May kallas Storbritanniens första katolska premiärminister

Theresa May är i praktiken ”Storbritanniens första katolska premiärminister”, påstod den förre konservative utbildningsministern, och en gång Mays rival om partiledarposten, Michael Gove i en artikel i dagstidningen The Times i torsdags, som under fredagen uppmärksammades i flera engelskspråkiga kristna medier. Gove, som själv är presbyterian, framhöll att May ”snarare är anglo-katolsk än romersk-katolsk, men inte mindre katolsk för det”. Skälet skulle vara att May, fastän hon är anglikan och dotter till en anglikansk kyrkoherde, ger ett tydligt uttryck för den katolska socialläran i sin politik och sitt förhållningssätt till makten.

Michael Gove framhöll bland annat den anglikanska kyrkans förmåga att både stå på en tydlig protestantisk grund och att betona kontinuiteten med det katolska arvet i teologi och praktik, och menade att Theresa Mays far som anglikansk präst och kyrkoherde i stor utsträckning stod för den senare traditionen.

Ett argument som Gove använde för att motivera sin tes var att May i ett radioinslag nyligen fick önska några melodier och då bland annat valde en psalm som vanligtvis brukar sjungas vid tillbedjan och välsignelse av det Allraheligaste sakramentet, det vill säga en mycket katolsk gudstjänstform. Vidare sade May att hon under den nu pågående fastetiden helt avstår från att äta sina favoritchips. Detta, påpekade Gove, ger inga ”braskande rubriker i media” men skulle indikera att premiärministern själv håller sig till en katolsk praxis.

Men Goves starkaste argument i artikeln var att Mays politik bäst kan förstås när man ser den ur ett mycket tydligt katolskt filosofiskt perspektiv, ”i synnerhet den katolska socialläran”. Denna lära ”lägger tonvikten på att kultivera dygder snarare än att se utövandet av friheter eller samlandet av materiellt välstånd som mänsklighetens mål” och han menade vidare att det är slående hur mycket av premiärministerns retorik och sätt att föra samtal om politiken som faktiskt återspeglar ett sådant perspektiv. Som exempel nämnde han hennes återkommande referenser till ”det gemensamma goda” som mål för politiken och tal om ”en ekonomi som arbetar för var och en” med hänvisning till ”vanliga arbetande familjer”. Sådana formuleringar speglar ett tydligt katolskt sätt att se på ekonomin utifrån hur den möjliggör personlig tillväxt också ur icke-materiella aspekter.

”Hennes flirt med anställdas medinflytande, hennes intresse att bidra till reformer av hur de stora företagen styrs och hennes angrepp mot kapitalister som plundrar sina företag snarare än att skydda dem som arbetar hos dem är alla uttryck för det här. Liksom också det faktum att en medarbetare vid Downing Street nyligen beskrev hennes förhållningssätt till politik som ’post-liberalt’.”

En Labour-politiker hyllade offentligt förra året May just för att inspireras av katolsk sociallära och betecknade hennes stöd för mer av medinflytande av anställda i företagen som ett ”betydelsefullt” steg i den tidigare påven Pius XI:s fotspår. Man kan också notera att Theresa May har mycket goda personliga relationer med kardinal Vincent Nichols, ordförande i den katolska biskopskonferensen för England och Wales och ärkebiskop av Westminster. Kardinalen sade exempelvis att han blev ”personligt förtjust” när May utsågs till premiärminister härom året och har hyllat henne för ”moget omdöme, stark beslutsamhet, rättvisepatos, personlig integritet och värme”. De båda hade tidigare, under Mays tid som inrikesminister, samarbetat i frågan om att motverka och stoppa människohandel.

Catholic Herald, 2017-03-10

Läs också Michael Goves artikel i The Times här