”Kyrkan är inte en grupp vänner” säger brasiliansk biskop

Den växande populariteten att gå till mässan i den extraordinarie riten kan vara en av de mer överraskande kulturella utvecklingarna under de senaste åren, även om det har gått obemärkt förbi utanför den katolska världen. Men det är en trend som kan komma att ge eko de närmaste åren, eller åtminstone representerar en djupare, underliggande kulturell förändring. Om detta är fallet kommer historiker i framtiden, som studerar den västerländska kulturen, säkerligen notera ett experiment i Brasilien som inleddes i början av 2000-talet.

The Personal Apostolic Administration of St John Mary Vianney är en ”särskild kyrka” för dem som vill gå till mässan i den extraordinarie riten. Den delar samma område som det brasilianska stiftet Campos och experimentet inleddes av den salige Johannes Paulus II för att se om de nya och gamla formerna av mässan kunde leva sida vid sida. Fem år efter det att experimentet påbörjats sade kardinalen Darío Castrillón Hoyos, vid den tiden prefekt för Vatikanens kongregation för prästerskapet, att den förre påvens projekt hade varit ”delvis fungerat bra” och att ”fredlig samexistens” kan bli ”en vacker verklighet”.

Det råder inget tvivel om att detta banade väg för Summorum Pontificum, påven Benediktus apostoliska brev från 2007 som återupprättade den äldre formen av mässan. Eller som biskop Fernando Arêas Rifan, apostolisk handläggare för The Personal Apostolic Administration of St John Mary Vianney , sade vid tiden för påbörjandet ”Vår existens och våra goda relationer talade för det”.

Sedan dess har firandet av den extraordinarie riten börjat frodas runt om i världen, till biskopens glädje, ”Det växer överallt”, berättar han när vi träffas under hans senaste resa till Storbritannien på inbjudan av Latin Mass Society. ”Detta är en stor tillgång, en skatt i kyrkan. Den katolska kyrkan har många olika riter, mer än 20, och ändå står vi enade under kyrkans ledning”.

Den extraordinarie riten upphävdes aldrig, påpekar han. ”Det är inte en motsägelse. Påven sade att enligt hans mening kan vi frigöra (den extraordinarie riten) och Summorum Pontificum befriade oss att fira den överallt. Han har för avsikt att skapa liturgisk fred i kyrkan, att inte alla skall kämpa mot varandra. Det ena kan vara till fördel för den andra. Den nya riten ger förmånen av aktivt deltagande av församlingen. Den äldre ger förmån åt mysteriet, respekten. Båda formerna, tycker jag, är mycket bra”

Biskop Rifan sägs stå påven Benedictus nära och han beundrar, älskar och respekterar honom på ett sätt som är mycket avväpnande. Under vår intervju tar han upp sin iPad för att visa  en skärmsläckare av dåvarande Fader Joseph Ratzinger och visar mig ett album med påvliga bilder. Och ändå fanns det en tid då biskop Rifan var på utsidan, och det kunde ha gått annorlunda.

Född i oktober 1950 och uppväxt i Campos var Fernando Arêas Rifan enda barnet till kosmopolitiska brasilianska föräldrar. Hans mor hade sitt ursprung från föräldrar av spansk och schweizisk bakgrund och hans far var från katolik från Libanon. Han prästvigdes 1974 och han anslöt sig till Priestly Union of Saint Jean-Marie Vianney,, en grupp som grundades av biskop Antônio de Castro Mayer i Campos, som fram till sin pensionering år 1981 hade vägrat att acceptera den nya riten. År 1988 var Rifan var assisterande präst på den berömda ”Écônevigningarna” då ärkebiskop Marcel Lefebvre vigde fyra biskopar inom SSPX i strid mot påven Johannes Paulus II vilja. Efter det att biskop Mayer dog 1991 valde Priestly Union of Saint Jean-Marie Vianney, Fader Licinio Rangel till ny ledare, han vigdes till biskop utan påvens godkännande av tre av SSPX biskopar.

År 2000 etablerade kardinal Castrillón Hoyos kontakt med och året därpå begärde de försoning. The Personal Apostolic Administration of St John Mary Vianney bildades 2002, med biskop Rangel som apostolisk adminstratör. Rifan utnämndes därefter som biskop Rangels medhjälpare. Efter biskopens död i slutet av året blev biskop Rifan blev ledare The Personal Apostolic Administration of St John Mary Vianney.

Idag har The Personal Apostolic Administration of St John Mary Vianney 10 kyrkor och en katedral, seminarister och församlingar. Tack vare hjälp från delvis brittiska Friends of Campos, stödjer de skolor, barnhem och ett hus för äldre. Medlemmarna byggde på sin katedral i 15 år och biskopen visar mig bilder från en mässa och olika offentliga processioner. Scenerna är livliga, färgstark och full av ungdomar.

Biskopen hävdar att deras arbete har varit bra för kyrkan och säger att det har funnits en hel del att lära av varandra från båda sidor. Han säger att han har en bra relation med biskopen av Campos och att det finns en hel del gemensamma samråd och regelbundna besök.

Jag frågar biskopen om han förstår varför vissa katoliker finner den extraordinarie riten frånstötande.
”Jag tror att de är rädda för att förlora andra Vatikankonciliet och den nya riten, men påven har tagit itu med dessa frågor”, säger han. I Brasilien ”som här, finns det biskopar som är mot och biskoparna som är för”, men ”år efter år närmar sig biskopar den extraordinarie riten”.

Och hur är det med den personliga fientligheten som biskop Rifan får från traditionalisterna som inte är i full gemenskap med Rom? Han rycker på axlarna. ”Jag har följt mitt samvete och har stöd av påven. Jag bevarar den traditionella riten, men i gemenskap. Att vara i gemenskap med kyrkan betyder inte att jag håller med missförstånd, missbruk eller kätterier”.

Han tillskriver uppdelningen bland katoliker till att ”den katolska kyrkan har två delar: den gudomliga delen och mänskliga delen”.
”Den gudomliga är konstitutionen, nåd, lära, ofelbarhet och hjälp av Vår Herre”, säger han. ”Den mänskliga delen där vi är, och det innebär bland annat svartsjuka, förvirring, problem och kyrkans historia. Om vi betraktar bara den mänskliga delen riskerar vi att förlora tron. Ledarna för villoläror sade att de ville reformera kyrkan, eftersom de såg bara den mänskliga delen”.

”Vi kan i kyrkan för att bekämpa dessa problem. Kyrkan är inte en grupp vänner, det är en familj. I en familj vi har goda och dåliga personer. Herren sade att himmelriket är nätet och det finns alla typer av fisk. Separationen är i slutet av tiden”

 Ed West/CatholicHerald.co.uk