Kyrkan i skärselden

av HEINZ WERNER WESSLER

– Övergreppsskandalen långt värre än befarat visar tysk studie.

Den tyska biskopskonferensen har låtit ta fram en vetenskaplig studie om ämnet ”Sexuella övergrepp på minderåriga utförda av katolska präster, diakoner och manliga ordenspersoner inom den tyska biskopskonferensens område”. Studiens författare har fått tillgång till arkiven i samtliga stift i Tyskland. Redan före biskopskonferensens höstmöte den 25–27 september, då studien officiellt presenterades och biskoparna diskuterade den, läckte de första detaljerna av studiens sprängstoff ut. Samtidigt började flera märkbart skakade biskopar att ta till orda. Studien visade att skandalen är långt värre än befarat.

Kardinal Reinhard Marx, ordförande för den tyska biskopskonferensen, hör helt klart inte till dem som försöker att vänta ut kriserna. Han är en argumentens och vittnesmålens man. Och han är inte rädd för att visa förkrosselse. Det krävs ”mod och styrka” för att börja om, säger han. ”Många tror inte längre på oss.” Bambergs ärkebiskop Ludwig Schick vill omgående låta kyrkan genomgå ett renande stålbad, en skärseld.

Sedan 2010 – då de under lång tid nedtystade övergreppen vid gymnasieskolan Canisius-Kolleg i Berlin avslöjades – har den katolska kyrkan i Tyskland blivit alltmer indragen. Vad är nytt i studien? Forskarna har på biskoparnas uppdrag granskat 38 156 personakter och dokument i samtliga 27 tyska stift. Akterna rör anklagelser från åren 1946–2014, det vill säga nära 70 år. Till detta kommer intervjuer med såväl drabbade som med anklagade och inte anklagade präster, jämförande analyser liksom även en anonymiserad enkät bland de drabbade. Dessutom har man analyserat domstolshandlingar och granskat förebyggande handlingsplaner. Studien rapporterar 3 677 sexuella övergrepp på till största delen manliga minderåriga. Gärningarna ska ha begåtts av 1 670 präster. Studien betecknar dessa sifferuppgifter som en försiktig uppskattning. Man måste utgå ifrån ett betydligt högre mörkertal, heter det.

Studiens vetenskapliga angreppssätt är enligt forskarna världsunikt, eftersom det inkluderar kriminologiska, psykologiska, sociologiska och forensisk-psykiatriska aspekter. Såtillvida är den mer mångfacetterad än de lika omfångsrika, men rent kriminologiska, övergreppsstudier som gjordes på uppdrag av USA:s biskopskonferens 2004. Dock har forskarna, vilket kritiskt har påpekats, inte haft någon direkt tillgång till originalhandlingarna. I stället har stiftens medarbetare eller anlitade advokater gått igenom akterna och enligt forskarnas riktlinjer anonymt överlämnat informationen via rapportformulär. Detta förfaringssätt var avsett att skydda kyrkliga medarbetare, som måste omfattas av oskuldspresumtion precis som i en världslig domstol.

Det exakta antalet relevanta akter ska enligt studien ändå inte längre gå att uppskatta. Det finns uppgifter om att en del av arkivmaterialet ska ha förstörts. Dessutom är anteckningarna i personalakterna i fråga om övergrepp väldigt heterogena, eftersom det saknas en enhetlig standard. Studien behandlar uttryckligen inte juridiska frågeställningar, i synnerhet som flera av brotten är preskriberade. Till de anklagade i studien hör skyldiga engångsbrottslingar och återfallsförbrytare liksom felaktigt anklagade. Den ojämförligt största delen av brotten är preskriberade och kommer aldrig att klaras upp.

Studien är rent deskriptiv. Den vill lägga fakta på bordet, utan att hävda några orsakssamband. Forskarna vänder sig mot tesen att sexuella övergrepp på skyddslingar skulle ha något med homosexualitet eller celibat att göra. Detta är sedan länge mer eller mindre vetenskapligt belagt, men biskoparna själva har svårt att stå emot trycket som de utsätts för. I medierna och över huvud taget i den miljö där studien tas emot går det envisa rykten om att det skulle finnas ett samband här.

Överallt sägs det än en gång att det måste till ett paradigmskifte: från institutionens perspektiv till offrens, från interna till offentliga undersökningar, från hemlighetsmakeri till tydlig nolltolerans, förbättrade preventionsplaner, offentliga ursäkter och förböner. Detta är i sig gamla krav, som bis­koparna vid det här laget också aktivt har ställt sig bakom.

Men som en följd av detta tar nu även högt uppsatta präster upp kritiska frågor som vanligen inte diskuteras offentligt, exempelvis ”avskaffandet av de hemliga herrsällskapen” (generalvikarie Peter Beer, München). Ett flertal biskopar säger sig i tidningsintervjuer vara positiva till det av många efterlängtade kvinnliga diakonatet, nästan som om detta skulle vara ett botemedel mot övergreppsskandalerna.

(Hur det förebyggande arbetet kan förstärkas ytterligare var återigen temat för den nordiska biskopskonferensens höstmöte den 5–10 september i Stettin i Polen.)

Övergreppsskandalen och bearbetningen av denna inom den katolska kyrkan i Tyskland öppnar dock ögonen för djupt liggande problem i dagens samhälle. Problem som sträcker sig långt utanför de kyrkliga kretsarna: det sexualiserade våldet bland ungdomar, de fram tills för några år sedan mer eller mindre accepterade formerna av sexuella trakasserier, det sedan länge pågående hetsandet mot minoriteter och mobbning över huvud taget, på arbetsplatser och i den sociala miljön. Kanske har kyrkan här blivit en ofrivillig pionjär i ett träsk som det kommer att ta lång tid att dränera.

Globalt sett är kyrkan i Tyskland inte ensam. Den som trott att kyrkan redan har druckit den bittra kalken med bearbetningen av övergreppsskandalerna i världskyrkan i botten har ägnat sig åt självbedrägeri. Biskopsavgångar i Chile, återkallandet av kardinalstiteln för förre ärkebiskopen av Washington Theodore McCarrick, den 1 400 sidor långa rapporten om övergrepp inom stiftet Philadelphia under ledning av Pennsylvanias högste åklagare Josh Shapiro och den vetenskapliga övergreppsstudien som lades fram för den tyska biskopskonferensens höstmöte i Fulda i september i år lodar fortfarande fler och ännu mer förfärliga dimensioner av en katastrof. Ärkebiskop Georg Gänswein, den pensionerade påven Benedictus XVI:s privatsekreterare, menar att skandalerna kommer att få lika svåra följder för kyrkan som terrorattackerna den 11 september 2001 fått för USA.

Världen pekar finger åt kyrkan. Och kyrkan måste agera – samtidigt gör hon rätt i att undvika förhastade åtgärder. Ett förkrossat hjärta och en ödmjuk och bedrövad ande måste här komma i första hand, hur svårt detta än är. I detta ligger redan något av den radikala nystart som ärkebiskop Reinhard Marx talar om. Men den nystarten måste verkligen vara radikal.

Heinz Werner Wessler är professor i indologi vid Uppsala universitet.