Glöm inte bort originalet

av ANDERS PILTZ
I en vacker betraktelse på Alla hjärtans dag om kärleken som universell drivkraft skriver Jenny Maria Nilsson i Sydsvenska Dagbladet om sin panteistiska känsla – som liknar många andras vittnesbörd – av alltings enhet i en livsberusning, ett flöde mellan individen och alltet.

”Allt är gud”, det vill säga att universum är besjälat av en sammanhållande kraft som hos en individ kan yttra sig som kärlek till en älskare, ett barn, naturen eller hela människosläktet. Kärlekens väsen är ömhet, god vilja, självutlämnande. Denna kärlekspanteism räcker, man behöver inte anta något övernaturligt väsen, det vore en omväg runt denna transcendens som hon har direkt tillgång till. ”Mina resonemang kräver ingen metafysik.”

Inför denna erfarenhet kan man bara glädjas och känna en knivsudd avund. Alltför många saknar erfarenhet av den kärlek som går genom världen, och vi har väl alla någon gång mediterat över det evolutionära faktum att den enes död är den andres bröd, vilket poeten Tennyson satte fingret på redan 1844, femton år före Darwins Arternas uppkomst: naturen själv höjer ”med blodröd tand och klo” sitt ursinnesvrål mot tron att kärleken är den yttersta naturlagen.

Jenny Maria Nilssons bekännelse till en panteism utan metafysik väcker min undran. Metafysik är ett knepigt ord, som står lågt i kurs i Sverige och som enligt filosofen Bradley innebär att man ”hittar på usla skäl till det man instinktivt tror på”. Men om vi låter ordet metafysik beteckna den obevisbara och kanske omedvetna ramberättelse som man sätter in sin egen kollektiva och individuella berättelse i, då finns det ingen människa som är utan metafysik. Alla bygger sitt liv på ett grundantagande. Bor vi i ett kärleksfullt kosmos eller i ett totalt likgiltigt universum utan någon högre instans som vi kan klaga för och kräva vårt minimum av lycka? Jenny Maria Nilsson har uppenbart en metafysik, i denna mening av ordet.

Wolfgang Böckenförde:
Foto: Wikimedia Commons.

Låt oss vidga horisonten och ställa frågan vilken metafysik, vilken ramberättelse, som det demokratiska samhället bygger på, nu när många ordningar som vi tog för självklara börjar knaka i fogarna och där nationalism, främlingsskräck och faktaresistens har blivit reella hot som upphäver sitt ursinnesvrål. Vad är samhällsbyggets grundantagande, dess metafysik, där respekten för de svaga och eftersatta är lackmustestet? Nu förslår inte individuella upplevelser. Det liberala, demo­kratiska samhället kan inte på egen hand garantera de värden som krävs för att det ska bestå, en tanke som den tyske juristen och författningsdomaren Wolf­gang Böckenförde har formulerat. Utan det civila sam­hällets mindre, frivilliga gemenskaper, som förmedlar grundläggande värderingar om hur vi ska bete oss mot varandra, så kan inte samhället fungera. Den viktigaste grunden är människans värdighet, detta obevisbara metafysiska värde som lätt kan förnekas och ogiltigförklaras med våld.

Nilsson har rätt i att man inte måste bekänna en etablerad religion för att göra erfarenheter liknande hennes, och hon menar att själva gudsbegreppet är till hinder i sammanhanget, en åsikt som hon har rätt att hysa. Men vad man kan vara skeptisk mot är att ”vår förmåga till storslagen kärlek utan mellanhänder” kan rädda mänskligheten från den totalitära frestelsen, om det skulle komma till skarpt läge. Vi skulle alla önska att de mänskliga rättigheterna är något som står över all diskussion, att de ska betraktas som orörbara dogmer. Men en stark demagog med en armé i ryggen kan mycket väl ifrågasätta den dogmatiken. Vad kan vi då sätta emot? I varje fall inte radikal individualism. Då måste alla människor av god vilja lämna sitt bidrag, inte minst kristna som menar att Jesus visat det oöverträffade exemplet på vad detta handlar om – den oslagbara ramberättelsen till världens blodiga tragedi. Den självutlämnande kärleken i skarpt läge, som inspirerar till efterföljd.

Den judisk-kristna traditionens övertygelse att människan är skapad till Guds okränkbara avbild är det verksammaste motmedlet mot människoföraktande ideologier. De mänskliga rättigheterna är översättningen av denna originaltext, orden om Guds avbild. Vad händer med översättningen om originalet glöms bort?

Anders Piltz, 2019-02-23

Denna artikel publicerades ursprungligen i Sydsvenska Dagbladet den 21 februari 2019.