Frihet till bundenhet

av MAGDALENA DAHLBORG

– Om utredningen om statens stöd till trossamfund.

Religionsfriheten innebär att var och en är fri att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion. Den innebär inte att staten är skyldig att finansiera detta utövande, men många stater väljer att ge trossamfund ekonomiskt stöd genom exempelvis bidrag eller skattelättnader. Sverige har länge valt att ge trossamfund stöd för att balansera minoriteternas förutsättningar mot Svenska kyrkan. Där­igenom ges bättre möjligheter för den som tillhör en religiös minoritet att leva sin tro, men också för små trossamfund att bidra till samhället genom exempelvis social verksamhet, anställd personal och myndighetskontakter.

Att ”religion”, särskilt statligt stöd till sådan, debatterats den senaste tiden är kopplat till att utredaren Ulf Bjereld i mitten av mars överlämnade betänkandet Statens stöd till trossamfund i ett mångreligiöst Sverige. Lagarna som styr Svenska kyrkan (1998:1591), andra trossamfund (1998:1593), avgifter till trossamfund (1999:291) samt stöd till trossamfund (1999:932) tillkom i samband med att Svenska kyrkan skildes, om än ofullständigt, från staten och blev en mer eller mindre fristående organisation. Lagarna och stödsystemet har sedan dess inte setts över, samtidigt som sammansättningen av trossamfund i Sverige har förändrats. Utredaren har haft till uppgift att föreslå hur systemet för stöd till trossamfunden kan utformas för att bättre svara mot såväl trossamfundens som samhällets behov.

Motiv för stöd

Utredningen har inte i direktiven haft uppdraget att utreda huruvida trossamfunden bör uppbära statligt stöd. Man har ändå valt att motivera stödet utifrån främst tre områden:

Religionsfrihet: Det hör inte till religionsfriheten att få sin religiösa praktik sponsrad med offentliga medel. I Sverige har man ändå gjort bedömningen att förutsättningarna är så skiftande för trossamfunden, och därmed för medborgarna att utöva sin religion, att det är rimligt att genom statliga bidrag jämna ut skillnaderna i storlek, spridning, förankring och ekonomiska förutsättningar (för exempelvis anställda i central administration). Särskilt skillnaderna mellan Svenska kyrkan och övriga samfund har lyfts fram, och då inte egentligen den särställning Svenska kyrkan har i dag, utan också dess historiska särställning som innebär bland annat upparbetade samarbetskanaler med myndigheter, stat och kommuner, liksom stort markinnehav och andra fördelar.

Samhällsnytta: Även om religionsfriheten lyfts fram som det viktigaste skälet till att ge trossamfund stöd, så redogörs också för trossamfundens samhällsnytta. Dit hör sådant som trossamfundens sociala verksamhet, såväl för egna medlemmar som genom exempelvis soppkök, matkassar och annan verksamhet riktad till utsatta i samhället. Utredaren tar också i sitt betänkande upp trossamfundens betydelse för krisberedskap, något som blev särskilt tydligt hösten 2016 då trossamfunden snabbt lyckades mobilisera krafter för att ta emot de stora mängder asylsökande och skyddsbehövande som kom till Sverige. Trossamfunden har fördelen att snabbt kunna nå stora mängder människor, och då även i grupper som inte lätt kan nås av myndigheter. Inom såväl kriminalvården som sjukhussjälavården är trossamfunden efterfrågade, och för många samfund är ekonomiskt stöd en förutsättning för att kunna bedriva denna mer formaliserade och organiserade typ av själavård. Därtill ser utredaren fördelar genom att människor med svag förankring i landet organiseras, tränas i föreningsdemokrati och får positiva kontakter med offentliga institutioner. Detta stärker demokratin och hjälper grupper med sämre förutsättningar att fullt ut delta i samhället.

Incitament/kontroll: En mer ambivalent sida av stödsystemet är att det ger staten möjlighet att styra trossamfunden åt ett för staten önskvärt håll, och att det ger redskap för viss kontroll av trossamfunden. Eftersom Sverige valt att ge trossamfund ekonomiskt stöd, är det viktigt att lagar, förordningar och myndighetsutövande behandlar trossamfunden likvärdigt och inte på sätt som strider mot Europakonventionen inskränker trossamfundens inre liv och ordning. Samtidigt har staten skäl att säkerställa att gemensamma medel inte finansierar verksamhet som uppenbart strider mot demokrati och mänskliga rättigheter. Stödsystemet ger trossamfunden incitament att så långt det går sträva efter en demokratisk organisation och att ha goda kontakter med stat och myndigheter. Utredaren har haft i uppgift att förtydliga lagstiftningen på ett sådant sätt att den stämmer överens med Europakonventionen och andra internationella överenskommelser, samtidigt som behovet av viss styrning av vart pengarna går tillgodoses. Statens behov av styrning ska inte enbart balanseras mot internationella överenskommelser utan också mot önskan att etablera och upprätthålla kontakt med trossamfund som står längre från den svenska mittfåran ideologiskt. Alltför stora inskränkningar av trossamfundens autonomi kan leda samfunden att söka finansiering exempelvis utomlands i stället för att ansöka om statsbidrag.

Utredningens förslag

I nuvarande lagstiftning är definitionen av trossamfund alldeles uppenbart utformad efter en kristen uppfattning om vad ett samfunds huvudsakliga uppdrag är: ett trossamfund är ”en gemenskap för religiös verksamhet, i vilken det ingår att fira gudstjänst”. ”Gudstjänst” är dock ett begrepp som inte används av alla – exempelvis hinduer, buddhister och bahá’i har andra namn på sina riter. En luddighet i lagstiftningen är att stödberättigade trossamfund, förutom att vara livskraftiga, även ska ”bidra till att upprätthålla och stärka de grundläggande värderingar som samhället vilar på”. Detta brukar benämnas ”demokratikriteriet”, och skrevs medvetet oklart för att gå att anpassa i ett föränderligt samhälle. I dag strider formuleringen mot Europakonventionen, eftersom det är svårt för såväl den som ska fatta beslut om stöd som för samfunden själva att förstå vad som krävs för att demokratikriteriet ska vara uppfyllt.

Ulf Bjereld föreslår i betänkandet att begreppet trossamfund i stället definieras som ”en gemenskap som utövar religiös verksamhet genom gudstjänst, bön, meditation eller ritualer”, en formulering som bättre överensstämmer med trossamfundens egen förståelse av sin verksamhet. Han föreslår också att en utredning tillsätts för att utreda stöd till icke-religiösa livsåskådningssamfund som erbjuder ritualer och ceremonier.

Förtydligandet av demokratikriteriet har varit en viktig punkt i utredningen, och Bjereld har delat upp formuleringen, som tidigare endast talade om vilka som kunde omfattas av stöd, i en inkluderande del som talar om vilka som kan omfattas av stöd, och en exkluderande som anger när ett trossamfund kan nekas ekonomiskt stöd. Det inkluderande anger att stöd kan uppbäras av registrerade trossamfund som har minst 1 000 betjänade bosatta i Sverige, har bedrivit verksamhet i landet i minst fem år och huvudsakligen finansieras av i landet bosatta betjänade. Exkluderad blir den som utövar våld, tvång eller hot, kränker barns rättigheter så att barnets hälsa och utveckling hotas, uppmanar eller rättfärdigar något av det tidigare nämnda, inskränker betjänads fri- och rättigheter genom att utnyttja en utsatt situation, bryter mot diskrimineringsförbud i diskrimineringslagen eller aktivt motarbetar det demokratiska styrelseskicket. Diskrimineringsförbudet tillåter dock att trossamfund får ställa vissa krav, också avseende könstillhörighet, på den som ska agera ledare i samfundet (till exempel präster), men inte på andra anställda. Förslaget är också att samfunden ska ha visst ansvar för hur enskilda företrädare uttrycker sig, i sammanhang där de tydligt är företrädare för samfundet. Genom tydlighet om när stöd kan vägras, blir det lättare för såväl beslutsfattare som trossamfund att förutse ett beslut.

Utredaren föreslår också ett bidrag för att stödja organisering, eftersom ett problem för trossamfundens kontakter med myndigheter har varit brist på fast anställda, och med enbart ideellt engagerade kan det vara svårt att delta i möten och utbildningar på dagtid. Därtill föreslås utbildningsbidrag för såväl konfessionell som icke-konfessionell utbildning av både religiösa ledare och andra anställda och funktionärer. Den icke-konfessionella utbildningen kan till exempel röra familjerätt, samhällskunskap eller demokratiska metoder, och meningen är att samfunden ska uppmanas att aktivt fortbilda anställda och volontärer i demokrati och mänskliga rättigheter.

Avslutande kommentar

I vad vi kan kalla den allmänna debatten brukar ej närmare preciserad ”religion” betraktas som en privatsak. Den faktiska formen för många troende är en folkreligiositet där majoritetssamfundet men också and­ra är närvarande i samhällslivet och betjänar de som råkar finnas i närheten. Den svenska modellen för kontakter mellan det offentliga och trossamfunden räknar i stället med en föreningsreligiositet. Det är inte så konstigt, eftersom det är de traditionella frikyrkornas behov som stått modell för lagstiftningen om trossamfund, och dessa växte fram tillsammans med andra folkrörelser och enligt samma modeller, men det kräver anpassning för trossamfund som är vana vid andra sätt att organisera sig. Utredaren strävar i sitt betänkande tydligt efter att ge samfunden incitament att organisera sig enligt den föreningsreligiösa modellen, eftersom det är vad staten är van att hantera.

Den som är satt i bidragsberoende är som känt icke fri, och för trossamfunden är det naturligtvis kluvet att sätta sig i beroendeställning. Kluvet är det även för staten att stödja verksamhet som inte alltid går hand i hand med väljarkårens majoritetsföreställningar. Så länge trossamfund som saknar kraft att stå helt på egna ben samtidigt ger grupper längre från samhällets arenor möjligheter att delta i demokratin och få goda kontakter med det offentliga är det en kluvenhet vi behöver leva med. Alternativet är större klyftor och mindre kontaktytor.

 

Magdalena Dahlborg är tidigare ekumenisk handläggare inom Stockholms katolska stift, red. sekr. för Signum, Uppsala.