FN:s kärnvapenförbud – verklighetsflykt eller ett hoppfullt tecken i en mörk tid?

av HEINZ WERNER WESSLER

I dag, fredagen den 22 januari 2021, träder FN:s fördrag om förbud av kärnvapen i kraft. Det antags under sommaren 2017 med stöd av 122 stater i FN:s generalförsamling i New York. Mer än 80 länder har hittills undertecknat fördraget, däribland också Heliga stolen, men inte av några av kärnvapenmakterna och inte heller av Sverige. Likväl handlar det om en folkrättsligt bindande internationell överenskommelse. De fördragsslutande staterna förbinder sig att inte sätta in, stationerna eller skaffa kärnvapen. Påven Franciskus har personligen vid flera tillfällen ställt sig bakom dessa krav, senast i encyklikan Fratelli tutti, nr 262, där han än en gång kräver ett globalt avskaffande av alla massförstörelsevapen.

Enligt Katolska kyrkans katekes nr 2309 kan krig inte rättfärdigas om de överblickbara följderna är värre än det onda som man avser att undanröja. Redan Pius XII insåg här det centrala problemet med kärnvapen. Om således, som under andra världskriget, civilbefolkningen drabbas hårdast eller löper risk att utplånas, då blir varje form av krigföring svår att rättfärdiga, vilket påven Johannes XXIII slog fast 1963 i encyklikan Pacem in terris, nr 67, strax efter Kubakrisen, som hade fört mänskligheten till randen av en kärnvapenkatastrof. Denna bedömning fick också ingång i Andra Vatikankonciliets avslutningsdokument, Gaudium et spes och har sedan dess gång på gång bekräftats av samtliga påvar.

Vatikanens diplomatiska arbete har alltsedan Vatikanstaten bildades 1929 konsekvent verkat för att stärka folkrätten. Kärnvapnens folkrättsliga dimensioner var redan från början tydliga och har fått alltmer ökad betydelse för påvarna, för Vatikanens diplomatiska arbete och inom hela den katolska världen. För försvarsinsatsen gäller att inte bara användandet utan även själva innehavet av kärnvapen är moraliskt tvivelaktigt. Inte bara påvarna utan även många biskopskonferenser har under senare år entydigt tagit ställning mot massförstörelsevapen och krävt av sina regeringar att de ska underteckna FN:s fördrag om kärnvapenförbud.

Förutom den avtalsenligt bindande folkrätten (ius dispositum) gäller även den så kallade folkrättsliga sedvanerätten (ius cogens), som utifrån katolsk uppfattning har en naturrättslig grund, det vill säga den är mer än enbart en vana eller praktisk överenskommelse. Förintelsen (Shoa) kan exempelvis prövas i domstol enligt ius cogens, trots att folkmord inte blev en del av den bindande folkrätten (ius dipositum) förrän FN:s konvention trätt i kraft år 1950. Den allmänna sedvänjan (usus) kan här stå i total motsats till ius cogens. Mänskliga rättigheter gäller till exempel även i ett land där man systematiskt kränker dessa rättigheter. Denna distinktion är också relevant för de läromässiga uttalandena i kärnvapenfrågan: användandet av kärnvapen och redan själva tillverkningen av dem strider, enligt läroämbetets nuvarande tendens, mot själva andan i ius cogens som rättslig norm.

De internationella hotande scenariernas verklighet har varit närmast opåverkad av detta. Bilderna från de första insatserna med bomben i Hiroshima och Nagasaki skrämde inte bara slag på världen utan väckte också en önskan hos rationellt målinriktade militär- och statsledningar att också omedelbart få tillgång till denna apokalyptiska vapenteknologi. Denna fascination för nya och fruktansvärda vapen håller i sig än i dag.

FN:s icke-spridningsavtal, som trädde i kraft 1970, har råkat i kris. Det skulle begränsa antalet länder som innehar kärnvapen till fem och därigenom minska risken att militära konflikter eskalerar till kärnvapenkrig. 190 av världens länder har anslutit sig till denna konvention, som många utvecklingsländer uppfattar som diskriminerande, och som inte har förhindrat att antalet kärnvapenmakter under tiden har växt till nio (inklusive Israel och Nordkorea). Inom några år kan också Iran och Saudiarabien höra till denna exklusiva klubb.

Heliga stolens uppfattning om fördraget om kärnvapenförbud har inget med verklighetsflykt att göra, tvärtom. Världen söker desperat efter en möjlighet att gå emot utbredningen och den tekniska vidareutvecklingen av kärnvapen. Den moderna krigföringens fasor, som ständigt visar världen självförintelsens hot, är i stort behov av ett rättsligt bindande korrektiv. Fördragets historiska ikraftträdande i dag är därför ett hoppingivande tecken. Desto mer beklagligt är det att den svenska regeringen hitintills har avstått från att underteckna detta fördrag.

Heinz Werner Wessler 2021-01-22