Fobiskt försök till folkfostran

av ANDERS PILTZ

– Religionen hör hemma i public service.

Släng ut religionen från SVT. Svenska kyrkan hör inte hemma i public service. Så löd rubriken i Aftonbladet den 24 februari. Tidningens politiska kommentator och tillika ansvariga utgivare Lena Mellin, mångårig medial makthavare, menar att det är omodernt, förlegat och passé att upplåta sändningstid åt Svenska kyrkans gudstjänster i public service, nu när statskyrkan är avskaffad, när över 40 procent av befolkningen inte är medlemmar och en halv miljon definierar sig som muslimer. Mellin hävdar att Svenska kyrkans gudstjänster borde portas och att samfundet i stället kunde satsa på poddradio i egen regi. En pikant detalj i sammanhanget är att ett av Mellins exempel är en gudstjänst som firades i Norrmalmskyrkan, som tillhör Equmeniakyrkan och således snarare visar på mångfalden i SVT:s andliga utbud.

Enligt avtalet med staten ska public service-bolaget SVT avspegla det svenska samhället i alla dess yttringar. Religion är en viktig yttring och verksamhetsgren i samhällslivet. Även den mest fanatiske ateist torde ha förståelse åtminstone för samfundens hjälpverksamheter. Det finns inga seriösa skäl till varför denna del av verkligheten skulle censureras eller förtigas i public service i ett liberalt samhällssystem. Svenska kyrkans inflytande är förvisso inte lika starkt som i det gamla svenska enhetssamhället. Men det vore orimligt att kräva att program bara får göras om de handlar om saker som intresserar en majoritet av befolkningen. Om någon irriterar sig på gudstjänster i tv går det utmärkt bra att stänga av och ägna sig åt något annat. Ingen tvingar heller någon att se på politiska debatter, sport eller hälsokostprogram. Vi har den valfriheten, och vi är med rätta stolta över den.

Så vadan detta antiliberala infall/utfall i Aftonbladet mot just Svenska kyrkan och mot just gudstjänster? Det är svårt att se det som annat än ett utslag av den fobiska formeln att religion är privatsak, ett mantra som regelbundet upprepas av politiska företrädare. En fobi är en orimligt intensiv rädsla för något, ormar, spindlar, trånga rum, hög höjd eller snart sagt vad som helst, också sådant som är fullkomligt harmlöst för alla utom för fobikern. Religiösa yttringar i bön, livsstil eller klädsel bör således förpassas till hemmets privatsfär för att inte få ett farligt grepp över befolkningen.

Religiös tro är det mest personliga och intima som tänkas kan. I denna mening är solklart religionen en privatsak, likaväl som förälskelse eller val av färg på tapeten i sovrummet. Man kan ha synpunkter på andras preferenser men har ingen rätt att genomdriva sina egna, allra minst i Guds och sanningens namn. Det borgerliga samhället skiljer också mellan privatliv och arbetsliv. Men i takt med uppkomsten av ”privatsfären” har religiöst engagemang hamnat i fritidssektorn.

Samhällsliv och politik åtnjuter enligt den katolska kyrkans officiella syn legitim autonomi i förhållande till religionen och ska regleras av sina egna lagar och värden. Så lyder den grundsats som antogs av Andra Vatikankonciliet 1965, den högsta religiösa instansen i kyrkan (och det tjugoförsta konciliet i hela kyrkohistorien). Gud och kejsaren har båda rättigheter gentemot de sina, men av helt olika slag. Denna insikt var dyrt vunnen, och den står i stark kontrast till svunna epokers kristna och nutida islamiska teokratier.

Men frågan är: kan man enligt religionsfrihetsprincipen ha en religiös övertygelse utan att få uttrycka den offentligt, tillsammans med andra? Måste man i anständighetens namn hålla just sin religiösa övertygelse innanför hemmets eller synagogans eller kyrkans eller moskéns väggar, medan man samtidigt åtnjuter lagstadgad frihet att komma ut med åsikter om nära nog allt annat?

Det förtjänar att upprepas: parollen ”religion är en privatsak” härstammar från punkt 5 på det socialdemokratiska Erfurt-programmet från 1891. Detta manifest antogs av den tyska socialdemokratin, när denna gick in i ett mer pragmatiskt skede än tidigare och avvisade tanken på våldsam revolution. Erfurt-programmet pläderade samtidigt för att all statlig finansiering eller subventionering av religiös verksamhet skulle upphöra och att samfund skulle betraktas som helt privata sammanslutningar.

Formeln religion = privatsak blev sedermera det socialdemokratiska svaret på den marxistiska religionskritikens krav på totalförbud mot religiös verksamhet, något som enligt marxismen skulle vara ett led i Revolutionen. Lenin menade att religion inte ska bekämpas offentligt, eftersom den då bara blir mer attraktiv. Statens kamp mot religionen, folkets opium, fick dock, fortfarande enligt Lenin, ingalunda betraktas som en privatsak utan var en högst offentlig angelägenhet. Kampen måste alltså ske med mer subtila medel än förbud: ”Vi måste bekämpa religionen. Detta är ABC i all materialism, och följaktligen i marxismen. Men vi stannar inte vid ABC. Marxismen går vidare. Den säger: vi måste veta hur vi ska bekämpa religionen. Och för att kunna göra det måste vi förklara källan till tro och religion bland massorna på ett materialistiskt sätt” (”Arbetarpartiets inställning till religionen”, Samlade skrifter, 15, s. 402 f., Moskva 1973).

En mild återklang av Lenin hördes från den svenske kyrko- och skolministern på 1930-talet, socialdemokraten Arthur Engberg. Han kallade Svenska kyrkan för Kungl. Salighetsverket men ville absolut inte avskaffa den lutherska statskyrkan, av rädsla för att förlora statskontrollen över ”religionen”. Liknande argument framfördes långt senare av Göran Persson och andra ledande socialdemokrater. Statskyrkosystemet betraktades på sin tid som en omistlig möjlighet att domesticera folk som annars kunde få för sig saker vid sina möten.

Om man med rätta kan anklaga kyrkorna för att ha blandat sig i politiken för mycket, så kan man ännu mycket mer anklaga dem för att ha blandat sig i alldeles för litet. Om fler troende, och i synnerhet deras ledare, tydligare hade använt sin offentliga röst mot demoniska ideologier, slaveri, barnarbete, kvinnoförtryck, utsugning av kolonierna, patologisk nationalism, preusseri, kommunism, fascism, nazism etc, så hade miljoner människor kanske besparats ett ofattbart lidande. Enligt Jesus är tron lika offentlig som en stad uppe på ett berg, synlig för alla, och de som följer honom liknas vid världens salt och ljus. Om detta inte får praktiska följder är också tron menings- och verkningslös, något som alla totalitära system önskar att den blir.

Att religion ska bli en ren privatsak är önskedrömmen för diktatorer av alla schatteringar. Varför skulle annars de totalitära systemen omedelbart vilja ta totalkontroll över trossamfunden? Trons innehåll är definitionsmässigt inte möjligt att kontrollera och reglera genom lagstiftning, och därför vill maktens representanter gärna förpassa religion till den harmlösa privatsfären, tillsammans med annan hobbyverksamhet.

Anders Piltz är professor emeritus i latin vid Lunds universitet, präst i Dominikanorden.