Förvirrad

av BERND HAGENKORD
Av en ledning förväntar man sig klarhet. När allt kommer omkring är det ju därför en ledning behövs. Också teologiskt sett är ”vad ni säger skall vara ja eller nej” entydigt belagt. Då ska det inte finnas något tvivel. Även utöver evangelierna har Bibeln ett och annat att säga dem som förbryter sig mot denna klarhet och som leder vilse. Vi känner ju till detta med falska profeter.

Därför är det inte underligt att anklagelsen om ”förvirring” är en av de skarpaste som för närvarande riktas mot påven. På bordet ligger just nu det öppna brevet [här via denna länk] från en amerikansk teolog och kapucinerpater som hävdar att påven skapar förvirring, trots att hans ämbete, det ämbete Jesus som gav till Petrus, handlar om att ”stärka sina bröder”. Och förvirring innebär ju försvagning.

Nu finns det förstås olika slag av förvirring. Eller kanske bättre uttryckt; olika orsaker till förvirring. Det finns förvirring som är medvetet skapad. När saker ställs på sin spets och ledande frågor formuleras på ett sådant sätt att resultatet måste bli förvirring

Den senaste anklagelsen

Det gäller inte den senaste anklagelsen mot påven: pater Thomas G. Weinandy uppfattar förvirring men han skapar inte förvirring själv genom överdrivna förenklingar och tillspetsade resonemang. Därför tar jag hans inlägg på allvar, och jag gör det genom att gå i svaromål.

Hela kapucinerpaterns brev genomsyras av övertygelsen att kristendomens kärna är ”den katolska läran”, Catholic teaching. Denna lära är oföränderlig; varje avvikelse eller ändring skapar förvirring därför att det då inte längre är klart vad som gäller.

Anklagelsen mot påven är skarp: synd mot den helige ande. Då ligger man ganska nära Jesusordet i Matteus 12:31: ”Därför säger jag er: all synd och hädelse skall människorna få förlåtelse för, men hädelse mot Anden skall inte förlåtas. Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den helige anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande.”

Brevet är försonligt till tonen men vi ska inte lura oss själva och tro att patern inte menar allvar.

Synd mot sanningen

Alltså: att avvika från den oföränderliga läran är synd mot sanningen, enligt patern. Och endast där det finns sanning kan det finnas äkta kärlek, allt annat följer av denna utgångspunkt.

Weinandy har en anslutande anklagelse som följer samma grundmönster: det är inte bara så att påven inte tar läran på allvar, han förringar dess betydelse. Och ändå är det just läran som skyddar mot ideologi och därmed mot det omänskliga. I denna argumentation utgår patern återigen från lärans centrala roll. Eller, bättre uttryckt, från den centrala rollen hos det som lärts ut och lärs ut.

I den tredje anklagelsen överraskar det inte att pater Thomas Weinandy åter uttrycker samma sak: han talar om de människor som har ställt upp för den autentiska läran – det som lärts och lärs ut – och vilkas ställning nu försvagas. Dessvärre ger patern inga exempel, varken på denna punkt eller i anklagelsen beträffande biskopsutnämningar. Det hela blir därför mycket, mycket allmänt hållet.

Kritiken kommer alltså från USA, och därför kan man förmoda att en bakgrund till uttalandena är den försvagning av katolska gruppers (politiska) position som inträffat på området respekt eller skydd för livet. I USA reduceras denna fråga till att handla om abort medan påven ser frågan vidare och vill att den ska omfatta unga och gamla och dödsstraffet. Här handlar det således inte om en avvikelse från läran utan om en breddning av perspektivet för att kunna göra rättvisa åt frågan om skydd för livet. Men som sagt, detta är min förmodan, patern själv är inte så konkret, och kanske tar jag fel på denna punkt.

Synodalitet

Sedan vänder sig pater Weinandy mot syndodaliteten, sådan denna företräds av påven. Olika ståndpunkter inom den enda kyrkan kan bara leda till mer förvirring. Om jag själv försöker formulera paterns ståndpunkt (lite tillspetsat, det medges) kan man uttrycka det så: det som inte är tillåtet i ett stift kan inte få vara tillåtet i ett annat stift några kilometer bort. Varför inte? Jo, på grund av kyrkans enhet, patern citerar här påven Pius XII, och den mystiska enheten i kyrkans kropp.

När det gäller denna anklagelse vill jag upprepa vad jag tittar uttryckt här i bloggen, att det som beskrivs inte handlar om enhet utan om enhetlighet. Men att vara kristen i en värld som blir allt mer differentierad, att förkunna Jesus och leva i gemenskap i en sådan värld, det kräver nya former. En mångfald i sättet att tala om läran har ju funnits tidigare i historien, t ex har ju den liturgiska spännvidden varit stor. Först på 1800-talet uppstod den enhetlighet som vi känner i dag.

Kreativ

Syndodalitet – eller balans mellan lokalkyrka och universalkyrka, som jag brukar uttolka begreppet för mig själv – är precis den form som krävs för att olikheterna i de olika kulturerna och världarna ska kunna föras samman i en enhet. Det handlar naturligtvis inte om att enskilda kyrkor ska leva tillsammans i någon slags federation. Just denne påve var mycket tydlig på denna punkt vid den första synoden om familjen: han har inte för avsikt att mjuka upp enhetens ämbete, som ju är en del av påveämbetet. Tvärtom.

Därmed kommer jag till anklagelsernas kärnpunkt: att den enda autentiska läran håller på att ändras. Jag vill då använda uttrycket ”vad vi lär” som synonym för ordet ”lära” för jag tror att det fångar frågeställningen bättre.

När jag läser kyrkans officiella dokument om hur man ska förhålla sig till trons skatt, till exempel avsnittet om tolkningen av trosarvet i Katolska kyrkans katekes [nr 891 se länk här] eller ”Tolkningen av dogmer” från 1990, handskas texterna mer försiktigt med läran. Där talas det till exempel om schöpferische Erinnerung (fritt översatt: kreativt minne). Det är mindre rigitt och utgår avgjort mindre från en normativ lära som är satt på pränt. Där handlar det om dogmer ”i vid bemärkelse” respektive ”i trängre bemärkelse”. Det talas om ”sanningarnas hierarki”. Texterna är mycket klara (det finns ingenting av förvirring i dem) men ger samtidigt utrymme för flexibilitet och utgår inte alls från ”en central roll för det som lärs ut”.

Från det nämnda dokumentet från Troskongregationens internationella teologiska kommission år 1990: ”Det kyrkliga läroämbetet har i sin praxis sökt att beakta sin pastorala karaktär. Dess uppgift att autentiskt vittna om Jesu Kristi sanning är inställd i den mer omfattande cura animarum [omsorg om själarna] och skall, sitt pastorala väsen likmätigt, söka att med klokhet och återhållsamhet möta nya uppkommande samhälleliga, politiska och kyrkliga utvecklingstendenser och problem.”

Det centrala är alltså läroämbetets pastorala karaktär.

Rigid

När påven sålunda använder ordet ”rigid”, något som patern förebrår honom, är det enligt mitt sätt att läsa precis just detta som han menar. Om man reducerar lära till ”det som lärs ut” löper man risken att förlora kreativitet, klokhet och återhållsamhet och mer därtill – sådant som läran behöver. Och som också är andligt inspirerat, ingivet av den helige Ande. Det går inte mot den helige ande – precis tvärtom.

En rad till om brevets avslutning för där bränner det till. Pater Thomas önskar att den helige Ande ska föra påven in i sanningens ljus. Baserat på vad han tidigare skrivit i brevet och tonen i dessa utsagor kan jag bara förmoda att patern menar att han själv redan är där eller åtminstone är där mer än påven.

Påven Franciskus eftersträvar öppenhet. Men nedlåtande kommunikation passar sig inte. Och just så uppfattar jag brevets sista rader. Och dessvärre färgar det av sig på talet om läran: som om han, pater Thomas, redan skulle ha kommit fram till sanningen och nu lider av att bli lämnad i sticket av påven.

Detta är inte att söka sanningen, detta har ingen pastoral karaktär. Här har argumentationen gått snett. Tyvärr.

Bernd Hagenkord, Radio Vatikan Blog, 2017-11-04

Hagenkord är jesuitpater från Tyskland, bosatt i Rom och chef för Vatikanradions tyska redaktion.
Länk till inlägget på tyska finns här

 

Pater Weinandys öppna brev till påven Franciskus finns här

En kommentar i America Magazine finns här