Gatsoparens julkrubba i närheten av Petersplatsen i Rom

Världshistoriens mest kända berättelse, den om Jesu födelse i Betlehem, kommer från evangelisten Lukas. På Via dei Cavalleggeri i Rom, drygt 100 meter söder om Petersplatsen, heter evangelisten Giuseppe. I ett garage där sopbilar tidigare parkerades, berättar den 82-årige Giuseppe Ianni – kortvuxen, med ett stort vitt skägg och med ett hjärtliga skratt – sin historia från Betlehem och med hjälp av Gatsoparens julkrubba. Den är hans verk. Och framför den har redan påvar och presidenter bett.Historien började under tidigt 1970-tal med ett storslaget tillkännagivande: ”Jag kommer att bygga den vackraste julkrubban i Rom, och påven kommer att komma hit och beskåda den”, förkunnade den då drygt 30-årige gatsoparen. En och annan av hans kolleger vid Roms myndighet för sophämtning och väghållning, AMA, skakade på huvudet åt det hela. Men Ianni lät sig inte nedslås utan började 1972 att bygga med hjälp av kollegor. Och han fick rätt: 1974 vallfärdade Paulus VI till Gatsoparens krubba. Johannes Paulus II kom på besök elva gånger mellan 1979 och 2002, och Benedictus XVI kom 2006.

Franciskus har ännu inte varit där – men moder Teresa, Italiens president Giorgio Napolitano, borgmästare och kardinaler, och naturligtvis varje år många av Roms invånare och turister. Hur många kan Ianni inte säga. ”Vi räknar dem inte utan gläder oss över var och en”, säger han och skrattar. Ack, ja – och pengar vill de inte heller ha: ”Ge inga pengar utan be i stället för fred i världen! Gatsoparna” står det på en skylt. Över ingången till den grovhuggna krubban står något som liknar projektets credo: ”Jag har kommit hit för att tillbe dig, Jesus, kom även hit till mitt hjärta.” Giuseppe är utan tvivel en from man.

Mycket har Ianni använt: romersk sten av tuff [en vulkanisk bergart, vanlig i Italien, övers.anm.], marmor från Peterskyrkans fasad, dessutom porlande vattendrag och droppstensformade grottor, fladdrande ljus och små figurer, men framför allt bibliska citat: ”Här är de glödande kol, med vilka profeten Jesajas läppar blev renade, innan han kunde förkunna Guds ord”, förklarar Ianni och pekar på en smedja. Inte långt därifrån ligger ”tegel, som de israelitiska slavarna tvingades slå i Egypten”. Jakobs brunn, vid vilken Jesus talade med den samariska kvinnan, finns också där.

Vägarna och gatorna, där Ianni har byggt en typiskt italiensk krubba, utgör totalt 52 meter. ”Alla leder till Jesus”, betonar han, ”därför att han är den viktigaste”. Den judiska byn har Roms gatsopare därför byggt ”som det tidigare såg ut i Jerusalem”, säger han med övertygelse. Samtida anspelningar, som man kan hitta i andra julkrubbor, är inte hans grej.

Men romerska akvedukter har han inte kunnat motstå. De är 15 centimeter höga, fyra centimeter breda ”och så stabila att en man kan stå på dem”, förkunnar Ianni och visar ett foto som bevis. Där står han – ännu utan skägg och med svart hår – liksom två av hans tidigare kollegor bevisligen på viadukten, som viker av åt vänster genom landskapet. På anläggningens fris i midjehöjd finns Jesu stamtavla angiven: Abraham, Isak, Jakob, Juda … fram till Josef, ”Marias man, av henne föddes Jesus som kallas Kristus”.

Träet i stalldörren kommer från olivträd i Betlehem, förklarar han vidare. Om han själv någon gång varit i Betlehem, som han så kärleksfullt byggt upp i Rom? Nej, svarar han litet förläget, det är för långt bort och för farligt för honom. När det gäller framtiden för Gatsoparens julkrubba är han optimistisk. Vem som någon gång ska fortsätta, när han själv inte längre kan, vet han inte. ”Men det kommer Gud att ta hand om”, säger han.

Kathpress 2017-12-18