Pandoras ask

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Gästkrönikör: GUNILLA GREN-EKLUND

Liknelser, sagor, myter och allegorier tycks oss ofta halta i sin logik. Hur var det med Pandora, den kvinna som skapats på uppdrag av den högsta grekiska guden Zeus och av honom begåvats med en ask med hemligt innehåll, med förbud att öppna den? Det gjorde hon ändå. Hon är inte ensam i allegoriernas värld om att av olydnad ha ställt till elände. Pandora gjorde som sin bibliska syster Eva, som Saul, som Lots hustru och många flera berättade gestalter. De, och alldeles särskilt Pandora med sin ask, tecknas ofta som en problematisk tankefigur om hur nyfikenhet kan gå illa.

Pandora öppnade asken och blev så skyldig till att det onda kom in i världen. Men hon stängde hastigt igen asken när hon kom på att hon höll på att bryta ett löfte. I den blev hoppet kvar. Där kommer det logiskt knepiga i den här berättelsen. Varför ligger hoppet kvar i asken, det som omfattar allt gott? Det behöver vi ju här i världen.

Tillåt en inbiten filolog att gräva litet efter ledtrådar i ordet ”hopp” och pröva några etymologier, som kanske kan ge några tolkningsmodeller. Ord för ”hopp” i de romanska språken, som franskans espoir/espérance, har som föregångare latinets spes, i bakgrunden ett verb med kärnbetydelse av ”att ha framgång”. ἐλπίς (elpis) i grekiska är av annan stam, nära besläktad med verbet ”att vilja”. Visst ligger ”vilja” och ”önskan” inom blickfältet för vad ”hopp” är.

Men hur är det med den germanska språkgruppens märkligt avvikande ord – hoffen/hope och vårt hoppas? Några ordbitare har velat se ett samband med det konkreta verbet ”att hoppa”, som i svenskan skiljer ut sig med sin reflexiva form. Men innehållssamband – att ”hoppas” skulle innebära att göra ”hopp”, i så fall mot en bättre framtid, låter ganska djärvt.

Men ett steg längre bort, i det i lång tradition förankrade sanskritspråket finns ett tankespår, värt att följa. Det bestående ordet för ”hopp/önskan/längtan” i de mycket gamla indiska skrifterna hör även där ihop med ett verb som betyder ”att uppnå”, men substantivet får med tiden allt tydligare betydelsen ”önskan”. Så dyker i sanskrit med tiden upp ett ord av vacker metaforisk innebörd. Förhoppningen sägs vara manoratha, som betyder ”sinnets vagn”. Kan det vara där Pandoras ask med hoppet kvarlämnat har hamnat? På en vagn som drar fram genom livet, en vagn som bär sinnet med dess innehåll av alla känslor, tankar, vetande och ovisshet. Den vagn som drar oss framåt, varje dag, lastad med det hopp om det goda som är vårt.

Nog är det så att det hoppet finns i sinnet, innerst i oss själva. Och finns det där kan vi på nytt varje dag ta fram Pandoras ask, lämna gårdagens besvikelser över allt det som var ont och varje ny dag hitta just det hoppet om det goda. När tiden är slut är vi framme. Fast under resans gång – nog kan det vara bra att vi är lydiga och inte självsvåldiga som Saul var, inte ser bakåt som Lots hustru och att vi låter bli att lyssna till ormen? Bara se framåt mot det goda, med Pandoras ask helt öppen, på sinnets vagn.

Gunilla Gren-Eklund är professor emerita i indologi vid Uppsala universitet.

 

Ur Signum nr 4/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Gästkrönikör: GUNILLA GREN-EKLUND

Liknelser, sagor, myter och allegorier tycks oss ofta halta i sin logik. Hur var det med Pandora, den kvinna som skapats på uppdrag av den högsta grekiska guden Zeus och av honom begåvats med en ask med hemligt innehåll, med förbud att öppna den? Det gjorde hon ändå. Hon är inte ensam i allegoriernas värld om att av olydnad ha ställt till elände. Pandora gjorde som sin bibliska syster Eva, som Saul, som Lots hustru och många flera berättade gestalter. De, och alldeles särskilt Pandora med sin ask, tecknas ofta som en problematisk tankefigur om hur nyfikenhet kan gå illa.

Pandora öppnade asken och blev så skyldig till att det onda kom in i världen. Men hon stängde hastigt igen asken när hon kom på att hon höll på att bryta ett löfte. I den blev hoppet kvar. Där kommer det logiskt knepiga i den här berättelsen. Varför ligger hoppet kvar i asken, det som omfattar allt gott? Det behöver vi ju här i världen.

Tillåt en inbiten filolog att gräva litet efter ledtrådar i ordet ”hopp” och pröva några etymologier, som kanske kan ge några tolkningsmodeller. Ord för ”hopp” i de romanska språken, som franskans espoir/espérance, har som föregångare latinets spes, i bakgrunden ett verb med kärnbetydelse av ”att ha framgång”. ἐλπίς (elpis) i grekiska är av annan stam, nära besläktad med verbet ”att vilja”. Visst ligger ”vilja” och ”önskan” inom blickfältet för vad ”hopp” är.

Men hur är det med den germanska språkgruppens märkligt avvikande ord – hoffen/hope och vårt hoppas? Några ordbitare har velat se ett samband med det konkreta verbet ”att hoppa”, som i svenskan skiljer ut sig med sin reflexiva form. Men innehållssamband – att ”hoppas” skulle innebära att göra ”hopp”, i så fall mot en bättre framtid, låter ganska djärvt.

Men ett steg längre bort, i det i lång tradition förankrade sanskritspråket finns ett tankespår, värt att följa. Det bestående ordet för ”hopp/önskan/längtan” i de mycket gamla indiska skrifterna hör även där ihop med ett verb som betyder ”att uppnå”, men substantivet får med tiden allt tydligare betydelsen ”önskan”. Så dyker i sanskrit med tiden upp ett ord av vacker metaforisk innebörd. Förhoppningen sägs vara manoratha, som betyder ”sinnets vagn”. Kan det vara där Pandoras ask med hoppet kvarlämnat har hamnat? På en vagn som drar fram genom livet, en vagn som bär sinnet med dess innehåll av alla känslor, tankar, vetande och ovisshet. Den vagn som drar oss framåt, varje dag, lastad med det hopp om det goda som är vårt.

Nog är det så att det hoppet finns i sinnet, innerst i oss själva. Och finns det där kan vi på nytt varje dag ta fram Pandoras ask, lämna gårdagens besvikelser över allt det som var ont och varje ny dag hitta just det hoppet om det goda. När tiden är slut är vi framme. Fast under resans gång – nog kan det vara bra att vi är lydiga och inte självsvåldiga som Saul var, inte ser bakåt som Lots hustru och att vi låter bli att lyssna till ormen? Bara se framåt mot det goda, med Pandoras ask helt öppen, på sinnets vagn.

Gunilla Gren-Eklund är professor emerita i indologi vid Uppsala universitet.

 

Ur Signum nr 4/2021.