset i Uppsala. En kvinna kände igen sin make i programmet. Mannen vårdades för en obotlig sjukdom och dog omedelbart efter inspelningen.

Centrum för rättvisa företräder de anhöriga, och ansåg att filmningen bröt mot Europakonventionens rätt till respekt för privatlivet. Men tingsrätten menade att yttrandefrihetens meddelarfrihet går före och att uppgifterna röjts utan uppsåt. Först i december 2013 kom en dom från tingsrätten i Uppsala, som friade landstinget. Detta har lett till att detta landsting och dess jurister gjort mycket anmärkningsvärda uttalanden. Man anser sig nämligen ha fått ”rätt”.

Det är alltså en gammal historia. Mycket har skrivits och tyckts om de juridiska teknikaliteterna. Det här är inte platsen för att bemöta dessa rent juridiskt eller att återigen analysera förloppet. Det föreligger nu en dom som har överklagats. Däremot är det på sin plats att ifrågasätta både filmningen och domen av etiska skäl. Människans värdighet behöver respekteras.

Domen fastnar snabbt i retoriska uppvisningar av detaljer och juridiska spetsfundigheter. Materialet är helt ogenomträngligt och oerhört torftigt i lekmannens ögon. Hur väl underbyggd den än är, så saknas en sammanfattande helhetsbild, där olika perspektiv utöver det juridiska läggs på en döende människa. Man kan möjligen försvara sig från juridiskt håll med att det inte är juridikens sak att göra etiska, moraliska eller andra värderingar utanför gällande lagstiftning. Men det är angeläget att domen överprövas och att diskussionen fortsätter. Det har ett allmänt intresse.

Domen och diskussionen pekar på åtminstone tre mycket anmärkningsvärda förhållanden. Alla bottnar i bristen på respekt för människans värdighet och bristen på en helhetsbild av gällande lagstiftning samt attityderna till angränsande livsfrågor. Livsfrågorna är nämligen betydligt större än den fråga om den juridiska yttrandefrihet som domen vilar på.

För hälso- och sjukvården finns ett flertal andra lagar som man ständigt tar hänsyn till: hälso- och sjukvårdslagen, patientdatalagen, sekretesslagstiftning, patientjournallagen, patientsäkerhetslagen och andra. Det är rimligt för att kunna erbjuda så god hjälp som möjligt i ett svårt läge. Sjukvård kan nämligen aldrig reduceras enbart till offentlighetsprincipen.

I samhället pågår dessutom en mycket aktiv diskussion om personlig integritet och följder/risker/möjligheter av patientjournaler på nätet. Man har som patient också möjlighet att spärra åtkomst av vissa uppgifter i en sådan journal, ofta av integritetsskäl. Det blir i det läget helt absurt när samma landsting (alltså sjukvårdshuvudman) via sina jurister går i polemik mot sina medborgare och låtsas som en TV-utsändning av något så privat och känsligt som en dödsprocess är förenligt med gällande rätt att göra en TV-utsändning av en dödsprocess.

Detta är ett enormt misslyckande av flera skäl. Ett misslyckande för de av juridikens folk, som med retoriska uppvisningar försöker förminska ett problem som upplevs som ett hot av uppdragsgivaren. Det är ett misslyckande för allt vad värdegrundsarbete och etik heter inom det berörda landstinget. Vilka signaler ges till barn och vuxna i allmänhet? Till anställda? Till landstingets egna politiker? Bristen på förbilder tyder på en etisk dikeskörning av gigantiska mått.

Egentligen förstår nog alla det orimliga och oerhörda i detta. Och vi vet hur reklamens folk arbetar; man upprepar sitt budskap till dess det trängt igenom. Det för också med sig faror, andra attityder påverkas. Den här gången är det helt andra aktörer än från marknadsföringens värld; det gäller den döende människans värdighet och trovärdigheten för sjukvården.

Eller är en människas döende värt att reduceras till underhållning i TV3? Vill landstingsledande personer att egna döende anhöriga visas i TV? Eller att själva bli underhållning i TV när det är dags? Är det ens rimligt att förutsätta att en döende person eller dess anhöriga kan göra ett grundat ställningstagande? Saknar juristernas grundutbildning helt aspekter på bemötande, på emotionell kompetens och på respekt för medmänniskan? Behövs ens lagstiftning för dessa självklarheter? Var finns förebilderna?

Kyligheten i en del kommentarer är skrämmande. ”Den gyllene regeln” är en grundläggande etisk princip som återfinns inom de flesta religioner och andra filosofiska och etiska läror. Den äldsta nedtecknade versionen härstammar från Konfucius, 500 år f. Kr. Principen kan uttryckas både positivt (”gör mot andra som du själv vill bli behandlad”) och negativt (”gör inte mot andra som du själv inte vill bli behandlad”). Den tycks helt bortglömd i detta och andra uppmärksammade fall.

Bengt Säfsten 2014-01-16

Texter i detta ämne i Läkartidningen kan du läsa här och här; i Dagens medicin här och här; I Dagens Nyheter kultur här och här

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/nar-medborgaren-forlorade-ratten-att-do-i-fred/  

http://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/insinuant-av-maciej-zaremba/

Den offentliga domen kan rekvireras från Uppsala tingsrätt, den har mål nr T 1958–12 och adressen är uppsala.tingsratt@dom