Kan man välsigna pengar?

av FREDRIK HEIDING

– Om ekonomin som en del av ett större socialt sammanhang.

I den katolska bönboken Oremus finns ett avsnitt med välsignelsehandlingar för allt möjligt. Vatten, kors, ikoner, rosenkransar, måltider, människor, hus, musikinstrument, resor, bilar, motorcyklar, båtar, blommor och djur kan välsignas – säkert också fotbollsspelare. Under gudstjänster välsignas dessutom församlingen. Men hur är det med pengar? Kan man, eller rättare sagt är det lämpligt att, välsigna pengar? Nämen det går ju inte för sig, är väl den vanligaste reaktionen. I kristendomen och i många andra religioner förknippas nämligen pengar i regel med allt som förleder människan, sådant som appellerar till hennes lägre drivkrafter.

Även ur en allmänfilosofisk synvinkel kan tvivelaktiga attityder iakttas i ekonomiska åtgärdsprogram. Den nu återupptäckta idén med helikopterpengar, framlagd av nationalekonomen Milton Friedman på 1960-talet, har sina fördelar. Som en engångsåtgärd ställer staten extra medel till medborgarnas förfogande, till exempel genom ett extra barnbidrag. För att öka efterfrågan, få igång inflationen och stimulera företagen till investeringar, som kan bidra till ökad sysselsättning, kan denna metod fungera. Men helikopterpengar kan tilltala den karaktärssvaga benägenheten hos människor att det är lättare att spendera andras medel än sina egna. Dygden att agera ansvarsfullt naggas i kanten.

Det är ingen större konst att göra en lång lista på laster och synder som kapital kan föra med sig. Girighet, habegär, avgudadyrkan, orättvisor, maktmissbruk, avund, falsk trygghet och så vidare. Med befrielseteologiska glasögon kan vi också se hur strukturell synd cementerar ett gap mellan fattiga och rika regioner och gör de förra beroende av de senare. Belägg i Bibeln för penningens fördärv är inte heller svåra att finna. Man kan inte tjäna två herrar, Gud och mammon, heter det i evangelierna. Männi­skor uppmanas att samla skatter i himlen i stället för på jorden. Jesus driver ut månglarna ur templet. Han kallar tullindrivare från deras verksamhet och instruerar dem att lämna allt de äger och har. Till och med Gud själv såldes av förrädaren Judas för trettio silvermynt.

Det verkar vara utsiktslöst att försöka hitta något gott att säga om pengar. Men man måste inte söka förgäves. Det finns faktiskt bibelställen som betraktar pengar som något gott, till exempel normen att arbetaren är värd sin lön. Dessutom visar solidariska insamlingar till församlingen i Jerusalem, att kollekten skulle fördelas jämt i den framväxande kristenheten (Apg 11:27–30). Men ännu tydligare uttryck för en positiv grundinställning till ekonomisk verksamhet kan man finna i den katolska kyrkans långa historia.

Faktum är att det var en franciskanbroder som lade grunden till ekonomisk redovisning, i synnerhet systemet med dubbel bokföring. Den italienske franciskanen Luca Pacioli (1445–1517) som också var matematiker räknas som grundaren av redovisning genom en bok han skrev 1494, vars systematisering i sin tur byggde på en praxis bland handelsmän i Florens på 1300-talet. Klosterväsendet har alltså gett konturer åt ett bokföringssystem som tillämpas än i dag. Sedan länge har kyrkan dessutom försvarat privat äganderätt, delvis därför att var och en har rätt att njuta frukterna av sitt eget arbete. I sin encyklika om människans arbete, Laborem exercens, från 1982 markerar påven Johannes Paulus II dock att ”rätten till personlig egendom är underordnad rätten till gemensamt bruk, ty tillgångarna är bestämda för alla” (§ 14). I praktiken innebär det att privat egendom ställs i hela mänsklighetens tjänst, om inte genom att avyttra den så i alla fall genom att bruka den för det gemensamma goda.

Att argumentera för att pengar kan betraktas som något gott låter sig just göras om kapital sätts in i ett sammanhang av samarbete mellan människor, samt, givet en religiös referensram, i människans samverkan med Gud. En sådan ansats vilar på katolsk människosyn, att människan är en social varelse i ett nätverk av relationer. Denna männi­skosyn står i kontrast till klassisk nationalekonomisk teori som utgår från en kalkylerande, självisk och nyttomaximerande individ (the economic man).

Till saken hör dock att det moderna samhället inte bara vilar på att var och en handlar efter sin egennytta utan förutsätter väl fungerande institutioner, såsom ett fun­gerande rättssamhälle, fredliga normer och mellanmänsklig tillit som underlättar ekonomiska transaktioner. Detta har alltmer uppmärksammats inom nationalekonomisk och ekonomisk-historisk forskning, exempelvis av nobelpristagaren Douglass North. Penningväsendet bygger på ett komplicerat nätverk av formella institutioner och ytterst på tillit – om människor börjar misstänka att en centralbank inte kan upprätthålla sin valuta tappar den exempelvis omedelbart i värde.

Samhället som det ser ut i dag utgör en sofistikerad apparat som kräver samarbete som inte går att framtvinga utan som bygger på frivillighet. Socialförsäkringssystemet fungerar så att människor lojalt och solidariskt bidrar till skatteintäkterna för att skapa ett bättre samhälle för alla. Korruption uppstår när den lojaliteten urholkas.

En annan aspekt på detta ligger på en mer teologisk nivå och gäller människans samverkan med Gud. Förhållandet mellan människor kan inte direkt överföras på relationen mellan människor och Gud, eftersom Gud är väsentligt annorlunda. Gud är skapare och alltings upphov, vilket betyder att allt skapat är att betrakta som Guds gåva. Det gäller också kulturella produkter. Allt är Guds verk, samtidigt har människan i kraft av sin fria vilja fått gåvan att samverka med Gud i denna värld som ett slags medhjälpare, något som redan Thomas av Aquino reflekterade över på 1200-talet. I viss bemärkelse blir människan medskapare, exempelvis när hon bygger upp ett samhälle och faktiskt även när hon hanterar pengar, förutsatt att hon gör det på ett hederligt vis och ytterst i enlighet med Guds vilja.

Beträffande pengar får dessa sitt rätta värde om människan får distans till sin egendom och inte förfogar över den helt som sin egen. Som om kapitalet tillhörde någon annan – Gud. Logiken blir då att Gud bör tillfrågas om vad pengarna ska användas till, och hur. Visst är det tänkbart att låta välsigna pengarna med den innebörden att människan med Guds hjälp ska förvalta dem rätt. Att en sådan välsignelseritual emellertid aldrig varit en del av katolsk fromhetstradition beror inte på att kapital per definition skulle undergräva moralen, utan på att pengarna är ett ospecifikt medel vars godhet blir uppenbar först när det gestaltas i något konkret med ett vällovligt ändamål.

 

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.