Hur kunde det bli så här? Om försöken till revision av kyrkohandboken i Svenska kyrkan

av MATTIAS LUNDBERG

Svenska kyrkan har ett rikt musikaliskt kulturarv, tätt sammanvävt med den europeiska konst- och folkmusiken och med rötter i katolsk liturgi. Den svenskkyrkliga kyrkomusiken är den största kulturaktiviteten i Sverige. När Svenska kyrkan reformerar sin kyrkomusik berörs många. Det har man kunnat se i den senaste tidens debatt om kyrkohandboksrevisionen i Svenska kyrkan. I denna artikel presenteras debatten och utvärderas reformarbetet kritiskt.

Det torde inte ha undgått denna tidskrifts läsare att ett förslag till ny kyrkohandbok för Svenska kyrkan presenterades 2012, och att detta fått ett blandat och delvis starkt avvisande mottagande i musikliv, gudstjänstliv och kulturliv i stort. Kyrkohandboken är i Svenska kyrkan det dokument som reglerar hur gudstjänster och förrättningar ska genomföras – vad som ska läsas, vad som ska sjungas, och i vilka ordningar och under vilka former detta ska ske. I en påstått sekulariserad tid är det möjligen lite förvånande att se det livliga engagemanget i sakfrågan inte bara från teologer, musikforskare, kyrkomusiker, präster och kyrkfolk utan även inom den kultur- och samhällsdebatt där Svenska kyrkan så gärna vill finnas. Detta breda intresse för gudstjänstens framtida utformning är säkerligen mycket välgörande för samfundet, och borde ses mycket positivt även från Svenska kyrkans ledning. I en tid då man som kyrklig ledare önskar att ”nå ut” och ”vara angelägen” av egen kraft, visar det sig nämligen att kyrkohandboken, inte minst dess äldre liturgi- och musikskikt, hör till det som berör svensk kyrklighet och allmänhet allra mest, samtidigt som den naturligtvis konkret är avgörande för vad som brukar utpekas som kyrkans innersta kärna – gudstjänstens firande.

I denna artikel ska jag närmare försöka utreda bakgrunden till den nuvarande situationen, med ett antal avhoppade medarbetare från projektets olika faser, och där öppet kritiska inlagor riktas mot projektledningen från så hög inomkyrklig nivå som domprostar och emeritibiskopar. Denna tämligen ovanliga situation i Svenska kyrkan torde i sin tur ha ovanliga orsaker. Jag har själv varit engagerad i frågan om handboken både som gudstjänstfirare och i egenskap av musikvetenskaplig specialist på ett antal i sammanhanget centrala områden. Jag har i den senare rollen också under det senaste året beretts viss inblick i projektets arbete och organisation. Men låt oss börja med en kort bakgrundsbeskrivning av projektet.

Handboksrevisionens historia 2006–2015

År 2000 refuserades ett förslag till ny kyrkohandbok efter en prövoperiod med remissinsamling. Man såg den gången ingen möjlighet att fortsätta med ett projekt som bedömdes sakna stöd både ute i stift och församlingar, samt inom berörda expertområden. Det hör till saken att kritiken den gången inte på något sätt kan anses lika genomgripande och omfattande som den som under de senaste tre åren riktats mot det kyrkohandboksförslag som presenterades 2012, och vilket bygger på ett arbete som bedrivits sedan 2006. Detta ger berättigad anledning till förmodandet att om inte förslaget av år 2000 refuserats, så hade förslaget från 2012 stoppats i ett mycket tidigare skede än nu.

En nyhet för Svenska kyrkan – utan motsvarighet i jämförbara lutherska kyrkor i världen – är att arbetet med kyrkohandbokens revision sedan 2009 huvudsakligen bedrivits av en central tjänstemannainstans, Kyrkokansliet i Uppsala. Detta ska inte förväxlas med situationer där en förvaltningsinstans handlägger och administrerar projektet, vilket ju varit fallet i tidigare handboksrevisioner. Det handlar nämligen här om en situation där ett fåtal tjänstemän är de enda som kontinuerligt kunnat följa det teologiska, liturgiska och musikaliska arbetet inifrån. Många tillfälligt sammansatta grupper av teologisk och musikalisk expertis har kommit och gått (vissa genom avhopp, andra genom avslutat förordnande), samtliga sägandes att de efter avslutat värv inte känner till någonting om hur projektet därefter fortskridit. Detta verkar ha varit en generell princip – de nya medarbetarna får överta ansvar för tidigare arbete, medan de ansvariga för nämnda arbete saknar uppföljande inblick.

Modellen för en sådan toppstyrd linjeprocess kan möjligen ha hämtats från näringsliv och modern tjänstemannakultur och får sägas vara en inte oproblematisk nyhet i en episkopal kyrka med folkvalda ledamöter i beslutande instans. Den enda yttre tillsyn tjänstemannagruppen underkastats är att de själva fått rapportera om arbetet till en referensgrupp (representanter för de politiska nomineringsgrupperna, som också bytts ut efterhand), till biskopsmötet, och till en så kallad styrgrupp (från Kyrkostyrelsens arbetsutskott). Det var just de två senare grupperna som hösten 2014 med anledning av ett omfattande upprop (undertecknat av en rad organisationer samt många av kyrkans musiker, körsångare, präster och lekmän) försökte ingripa för att åstadkomma någon form av samband mellan projektledningen och de kritiska instanserna på kyrkomusikområdet.

Kritiken från kyrkligt, musikaliskt och litterärt håll gällde hösten 2014 dels materialet i den form det förelagts vid remissomgång, dels den brist på insyn och diskussionsvillighet som man uppfattade att kyrkokansliet uppvisat. Plötsligt var alltså kyrkohandboksrevisionen en angelägenhet för hela Sverige – de stora dagstidningarna, Sveriges Radio, Sveriges Television och kyrklig press dels refererade den kritik som framkommit i teologi- och kulturtidskrifter, dels intervjuade både kyrkokansliets personal och de kritiska parterna. Dessutom gjorde kulturkrönikörer och skribenter egna analyser av läget och av kyrkokansliets agerade (eller icke-agerande) i krissituationen. Att kritiken varit genomgripande ges tydligt vid handen bara vid en snabb blick på rubrikerna rörande handboksarbetet i landets största nyhetsorgan de två senaste åren. Ett trettiotal artiklar i dagspressen, samt reportage och intervjuer i radio och tv, med rubriker som ”Kris i förtroendet för kyrkohandboken”, ”Svidande kritik mot kyrkohandboken”, ”Ilska över toppstyrd kyrkomusik” och ”Experter dömer ut nya kyrkohandboken”.

Mer förvånande än det stora och breda engagemanget i handboksfrågan mot revisionsförslaget är kanske den totala tystnaden från projektledningen vad gäller innehållet i kritiken. Trots att brister i arbetet påpekats i ett trettiotal teologiska och vetenskapliga artiklar (bl.a. i Hymnologi: Nordisk tidskrift, Svensk Kyrkotidning, Svensk tidskrift för musikforskning, Svenskt Gudstjänstliv, Kyrkomusikernas tidning m.fl.) har häpnadsväckande nog ingen framträtt till ett försvar i sak av arbetet. Argumentet som ges går i stället ut på att arbetet pågått för länge för att avbrytas. Detta torde inte vara förenligt med de riktlinjer man själv fastslagit, nämligen ”att kvaliteten inte får komprometteras”. Kritiken från den samlade expertisen på musikområdet har gällt både urvalsfrågor (där godtycklighet och brist på principer skapat stor förvirring i materialet) samt hanteringen av gregorianik och koraler vad gäller textunderläggning, melodibehandling, harmonisering och ackompanjemangssatser. Kritiker har också pekat på bristen på nyskapande samtida musik. Alla parter är ense om att framtidens kyrkohandbok bör uppvisa en stor genre-, stil-, och formbredd. Skiljaktigheten mellan administrativ nivå och expertnivå ligger på ett kvalitets- och reflektionsplan, där Sveriges samlade kyrkomusikexperter och -institutioner slår larm om att handboksförslaget inte på något plan eller efter någon tänkbar bedömningsgrund håller måttet.

Med anledning av kritiken hösten 2014 lovades alltså representanter för Sveriges fem huvudorganisationer på kyrkomusikens område våren 2015 genom folkvaldas och biskopars intervention att de skulle få möjlighet till inblick i projektarbetet. De fem organisationerna (Kyrkomusikernas riksförbund, Sveriges kyrkosångsförbund, Kungliga Musikaliska Akademien, Föreningen svenska tonsättare och Domkyrkoorganisternas förening) tillskrev i mars åter styrgruppen (bestående av representanter för biskopsmötet och kyrkostyrelsen) och varnade för att man ändå inte gavs insyn i vad som försiggick, att det saknades mål och principer för arbetet och att man förutsåg ett totalt misslyckande om projektet inte öppnades för insyn och tillfördes befintlig rimlig kompetens. Trots nya försök från styrgruppen att närma projektledningen till de etablerade kompetensnätverk som ställt sig kritiska till resultatet, men högst beredvilliga att hjälpa till med en rad av problemen, fann sig musikorganisationerna i maj 2015 tvungna att inlämna en reservation mot arbetet. Man meddelade då följande:

”Våra viktigaste förslag och rekommendationer för hur musikarbetet skulle behöva bedrivas med öppenhet, transparens och lyhördhet gentemot kyrkans musiker och övrigt musikliv har inte vunnit gehör och inte tagits till vidare diskussion. Eftersom vi inte kunnat föra en diskussion om de enligt oss mest avgörande frågorna, vet vi heller inte varför man valt att inte beakta dem. Än så länge har resultatet av det samlade uppropet och andra kritiska granskningar inte lett till annat än att i praktiken samma material skickas ut på remiss igen, med vissa detaljer ändrade” (Kyrkans Tidning 27/5 2015).

Hösten 2015 befinner sig arbetet i allt väsentligt alltså på samma ställe – sett till resultat och arbetsmaterial – som vid tidpunkten för uppropet hösten 2014. Vad gäller förtroendet för projektet som helhet befinner sig däremot projektledningen av lätt insedda skäl i en mycket svårare situation än för ett år sedan.

Sex grundproblem i kyrkohandboksarbetet

Ett av grundproblemen med handboksrevisionen – både före publiceringen av det i remissvar och kyrklig debatt så starkt ifrågasatta kyrkohandboksförslaget 2012 och efteråt – är bristen på transparens. Den inomkyrkliga offentligheten som är så viktig i en folkkyrka verkar här helt ha gått förlorad, till fördel för en mer privat arbetsform. Här skulle projektledningen på kyrkokansliet kunna ta till sig Britt G. Hallqvists parafras på Johannes Kirkegaard (Sv.Ps.B. 90): ”Blott i det öppna har du en möjlighet / låser du om dig kvävs och förtvinar du.” Det förefaller vara just bristen på transparens, och de strikt hierarkiska informationsvägarna som orsakat problemen i förstone, och som därefter i flera faser fått medarbetare att tvivla och hoppa av projektet.

Ett annat problem är att det musikaliska arbetet inletts så sent i processen. Domkyrkoorganisten Lars Åberg, som ende musiker i en expertgrupp med förordnande från och med 2006, menar att detta arbete inleddes alltför sent, strax före det att materialet skulle förberedas för tryck. Att man inte på allvar började arbeta förrän, som Åberg säger ”det började bli för sent” (Kyrkans Tidning nr 12/2013), tyder på att man underskattat hur viktiga de musikaliska sidorna av arbetet är. Frågan hur man kunde arbeta i fem år innan man försökte ta sig an musiken har trots senare ifrågasättande inte fått sin förklaring, men förhållandet framstår hur man än ser på saken som ett organisatoriskt misslyckande i ljuset av musikens centrala betydelse i kyrkohandboken.

Ett tredje problem verkar vara den essentialism rörande vad gudstjänsten är, som funnit sin väg in i arbetet via en specifik reception av den amerikanske teologen Gordon Lathrop. Om man rör sig med ett abstrakt ”Ordo”-begrepp, alltså en uppfattad ”enhet bortom detaljerna”, garanterad genom ett antal avskilda moment som gudstjänsten ska innehålla, så finns det ju en uppenbar risk att man förbikopplar allt viktigt arbete som rör just konkret vilka enskilda alternativ som ska ingå i gudstjänstordningarna och hur de ska utformas. Oavsett vad man har för uppfattning om Lathrops teoribildning och dess tillämpning i kyrkohandboksarbetet så torde det vara uppenbart att det man som projektledning sedan 2006 varit satt att ta fram rör en långt mer konkret nivå än det ”bortom detaljerna”-perspektiv man kliver in i med Ordo-perspektivet. Om projektet alls ska vinna något förtroende i vad som möjligen kan bli en fortsatt process måste mål, medel och metoder flyttas tillbaka inom de konkreta detaljerna för vad människor kan erfara, förslagsvis med början på de områden där allmänhet och berörda kunskapsområdens experter pekat på brister.

Delvis sammanhängande med ”bortom detaljerna”-perspektivet är vad som förefaller vara ett motstånd mot att erkänna gudstjänstens påtagliga och konkreta manifestationer som något värdefullt. Detta är problematiskt utifrån den katolska och lutherska traditionen, där man i liturgiska och musikaliska revisioner traditionellt har gjort sitt yttersta i övertygelsen om att männi­skans egen vilja och förmåga att skapa skönhet, ordning och transcendenta upplevelser inom skapelsen inte alls är oväsentlig, utan ett av hennes starkaste religiösa uttryck. En brytning med denna kulturbejakande tradition kan faktiskt möjligen vara en av de enskilt viktigaste förklaringarna till motståndet mot handboken från det svenska kulturlivet i stort – man behöver inte vara teolog för att erfara att när konsten skiljs ut som ett ”särintresse” eller något för gudstjänsten mind­re centralt, så är reaktioner att vänta från den tredjedel av de kyrkoanslutna som enligt enkätundersökningar sätter ”kulturella skäl” högst som förklaring till sitt medlemskap. Kyrkohandboksförslagets nytillkomna moment illustrerar sammantagna en avskalning av det konstnärliga uttryck som gudstjänsten alltid har varit och alltid kommer att vara. Närmast som om lex orandi, lex credendi (bedjandets lag är trons lag) upphöjts till exklusiv fundamentalprincip verkar man medvetet att ha försökt hyvla bort all metaforik, mystik, skönhet, symbolik och expressivitet i handboksförslagets texter och musik. Ur ett skapelseteologiskt perspektiv torde detta vara brydsamt – dessa saker hör till det människan kan upptäcka och göra inom skapelsen. Tas de bort så återstår lagen och läran, avklädd allt mänskligt uttryck, men som trots allt på något sätt ska förmedlas och förstås av människor. En extremtolkning av pedagogisk lärostoffsförmedling på bekostnad av mänskligt och kulturellt uttryck av denna art är sannolikt en förklaring till vad Eva Haettner-Aurelius, professor i litteraturvetenskap vid Lunds universitet, kallar ”en språkblindhet av en kaliber som man inte trodde fanns” (Dagens Nyheter, 16/6 2015). Man kan bara spekulera i vad 1900-talsgestalter som Nygren, Wingren och Söderblom hade ansett om Kyrkohandboksförslagets tendens till avsteg från den traditionellt kulturbejakande liturgisynen. Lutherforskaren Thomas Appelqvist menar i Svenskt Gudstjänstliv 2014 (s. 42) att kyrkohandboksförlagets kultursyn helt tydligt inte står i Luthers efterföljd, utan snarare i tradition efter en annan reformator – den bildstormande zeloten Andreas Karlstadt.

Det femte stora problemet som kan noteras i projektet är försöket till uppdelning mellan ”brukarperspektiv” och ”vetenskapligt och konstnärligt perspektiv” som något slags motsatser. Gång på gång har ansvariga återkommit till en sådan diskussion, ofta som svar på frågan varför inte befintlig kompetens släpps in eller ges insyn i projektet. Då ingen musik och ritual ju skapas för att inte brukas, framtår ”brukare” tydligt som en meningslös kategori – en som helt saknar någon tänkbar motsats och därför bara betyder kort och gott ”människa”. Denna falska dikotomi har skapat stor förvirring i arbetet och gett upphov till onödiga motsättningar inom kyrkan, när ju alla egentligen har ett gemensamt syfte – att med hjälp av de mest erfarna och kunniga personer som står till buds ta fram en så bra kyrkohandbok som möjligt. Det yttersta beviset på ”brukarperspektivets” intighet är att så många ”brukares” (kyrkomusikers, prästers och gudstjänstfirares) kritik mot handboksförslaget i såväl remissvar som debattartiklar så tydligt harmonierar med den som experter och expertinstanser framfört.

Ett sjätte problem är att uppdrag och direktiv för revisionsarbetet kommit att omtolkas under pågående arbete. Vad som först från 2006 skulle vara en varsam översyn av Kyrkohandboken 1986 blev efter ett diskutabelt beslut 2009 något som är en långt större utmaning, utan att kompetens, resurser eller tidsplan anpassades till det nya målet. Jag kan personligen vittna om att det vid årsskiftet 2014–2015 fortfarande saknades målbeskrivning eller grundläggande principer för revisionen av den äldre musiken (gregorianik, koraler och alternativ från förutvarande kyrkohandbok), eftersom sådana av projektledningen då beställdes från Institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Det är ännu oklart om de principer man då tacksamt tog emot sedan kommit att åtföljas, men deras tillkomstsituation innebär naturligtvis att det musikaliska arbete som bedrivits under perioden 2006–2014 inte omfattats av några principer alls, ej heller av någon målbeskrivning av vad det faktiskt är som  man vill göra och uppnå i revisionsarbetet. Detta får betraktas som en allvarlig brist.

Vad kan göras i framtiden?

Det fortfarande pågående arbetet inom projektet med kyrkohandboksrevisionen torde ha små möjligheter att åter vinna acceptans inom Svenska kyrkan i vid mening. Risken är naturligtvis att gudstjänstfirarnas kontakt med kyrkans liturgiska musik, texter och ritualer har försvagats på ett sätt som kan ta lång tid att återupprätta. Samtidigt får man se detta som ett problem främst i nutiden, och med vår tids utmaningar. I tidigare skeden hade man naturligtvis med formell auktoritet kunnat driva igenom ett starkt kritiserat material till antagande, och till och med till bruk. I dag får möjligheterna att beordra bruk efter antagande anses begränsade. Den för framtiden mest betydande insatsen av handboksrevisionen blir då inte vad man själv bidragit med (eftersom få verkar vara intresserade av att använda detta) utan att man satt den sista allmänt och brett använda kyrkohandboken (1986) ur spel. Enda möjligheten att i vår tid få en kyrkohandbok lika brukad som de tidigare är att genom öppet, kompetent och förtroendeingivande arbete få fram någonting som församlingarna faktiskt vill använda. Just i detta avseende har revisionsarbetet en långt större uppförsbacke framför sig nu än när man börjande 2006.

Ytterst avgörs kyrkohandboksrevisionens fortsatta öde av beslut i Kyrkomötet 2017. Företrädare för flera nomineringsgrupper i denna politiska instans har uttryckt tveksamhet inför förslaget, och den näst största gruppen, Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan (POSK), förefaller företräda en linje där man inte säger sig kunna rösta ja till ett förslag som inte har brett stöd både i församlingar, stift, och i berörda expertområden, med hänsyn till den splittring antagandet av ett förslag utan stöd skulle innebära. På POSK:s blogg klargjorde fem kyrkostyrelseledamöter till exempel den 18/6 2015: ”att vi i POSK inte vill ställa oss bakom ett handboksförslag som inte har genomgått den revision (framför allt av musikserie A [den äldre musiken, förf. anm.]) som de inblandade musikorganisationerna har efterfrågat”. Parallellt har nu den samlade liturgiska, teologiska och musikaliska kompetens som förbikopplats av projektledningen nu börjat sondera möjligheterna att med omsorg om kyrkans musik ta fram ett alternativt förslag, eventuellt för framläggande till Kyrkomötet 2017.

Med all säkerhet kommer kyrkohandboksfrågan i framtiden att granskas som ett mycket intressant exempel på vad Svenska kyrkan var och ville vara i början av 2000-talet. Inte minst framstår framväxten av en stark central tjänstemannastruktur gentemot episkopat, folkvalda och kyrkans medlemmar som en för framtiden avgörande fråga i svensk kyrklighet i allmänhet, även utanför samfundet. Här finns möjligen likheter med den Romersk-katolska kyrkans spänning mellan kurian i Rom och stiften ute i världen.

Stephan Borgehammar, professor i praktisk teologi vid Lunds universitet, skriver i förordet till den i dagarna utkomna Årsbok för Svenskt Gudstjänstliv att de senare årens forskningspublikationer och granskningar ”avslöjar mycket allvarliga brister i kyrkohandboksförslaget, så allvarliga att det ter sig befogat att från liturgivetenskapligt håll, precis som från musikvetenskapligt, föreslå en omstart av kyrkohandboksarbetet, med nya direktiv och väsentligt utökad kompetens” (2015, s. 8). Frågan är hur länge möjligheten till framgångsrik omstart finns kvar, med tanke på det allvarligt skadade förtroendet. Ett tänkbart förslag vore att behålla Kyrkohandboken 1986, tills man tagit fram en kvalitetsmässigt jämbördig ersättare. Tills vidare skulle man då kunna samla ihop delar av materialet till ett legitimerat tillägg.

Själv avslutade jag en essä i tidskriften Evangelium om det då helt nypublicerade Kyrkohandboksförslaget 2012: ”Den avgörande frågan för svenska kyrkans liturgiska liv under de närmaste 50–100 åren blir inte vilka synpunkter som kommer in under remissåret, utan hur referensgrupp, expertgrupp och kyrkostyrelse ställer sig till dessa synpunkter.” Fortfarande tre år senare framstår detta som den fortsatta ödesfrågan rörande vad man nu ska ta sig till med kyrkohandboksförslaget – med den skillnaden att det snart är Kyrkomötet som övertar ansvaret för en process där endast ett fåtal individer egentligen känner till bevekelsegrunderna bakom arbetet.

Mattias Lundberg är docent och universitetslektor i musikvetenskap vid Uppsala universitet.