Moraliskt ansvar i tider av otrygghet

av JENNY LINDBERG

Det finns mycket att oroa sig över i dagens samhälle. Ändå är vi vana vid en personlig tillvaro som är relativt riskfri och kontrollerad, trots den överhängande klimatkrisen och andra globala hot. De vardagliga orosmolnen är oftast välavgränsade och hanterbara. Men plötsligt händer det något i samhället, och vi drabbas av en gemensam och mer okontrollerbar fara, som därigenom blir mer skrämmande. En terrorist kör en skåpbil på Drottninggatan, en person går in på en skola och skjuter lärare och elever, ett virus sprids över världen. Vi inser att vi är sårbara, att det skulle kunna hända något när som helst som vänder upp och ner på tillvaron, eller som till och med avslutar vår eller våra närståendes tillvaro på jorden. Då finns det en risk att vi sluter oss inom vårt skal för att skydda oss samt våra nära och kära. Vi fokuserar enbart det egna och individuella och åsidosätter vårt ansvar för de andra och det gemensamma. Men just den frestelsen behöver vi nu lära oss att stå emot.

Vid infektioner adderas risken att sprida smitta och därigenom vara andra till skada, något som skulle tynga vårt samvete. Vi måste omprioritera i livet bland uppgifter som vi normalt ser som nödvändiga. Vilka möten och resor bör vi avstå ifrån? När bör vi stanna hemma från arbetet? I vanliga fall är det kanske banala förkylningsvirus som vi inte vill föra vidare. Nu skulle vi kunna bära på en mycket allvarligare smitta i form av 2019-nCOV, även kallat SARS-CoV-2 (coronavirus). De allra flesta som smittas av viruset blir ju inte allvarligt sjuka i covid-19, men ändå måste vi dagligen göra en egen personlig riskanalys. Risker och åtgärder måste betraktas också ur ett större samhällsperspektiv.

Vid en pandemi gäller det att så många som möjligt ska smittas i lagom takt för att uppnå gruppimmunitet. Därigenom skyddar vi de mest sårbara grupperna i samhället – äldre samt personer med nedsatt immunförsvar eller andra riskfaktorer. Så få som möjligt ska bli allvarligt sjuka och de som blir allvarligt sjuka ska vi ha resurser att ta hand om.

En del ifrågasätter varför staten inte bara kan stänga gränserna, grundskolor och förskolor samt införa utegångsförbud. Det är ju radikala åtgärder som hindrar smitta. Men sjukvården, ambulansen, polisen och brandkåren måste förstås fungera. Det finns också många inom andra samhällsviktiga branscher som behövs fysiskt på jobbet. En minimal samhällsstruktur blir trots allt rätt så omfattande, och kan inte heller fungera under obegränsad tid. Vi kan sätta en statistisk prognos på hur länge den aktuella situationen varar men vi kan inte vara säkra och de åtgärder som genomförs måste vara hållbara så länge de behövs.

Nils-Eric Sahlin, professor i etik i Lund, betonar vikten av faktabaserad information, främst från myndigheter. Trots att raka och välgrundade besked kan vara oroväckande, så bidrar de till en större säkerhet och bibehållet förtroende för statsföreträdare. Osäkerhet skapar tvärtom ännu mer rädsla och ger dessutom utrymme åt självutnämnda experter som piskar upp stämningen, målar upp en falsk riskbild och ställer krav på åtgärder som inte grundas på vetenskap och beprövad erfarenhet. Dessa åtgärder skulle i vissa fall vara livsfarliga. Ibland föredrar vi, enligt Nils-Eric Sahlin, att fylla våra kunskapsluckor med villfarelse för att fatta snabba och ogrundade beslut som känns bra. Vår överlevnad har tidvis berott på att vi kan fatta beslut på ren impuls, men dessa beslut är ofta kortsiktiga och inriktade på omedelbara risker. De kan vara katastrofala vid ställningstaganden som har långtgående konsekvenser för oss själva och andra. Våra beslut bör baseras på kunskap, erfarenhet och förnuft för att leda till goda konsekvenser på sikt.

Vid beslut som bygger på rädsla låter vi ofta det aktuella hotet väga tyngre än alla andra risker som vi löper varje dag i trafiken samt i arbets- och hemmiljö. De riskerna minskar oftast inte genom att det är en ny risk som kommer in i bilden, även om vi kanske kan uppfatta det så. Visserligen minskar vi kanske risken för andra infektioner och för trafikolyckor om vi isolerar oss hemma. Men det är många andra risker att ta hänsyn till. På samhällsnivå krävs det en övergripande risk- och konsekvensanalys som kan leda till verksamma generella riktlinjer från myndigheter med särskild överblick och mandat att besluta. Dessa riktlinjer får sedan tolkas och omsättas i praktiska regelverk för enskilda individer och organisationer. Även om man anser att myndigheterna fattar fel beslut eller agerar för långsamt så skulle det leda till kaos om alla uppfann sina egna regler. Kyrkan handlar i detta läge klokt genom att anpassa kyrkolivet till de rådande omständigheterna.

Man kan förstås fråga sig om man gör avkall på utövandet av vår kristna tro genom att man inför begränsningar i mässfirandet och tillgången till sakramenten. Någon kanske skulle få för sig att kyrkan prioriterar den kroppsliga hälsan framför den andliga. Men en sådan tolkning blir rätt så enkelspårig eftersom kyrkans roll är så mycket större än att bara ge omedelbar och fysisk tillgång till sakramenten. I tider av nöd är kanske kyrkans främsta uppgift att förmedla tillit och hopp. Detta kan ske även genom enskild själavård och via digitala kanaler. Mässplikten ersätts inte av ett vakuum, och svåra tider kan bidra till en fördjupad bön och till goda handlingar gentemot våra medmänniskor. Utan att förlora sin andliga kraft har kyrkan genom historiens gång överlevt perioder av krig, förtryck och pandemier.

I samhällskriser, när vi förblindas av rädsla och ovisshet, är det lätt att handla kortsiktigt och egocentriskt just under en tid när alla borde sträva efter att hjälpa varandra. Om man i onödan bunkrar livsmedel, hygienartiklar och mediciner trots att man tillhör en lågriskgrupp, så lägger man beslag på något som andra kan behöva. Det är en utmaning för myndigheter, politiker, ledningar av olika slag men också journalister, att förmedla saklig information som bidrar till en ökad solidaritet i samhället inför stora hot, i stället för panik och självbevarelsedrift. Det är bokstavligen livsavgörande att vi i tider som dessa sluter oss samman och handlar lojalt mot våra medmänniskor, både för att skydda sårbara grupper genom att minska smittspridning och för att hjälpa dem som drabbas. För att göra det behöver vi fatta kloka beslut med ett gott kunskapsunderlag men också med en kärlek till vår nästa som omsätts i konkreta handlingar. Dessutom kan vi som kristna bringa hopp och tröst åt människor, vilket blir än mer viktigt i tider av otrygghet.

 

Jenny Lindberg är med.dr, överläkare i njurmedicin vid Skånes universitetssjukhus. Medlem av Respekts råd.

Ur Signum nr 3/2020