Halmdockor i det offentliga samtalet

av JENNY LINDBERG

– Låt oss försöka att skapa och själva främja ett sunt och utvecklande debattklimat i vårt land.

Jag minns mycket väl en debattafton som jag deltog i för många år sedan med pater Erwin Bischofberger i panelen och med en motpart i diskussionen som var för eutanasi, det vill säga för en laglig möjlighet inom sjukvården att direkt och avsiktligt påskynda patienters död. Under debatten diskuterades många komplexa etiska frågeställningar. Jag slogs av den respekt med vilken pater Erwin behandlade sin meningsmotståndares person och åsikter, även om de skilde sig starkt från hans egna. Det stod i tydlig kontrast till motpartens agerande, eftersom denne ägnade sig åt direkta eller indirekta personangrepp under debatten. Skillnaden i attityd var slående och framstod på något sätt som tragisk, eftersom den var så uppenbar och snarare bidrog till att motparten verkade mindre intellektuellt skärpt. Kanske just därför att den behövde ta till förringande kommentarer för att framhäva sina egna ståndpunkter. Förmågan att respektera och ta en annan persons åsikter och argument på allvar är något som utmärker den intellektuella människan, den människa som inte har fastnat i sina egna åsikter utan som söker förstå frågorna på ett djupare plan. Även om själva argumenten logiskt förkastas om de är ohållbara eller irrelevanta, så bör personen ändå respekteras just som person. Genom att visa lyhördhet och försöka förstå kan även de egna argumenten modifieras, förfinas eller skärpas till att bättre motsvara verkligheten eller bli mer logiskt koherenta. På detta sätt lyfts resonemangen till en högre nivå och fördjupas. Oförmågan till lyhördhet för kritiska argument är en spik i kistan för intellektuell utveckling och fördjupning i filosofiska och existentiella frågor.

Att visa respekt gentemot meningsmotståndarens person och synpunkter är också en nödvändig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle. Demokratin hotas i grunden om meningsmotståndare demoniseras eller förlöjligas enbart på grund av att de framför en ståndpunkt som avviker från den egna eller från den så kallade allmänna opinionen. Tyvärr saknas ofta denna ömsesidiga respekt i dagens debattklimat. Den allmänna opinionen blir den allmänt accepterade opinionen och de kritiska rösterna tystas ned eller avvisas reflexmässigt.

Ett tydligt exempel på detta var när ordföranden för KD:s kvinnoförbund Sarah Havneraas nyligen smutskastades i medierna för uttalanden som hon gjort för en del år sedan rörande etiska frågor såsom exempelvis abort och samvetsfrihet och för sitt tidigare medlemskap i en organisation som vill sänka abortfrekvensen. Dessa helt rimliga och fullt ut legitima åsikter inom ramen för en demokrati med yttrandefrihet, tycks i vårt land diskvalificera sådana personer för några som helst politiska uppdrag för all framtid, helt oavsett alla de förmågor och egenskaper som utmärker personen i övrigt. Det borde väl snarare vara sådana politiker vi vill ha, som kan stå upp för alternativa åsikter i svåra politiska och moraliska frågor, som kan vara en motpol till det som utgör huvudfåran i debatten, som ser värden vilka andra är blinda eller blundar för och som kan uppmärksamma individer eller grupper som ingen tycks bry sig om. Ett samhälle som aldrig tillåts ifrågasätta sina invanda värderingar stagnerar och faller förr eller senare samman i mötet med den verklighet som det har valt att bortse ifrån. Och samma sak gäller på individnivå. Vi ska förstås leva medvetna om historien men aldrig fastna i den. Och det gäller även de senaste årtiondenas historia, under vilken den så kallade aborträtten har vuxit sig starkare och även den lagliga rätten till dödshjälp har etablerats i många länder. Om sådana frågor inte längre kan debatteras på ett öppet och respektfullt sätt, då sitter vi rejält i ett historiskt och ideologiskt klister. Det bör finnas en öppenhet för att se saker från olika håll, en beredskap att omvärdera och att inte bannlysa vissa ståndpunkter bara för att vi är så fästa vid vår egen bild av verkligheten. Det gäller förstås för alla opinionsläger.

Ståndpunkter bör baseras på välunderbyggd och logiskt koherent argumentation för att kunna betraktas som seriösa och inte fungera som mantran vilka helt okritiskt bara upprepas som svar på alla motargument, utan att verkligen bemöta dessa. Dessutom bör en icke dömande attityd visas från alla sidor. Att sätta etiketter på motståndaren är ett effektivt sätt att invalidera dess åsikter, men det är knappast ett sätt på vilket en verklig debatt kan föras. Om meningsmotståndaren kritiseras för att vara enkelspårig, så kan man vara nog så säker på att det också finns en enkelspårighet hos den som uttalar sig. Tänk om vi i stället kunde göra en ansträngning att finna gemensamma värderingar och mål och hitta gemensamma strategier att nå dem.

Attacker mot halmdockor förekommer frekvent i debatter av olika slag. En halmdocka står för en bild av motståndaren som är antingen löjeväckande eller hotfull. Den beskrivs därmed som bakåtsträvande och otidsenlig, eller ännu värre, förbunden med mörka och underjordiska politiska strömningar som är ute efter att skada samhället i dess grundvalar. Demonisering är också vanligt förekommande, varigenom den som framför argumenten beläggs med alltigenom negativa attribut. Den som vill begränsa den så kallade aborträtten beskrivs exempelvis därigenom alltid som kvinnofientlig, högerextrem och reaktionär, hur goda argument den än kan ha. Möjligen underblåses dessa argumentationstrick i dagens samhälle av lättheten att uttala sig via sociala medier. Men att attackera en halmdocka eller att demonisera meningsmotståndaren innebär inte att argumenten bemöts och bedöms på ett sakligt sätt. De undviks helt enkelt, även om det kan verka som att de rationellt förkastas. Känslan av bekräftelse i den egna åsikten är inte alltid logiskt förankrad. Om man ägnar sig åt en något så när kritisk granskning, så är det en barnlek att genomskåda denna typ av logiska argumentationsfel.

Medierna spelar en stor roll och bör släppa fram en vidare syn på politiska och moraliska frågor, så länge de håller sig inom ramarna för yttrandefriheten och inte går emot grundläggande moraliska värden och mänskliga rättigheter, och inte är diskriminerande eller utgör ett hot mot enskilda eller grupper. Låt oss försöka skapa och själva främja ett sådant sunt och utvecklande debattklimat i vårt land. Låt oss ta vara på möjligheten att begrunda frågor utifrån flera olika synvinklar. Låt oss också skapa förutsättningar för reflektion kring de existentiella värden som berör människan på djupet, som har med vårt grundläggande människovärde att göra och hur vi betraktar varandra. Att med nyfikenhet och öppenhet respektera och lyssna på meningsmotståndaren och dess åsikter är ett viktigt steg i denna riktning.

Jenny Lindberg är överläkare i internmedicin och specialistläkare i njurmedicin, Skånes universitetssjukhus. Doktorand i medicinsk etik vid Lunds universitet.

 

Ur Signum nr 4/2021.