Helvetessyner i Christchurch

av HEINZ WERNER WESSLER

– Men den interreligiösa solidariteten i sorgen inger hopp.

Imamen i Al Noor-moskén i Christchurch i Nya Zeeland, Gamal Fouda, gick ut i tv-kanaler över hela världen. Blodet från de 50 martyrerna i den fruktansvärda attacken mot hans och en annan moské i staden, förklarade han vid sorgehögtiden den 22 mars i Hagley Park i Christchurch, ”vattnar hoppets utsäde”. Vilket hopp som avsågs förklarade han med följande ord: ”Genom dem kommer världen att inse islams skönhet och skönheten i vår enhet.” Fouda hörde till dem som överlevde attacken.

Vatten från Gud sänt till jorden, männi­skan till läkedom: för ökenfolk är det talande bildspråk. Koranen är fullt av det. Möjligen tänkte imam Fouda på sura 16 An-Nahl (biet): ”Och Allah lät sända ner vatten från himlen och gjorde därigenom jorden levande efter dess död. Sannerligen ligger däri ett tecken för folk som kan höra detta” (sura 16:16). Med det underbara tecknet (arabiska âya) i versen avses motivet för omvändelsen till den sanna gudstron, det vill säga till islam.

Uttrycken för den aktiva solidariseringen med den lilla muslimska gemenskapen i Nya Zeeland är verkligen imponerande. Ett folk sörjer, dess 38-åriga premiärminister, Jacinda Ardern, hittar omedelbart efter dådet de rätta orden, fyllda av respekt för de döda, medkänsla med de överlevande och deltagande i den muslimska gemenskapens kollektiva sorg.

Inte bara premiärministern utan även många icke-muslimska kvinnor i Nya Zeeland tog under en dag spontant på sig huvudduken – inte bara vid den centrala sorgehögtiden utan även i många av landets moskéer, som hade bjudit in till sorgehögtiden, likaså på arbetsplatser inför allas blickar. Till och med många kvinnliga poliser i tjänst tog på sig en svart huvudduk i stället för uniformsmössan. Attentatet ledde dessutom till att många människor för första gången i sitt liv besökte en moské.

Huvudduken såsom ett tecken på solidaritet uppfattades omedelbart av muslimerna och uppskattades. Scenerna med syskonlika omfamningar mellan muslimska och icke-muslimska kvinnor har gjort ett djupt avtryck i nationens minne. De ärliga tårarna, som där fälldes offentligt, kom ur själarnas djup: sorgetårar men också rörelse inför dessa uppriktiga, välmenande och kärleksfulla gester. För ett känslomässigt och mycket laddat ögonblick var den långa och flerbottnade diskussionen om huvudduken och dess bärare – det av många kvinnor bekämpade tvånget att skyla kroppen – och problematiken med det rigida förtrycket av kvinnor och flickor i islams namn glömda.

En kedja av bärsärkar

Oklahoma 1995, Utøya 2011, Charleston 2015, Pittsburgh 2018 och Christchurch 2019 – politiskt motiverade mord utförda av en högerradikal attentatsman är ingen engångsföreteelse. Med ett 74-sidigt manifest, som den 28-årige australiern kort före attentatet hade skickat till bland andra Nya Zeelands premiärminister, med hänvisningar till den nors­ke massmördaren Anders Behring Breivik, placerar han sig själv i denna oheliga tradition. Han nämner också böcker som inspirerat honom, framför allt franska Front nationals visionär Renaud Camus’ bok Le Grand Remplacement (Det stora utbytet). Gärningsmannen i Christchurch var liksom sin föregångare en ensamvarg och samtidigt globalt uppkopplad. Högerradikala chattrum, Facebook och den virtuella ego-skyttens subkultur var hans livselexir.

Parallellen till självradikaliseringen av vissa västerländska islamister är uppenbar. Internet har frambringat en ny form av mänskligt sätt att existera mellan verklig ensamhet, onlinespel och globalt nätverkande. I regel är denna förmodligen inte särskilt lyckliga individualism diskret, men många människor kan under tiden hamna fel. Några av dem blir rent samhällsfarliga.

Hjälmkameran var ett viktigt redskap för attentatsmannen i Christchurch. Under 17 minuter följde cirka 200 fans på Facebook de förfärliga händelserna i direktsändning utan att informera vare sig Facebook eller Polisen. Ändå var det klart att det inte rörde sig om något spel utan var på riktigt.

När Facebook kort därefter tog bort filmen och spärrade attentatsmannens konto, hade redan tusentals sett, delat, länkat, laddat ner och laddat upp filmklippet på andra ställen. De tekniskt bevandrade bland dem manipulerade datakoden litet grand, så att den inte så lätt ska kunna spåras och spärras av Facebook och andra nätoperatörer. Likt ett virus kommer bilderna att dyka upp om och om igen, så länge som internet finns. Helvetssynen, som gärningsvideon inbjuder till, är förenad med den obrutna fascination för det onda som gömmer sig i varje skräckfilm. I det här fallet var skräcken dock på riktigt och inte regisserad. För många tittare tycks just detta ge en särskild kick, vilket den omfattande användningen av attentatsmäns namn och foton som användarnamn och profilbild tydligt visar.

Vissa nyhetskanaler – även i Sverige – visade första dagen klippen i sina nyhetssändningar. Den turkiske presidenten Erdogan använde till och med korta avsnitt av den i sin valkampanj, för att framställa sig själv som en modig bekämpare av islamhatet i västvärlden. I sin förvillelse nedlät sig Erdogan till och med till att påminna australier och nya zeeländare om slakten vid Gallipoli 1915/16, där ett försök att invadera Turkiet misslyckades; med en antimuslimsk inställning kommer Australien och Nya Zeeland att gå samma öde till mötes som de soldater som under första världskriget stred mot Osmanska riket.

Internet och brott

Brottet var från början planerat som ett uppträdande inför en världsvid supportergemenskap. Miljoner människor har sett den självregisserade gärningsvideon. Verklighetens gränssnitt i det världsvida nätet var inte mindre viktiga än automatvapnet. För inte så länge sedan försvarade sig de stora internetplattformarna häftigt mot en ökad övervakning av det uppladdade innehållet, inte minst å det medborgerliga självbestämmandets vägnar. En sak som vi nu kan se klarare är att de sociala medierna måste rätta sig efter de etiska reglerna och kraven, precis som traditionella medier. När det gäller regleringen av internet är det inte fråga om upphovsrätten och de så kallade uppladdningsfiltren, som EU-parlamentet trots hårt motstånd nyligen beslutade om. Frågeställningen är mycket mer omfattande. Det gäller att hitta en medelväg mellan medborgarspionage, som i Kinas fall, och de senaste årens digitala ultraliberalism.

Redan 2002 offentliggjorde Påvliga rådet för sociala kommunikationsmedel ett grundläggande dokument med temat ”Etik på internet”. Det lönar sig att åter plocka fram denna sällan lästa text. På samma sätt som för tryckta medier, radio och tv sätter rådet ”person och gemenskaper av personer” liksom även ”solidaritetens dygd” i centrum för utvärderingen av etiska frågor i samband med det då tämligen nya internet. ”Etik på internet” uppmanar bland annat till internationella regleringar med hänsyn till kommunikationens globalisering och ”maktförskjutningen från nationalstaterna till transnationella inrättningar”. Vidare tar det upp en rad problem, bland annat ”hatsajter, spridande av rykten och förtal under nyheternas täckmantel”, som leder till tilltagande självupptagenhet och främlingskap, och det uppmanar till nya sätt att förverkliga en ”berättigad reglering av offentligt ansvarstagande”. Intressant i texten är också hur man konstaterar att intressena sammanfaller för ”extrema individualister”, som betraktar internet ”som platsen för praktiskt taget alla möjliga yttringar, oavsett hur gräsliga och destruktiva de än må vara, och för dem som vill ha det som redskap för obegränsad ekonomisk verksamhet i enlighet med en nyliberalistisk modell”. Dokumentet bedömer också problemen med internet i ljuset av påven Johannes Paulus II:s aldrig sinande kritik av kapitalismen.

De sociala mediernas troliga manipulation av folkomröstningen om Brexit och av det amerikanska presidentvalet har lett till en medvetenhet om att Facebook, Twitter, Instagram med flera, men också många spelplattformar, på intet sätt agerar i ett tomrum utan konsekvenser. Attentatet i Christchurch visar tydligt hur internet fortfarande fungerar som ett ansvarslöst och laglöst område. Så kan det inte fortsätta. Det är dags att göra företagen bakom de sociala medierna och onlinespelen mer ansvariga än tidigare. Det handlar inte om censur utan om att de hittillsvarande åtgärderna mot kriminellt utnyttjande, förtal, propaganda och pornografi inte räcker till.

Gränsöverskridande solidaritet

Den enastående solidaritetsvågen i Nya Zeeland har visat att offentligheten är beredd att solidarisera sig med samhällets muslimer i sorgens stund. Islamhatet har inte övertaget. Den turkiske presidentens taktlöshet är inget annat än simpel och i grunden skrupelfri agitation. Nya Zeeland skärpte direkt efter attentatet drastiskt sina vapenlagar. Automatgevär och halvautomatiska höghastighetsvapen hade hittills varit lätta att komma över. Nu är de äntligen förbjudna.

Fler terrorattentat med mentalsjuka bärsärkar kommer att inträffa – med såväl islamhatare som fanatiska muslimer.

I Nya Zeeland sändes sorgehögtidens böneutrop i radio och tv över hela landet. Premiärministern, sedesamt iförd huvudduk, citerade till och med en koranvers framför kamerorna. Under rubriken ”Salam” publicerade Christchurchs lokaltidning, The Press, namnen på de 50 dödade. Den som vill visa äkta solidaritet, måste också vara beredd till sådana gester. Många muslimer uppfattar detta som ett uttryck för kärlek och känner sig kanske för första gången verkligen accepterade. Somliga muslimer kanske till och med även ser tecken på en bredare islamisering. Men det är inte farligt. Det viktiga är att dådet inte leder till förtvivlan och till vrede och tankar på hämnd. En sak är klar: så länge som människor i nödens och sorgens stund håller ihop, så länge som också kristna och muslimer håller ihop och ser den universella mänsklighet som förenar dem, finns det hopp. Här kan kristna enbart instämma med imam Gamal Fouda.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.