Johan Cronemans bikt

av PHILIP GEISTER
Som filmrecensent och tv-krönikör är Johan Croneman van vid klichéer. De är praktiska i filmvärlden eftersom en film bara erbjuder begränsad tid att beskriva en karaktär. Att visa en person med ett ärr sminkat i ansiktet, mycket gelé i håret och ett elakt leende är ett snabbare sätt att förklara för biobesökaren att personen i fråga är ond än att berätta en lång historia.

Men det som är praktiskt i filmvärlden är vilseledande i den riktiga världen. Där regissörer lägger på smink bör journalister sminka av. Klichéernas smink understryker fördomar. Och att röra sig från fördom till diskriminering går fort och lätt.

Johan Cronemans senaste alster ”Sportpratet om Putins politik är som en katolsk bikt” (Dagens Nyheter 16 juni 2018) är ett exempel. Han erbjuder där en överraskande definition av den ”katolska bikten”. Enligt Croneman funkar den så här: ”Man går in och rabblar lite synder, får sin förlåtelse, sedan raskt iväg igen mot nästa härva av lögner och omoral.”

Jag har förgäves försökt nå Johan Croneman för att få veta varifrån hans intryck av den katolska bikten kommer. Egen erfarenhet? För många filmer som reproducerar sådana klichéer? Beskrivningen är i alla fall inte korrekt.

En katolsk präst får inte förmedla syndernas förlåtelse till en person som biktar sig om prästen inte har försäkrat sig om att den biktande personen verkligen ångrar sig. Att ångra sig innebär att ha en fast föresats att inte upprepa samma synd. Även om många människor inte lyckas med sina föresatser – det gäller nog för rökare i abstinens lika mycket som för syndfulla katoliker – är uppriktig ånger ett krav för att en bikt skall vara giltig.

Påven Franciskus hör bikt i Peterskyrkan, 2014. Foto: L’Osservatore Romano.

Om ett halvhjärtat och slentrianmässigt ursäktande förekommer i sportprat om Putins politik kan jag inte bedöma. Men att ta bikten som ett typexempel för institutionaliserat hyckleri motsvarar varken biktens teori eller praxis. Däremot verkar denna bild av bikten vara en praktisk kliché för Croneman, en nidbild, fake news, en osanning, skapad av honom på bekostnad av den religiösa minoritet som praktiserar bikt, nämligen katolikerna.

Att förlöjliga minoriteter går ofta hem. Det finns inte många företrädare som kan eller orkar säga ifrån – men tillräckligt många som skrattar. Som det var förr i tiden när man ansåg att det var okej att skämta om dumma blondiner, fjantiga homosexuella eller giriga judar. Men det är inte okej. Det är olämpligt och diskriminerande att medvetet sprida felaktig information, att skapa eller bekräfta klichéer om minoriteter för att få sig ett gott skratt. Om DN menar allvar med att tidningen inte vill sprida fake news utan bedriva kvalitetsjournalistik så är det dags för avsminkning av artiklar såsom Cronemans.

Philip Geister 2018-06-18

Johan Cronemans artikel finns via länken här