En god katolik på sitt eget sätt

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MICHAEL WALSH

Hans oupphörliga kyrkokritik fick Vatikanen att censurera honom, men ändå var Hans Küng, som dog den 6 april, en av de mest inflytelserika katolska teologerna under 1900-talet.

”Han vet att jag är en ärlig människa. Och jag tror att han är väl medveten om att jag är en god katolik på mitt eget sätt och att jag inte är ensam [om mina åsikter]”, sade Hans Küng till tidningen The Tablets Romkorrespondent Robert Mickens i oktober 2012.

”Han” är naturligtvis påven Benedictus XVI, med vilken Küng hade något av en gemensam historia. Båda var tysktalande teologer och nästan lika gamla. Küng var född i Sursee i den schweiziska kantonen Luzern den 19 mars 1928, son till en framgångsrik skofabrikant och dennes hustru, en bonddotter. Joseph Ratzinger, endast 11 månader äldre, föddes nära München, son till en polisinspektör och dennes hustru, en kokerska. När Ratzinger av påven Johannes Paulus II utsågs till prefekt för Troskongregationen skämtade Küng om Ratzingers familjära kopplingar till polisen.

Den yngre av dem prästvigdes 1957 och tjänstgjorde under fem månader i en församling i Luzern. Båda doktorerade i teologi. Ratzinger studerade i München, Küng i det jesuitledda Gregoriana-universitetet i Rom. ”Det är utan tvivel orsaken till att det ofta sägs att jag är jesuit”, sade han till den intervjuande journalisten från Commonweal 1971. ”Jag är ganska smickrad, naturligtvis. Men jag är stiftspräst från stiftet Basel. Jag förmodar att det finns intelligenta människor utanför Jesuitorden.” Från Rom kom han till Louvain och Paris, där han fullbordade sin studie om rättfärdiggörelsen, den stora läromässiga skillnaden mellan 1500-talets reformatorer och katolsk lära. Han skrev om den med anledning av Karl Barths skrifter. När hans avhandling, Rechtfertigung: Die Lehre Karl Barths und eine Katholische Besinnung, publicerades i engelsk översättning, Justification: The Doctrine of Karl Barth and a Catholic Reflection (1964) innehöll den ett berömmande förord av Barth själv.

De två unga teologerna möttes 1962 i samband med att de båda närvarade vid Andra Vatikankonciliet som rådgivare – periti – till biskopar. Det sägs ofta att de inbjöds av påven Johannes XXIII, vilket kan vara riktigt i teknisk bemärkelse, men Ratzinger bjöds i verkligheten in av kardinal Josef Frings från Köln som dennes rådgivare, och Küng av Carl Josef Leiprecht, biskopen av Rottenburg. Küng hade en tydlig föreställning om vad han ville få ut av konciliet och uttryckte detta i Konzil und Wiedervereinigung (koncilium och återförening), som utkom strax innan konciliet började. The Tablet publicerade utdrag i tre på varandra följande nummer. Redan medan konciliet höll på att samlas var han en oförtröttlig författare och producerade boken The Living Church: Reflections on the Second Vatican Council 1963 och året därpå 1964 – innan det var avslutat – Council Speeches of Vatican II.

Küng förklarade att han var missnöjd med konciliets resultat, mer än Ratzinger, även om den senare också hade sina bekymmer, i synnerhet med konstitutionen Gaudium et spes (om kyrkan i världen av i dag). Trots den delade känslan av olust samarbetade de ändå genom att grunda en internationell tidskrift – Concilium – för att fortsätta konciliets arbete.

Efter att ha undervisat ett år vid universitetet i Münster, blev Küng 1960 erbjuden en professur vid den prestigefyllda katolska fakulteten vid universitetet i Tübingen. När det uppstod en vakans vid fakulteten föreslog han sin vän Joseph Ratzinger. De var kollegor under några år och åt lunch tillsammans en gång i veckan, men de var väldigt olika personlighetstyper: Ratzinger var blyg och tillbakadragen och trampade runt universitetet på sin cykel, medan Küng som var allt annat än tillbakadragen, såg bra ut med sitt stora hårsvall, bar snygga kostymer och var konstant solbränd, det sista förmodligen en följd av att han älskade att åka skidor, något som han fortsatte med upp i åttioårsåldern. Dessutom körde han omkring i en sportbil. Allt gick fel för Ratzinger 1968. Studentrevolten stressade honom och han flyttade till sin bror Georg i det lugna Regensburg. Küng, å andra sidan, tycks ha njutit av tumultet. Deras vägar avvek än mer från varandra när Ratzinger övergav Concilium och hjälpte till att starta en mer konservativ konkurrent, Communio, ett redskap för artiklar som främjade hans ”kontinuitetens hermeneutik”.

Küng fortsatte att skriva. Exakt hur många böcker han gav ut under sin livstid är svårt att beräkna, givet varierande utgåvor och olika översättningar. Mickens, i den tidigare citerade intervjun, säger att hans officiella bibliografi ”spänner över 140 sidor och inkluderar mer än 70 böcker”. Küng kategoriserade dem för honom: ”När jag ser tillbaka kan jag säga att jag under 1950-talet sysslade med problemen kring personlig existens och rättfärdiggörelse, under 1960-talet med kyrkans problem, förnyelse och ekumenik, under 1970-talet med kristendomens grundvalar i Christ sein [Varför vara kristen?, Verbum 1980], Existiert Gott? Antwort auf die Gottesfrage der Neuzeit, och Ewiges Leben?, under 1980-talet med kristendomen och världsreligionerna och slutligen under 1990-talet med etik.” Men det finns andra böcker som faller utanför dessa kategorier, som den om Thomas More, Freiheit in der Welt. Sir Thomas More, utgiven 1964. En annan är Mozart: Spuren der Transzendenz, som utkom 1991. Den sista måste ha glatt den pianospelande kardinalen, som då ansvarade för Troskongregationen. Mozart är den förre påven Benedictus XVI:s favoritkompositör. [År 2006 gav Küng ut boken Musik und Religion: Mozart–Wagner–Bruckner, övers.anm.]

Ratzinger var fortfarande ärkebiskop av München, när Vatikanen 1979 vidtog sina kraftigaste åtgärder för att isolera Küng. År 1970 hade han gett ut Unfehlbar? Eine Anfrage, som utkom i engelsk översättning året därpå (Infallible: An Enquiry). I denna kritiserade han med stort fokus på främst den påvliga historien hur ofelbarhetsdogmen hade definierats vid Första Vatikankonciliet 1870. Han föredrog uttrycket ”kan inte fara vilse” och då tillämpat inte endast på påven utan på kyrkan som helhet. Utan en omprövning av dogmen, menade han, skulle ekumeniska framsteg vara omöjliga, argument som han upprepade i sin introduktion till August Bernhard Haslers oroande beskrivning av intrigerna vid Första Vatikankonciliet i How the Pope Became Infallible: Pius IX and the Politics of Persuasion [Pius IX. (1846–1878), päpstliche Unfehlbarkeit und 1. Vatikanisches Konzil: Dogmatisierung und Durchsetzung einer Ideologie]. Troskongregationen, som med stöd av ärkebiskop Ratzinger hade upprätthållit en akt om Küng, åtminstone sedan hans bok Die Kirche dök upp 1967, ingrep 1979. Hans missio canonica, hans särskilda tillstånd att undervisa som katolsk teolog, drogs tillbaka, och han tvingades därför att lämna Tübingens katolska fakultet. Han fortsatte att leda universitetets ekumeniska institut, som han hade hjälpt till med att grunda.

Han var inte den ende som fick känna av Troskongregationens nypor under papa Wojtylas pontifikat. När Peter Hebblethwaite 1980 publicerade The New Inquisition?, kopplade han i undertiteln samman Küng med den holländske dominikanen Edward Schillebeeckx, som hade kallats till Rom för att svara på de anklagelser som riktats mot hans bok Jesus: An Experiment in Christology, från 1974. Schillebeeckx var beredd att resa till Vatikanen för att försvara sina övertygelser. Men det var inte Küng, som i stället krävde att hans anklagare skulle komma till honom. Striden mellan Troskongregationen och Küng om boken Unfehlbar? hade en mycket större räckvidd än en enkel debatt om påvliga privilegier. Dogmen – vilket var ett ord som Küng inte kände sig bekväm med – om ofelbarheten hade fastställts av ett kyrkligt koncilium. Om Första Vatikankonciliets auktoritet skulle kunna ifrågasättas, så skulle det kunna leda till att andra koncilier ifrågasattes, inte minst de kristologiska koncilierna under de första århundradena i Efesos och Chalcedon, vilket jesuitpatern och sedermera kardinalen Avery Dulles påpekade 2007 i sin artikel om On Being a Christian [Christ sein] i The Tablet. Dulles skrev att Küng verkade hysa ett särskilt agg mot sankt Cyrillos av Alexandria. Året därpå, citerar John Wilkins i sin recension i The Tablet av den andra volymen av Küngs omfattande memoarer – det skulle blivit en tredje – jesuiten och teologen Karl Rahners ord till teologen från Tübingen: ”Din bok är ett dödligt hot mot min katolska tro.”

Som Christ sein visar, fortsatte Küng att skriva böcker som riktar sig till lekfolket inom kyrkan. Han förblev en präst med gott anseende, och för att markera sin åttionde födelsedag celebrerade han två mässor, en i Tübingen och den andra i sin hemstad. Men hans intressen hade börjat skifta från katolicismen till världsreligionerna, vilket hans bok från 1984, Christentum und Weltreligionen: Hinführung zum Dialog mit Islam, Hinduismus und Buddhismus, visade. Fyra år senare utkom även en bok om kinesisk religion, Christentum und chinesische Religion. År 1999 utkom hans bok Das Judentum. Han grundade ett institut som han kallade för Weltethos, med säte i hans eget hus, och han skrev ett manifest, Towards a Global Ethic: An Initial Declaration. Det blev omdebatterat och antogs vid Religionernas världsparlament 1993, som hölls i Chicago. Hans ofta upprepade mantra löd: ”Ingen fred mellan nationerna utan fred mellan religionerna”.

Hans globala etikprojekt tycks ha varit det främsta samtalsämnet, när hans gode vän Joseph Ratzinger, strax efter det att han blivit påven Benedictus XVI, bjöd in honom till en måltid i Castel Gandolfo. Küng hade flera gånger skrivit till påven Johannes Paulus II och bett om ett möte, men hans brev hade ignorerats, något som uppenbart smärtat honom. Küng hade på förhand försäkrat Benedictus om att han inte ville få tillbaka sin missio canonica, och att han inte heller skulle beröra några teologiskt kontroversiella ämnen. Mötet blev hjärtligt. Likväl var Küng senare öppet kritisk till Benedictus pontifikat.

I en kändisfixerad värld tilldelades Küng den ganska behagliga rollen att vara kändisteolog. För många liberala katoliker var han den som man vände sig till när det gällde sådana frågor som prästcelibat – han var emot det – och prästvigning av kvinnor – han var för det. Han argumenterade också, och kanske inte helt oväntat med tanke på sin egen dåliga hälsa under senare år, när hans syn försämrades och han led av både artros och Parkinson, till förmån för eutanasi, även om hans bidrag i denna debatt gjordes innan hans hälsa försvagades.

När det var uppenbart att Küng inte längre hade lång tid kvar att leva, ombads kardinal Walter Kasper, den tidigare ordföranden för Påvliga rådet för de kristnas enhet, av påven Franciskus ”att uttrycka hans hälsningar till och välsignelser av honom i ’kristen kommunion’”. Kasper citerades av Corriere della Sera dagen efter Küngs död: ”Hans var överlycklig. Det var viktigt för honom. Han kände sig nu försonad med kyrkan och med påven Franciskus.” [Senare har Kasper förklarat att han delvis citerats felaktigt, övers. anm.] Förre påven Benedictus hade också känt till hur dålig Küng var och hade bett för honom, sade Kasper. Påvliga akademien för livsvetenskaperna hyllade Küng och beskrev honom en ”framträdande personlighet inom teologin under 1900-talet”. När Kasper tillfrågades om kraven på att Vatikanen formellt skulle rehabilitera Küng, svarade han: ”Det är ingen mening med att inleda en process när personen i fråga är döende. En annan dom väntar oss.” Küng kommer att begravas på den gamla kyrkogården (alter Stadtfriedhof) i Tübingen.

Jesuiten och teologen Roger Haight, som själv inte heller är obekant med Vatikanens censur, skriver uppskattande om Küng i tidskriften America och klassar honom som 1900-talets tredje viktigaste teolog. Före honom på listan sätter han först Karl Rahner och därefter Schillebeeckx. Rankinglistor är kanske inte särskilt användbara i detta sammanhang. Många kommer att ha sina egna favoriter och vill till exempel inkludera Yves Congar i listan ovanför Küng, eller kanske också Hans Urs von Balthasar. Joseph Ratzinger själv skulle också mycket väl kunna finnas med på listan. Han har, trots allt, varit mer populär som teologisk författare än vad han någonsin var som kardinal och som ansvarig för Troskongregationen, eller som påve. Och den franskfödde, men till största delen amerikanskt utbildade René Girard, rent tekniskt inte teolog, kommer förmodligen att citeras oftare än Hans Küng.

Det som utmärker Girard, Rahner, von Balthasar eller Ratzinger och andra är att de har en egen metod, att de har grundat en egen skolriktning. Det tycks mindre vara fallet med Küng, inte minst därför att han var något av en retsticka som tog upp en mängd olika ämnen och verkade trivas bäst som kritiker. Likväl kommer Christ sein, Rechtfertigung och Die Kirche utan tvivel att under många år framöver utgöra betydelsefulla bidrag till vår förståelse av den katolska tron.

Översättning: Per Lindqvist

Michael Walsh är historiker och biograf.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften The Tablet den 17 april 2021

och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.

Ur Signum nr 4/2021.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MICHAEL WALSH

Hans oupphörliga kyrkokritik fick Vatikanen att censurera honom, men ändå var Hans Küng, som dog den 6 april, en av de mest inflytelserika katolska teologerna under 1900-talet.

”Han vet att jag är en ärlig människa. Och jag tror att han är väl medveten om att jag är en god katolik på mitt eget sätt och att jag inte är ensam [om mina åsikter]”, sade Hans Küng till tidningen The Tablets Romkorrespondent Robert Mickens i oktober 2012.

”Han” är naturligtvis påven Benedictus XVI, med vilken Küng hade något av en gemensam historia. Båda var tysktalande teologer och nästan lika gamla. Küng var född i Sursee i den schweiziska kantonen Luzern den 19 mars 1928, son till en framgångsrik skofabrikant och dennes hustru, en bonddotter. Joseph Ratzinger, endast 11 månader äldre, föddes nära München, son till en polisinspektör och dennes hustru, en kokerska. När Ratzinger av påven Johannes Paulus II utsågs till prefekt för Troskongregationen skämtade Küng om Ratzingers familjära kopplingar till polisen.

Den yngre av dem prästvigdes 1957 och tjänstgjorde under fem månader i en församling i Luzern. Båda doktorerade i teologi. Ratzinger studerade i München, Küng i det jesuitledda Gregoriana-universitetet i Rom. ”Det är utan tvivel orsaken till att det ofta sägs att jag är jesuit”, sade han till den intervjuande journalisten från Commonweal 1971. ”Jag är ganska smickrad, naturligtvis. Men jag är stiftspräst från stiftet Basel. Jag förmodar att det finns intelligenta människor utanför Jesuitorden.” Från Rom kom han till Louvain och Paris, där han fullbordade sin studie om rättfärdiggörelsen, den stora läromässiga skillnaden mellan 1500-talets reformatorer och katolsk lära. Han skrev om den med anledning av Karl Barths skrifter. När hans avhandling, Rechtfertigung: Die Lehre Karl Barths und eine Katholische Besinnung, publicerades i engelsk översättning, Justification: The Doctrine of Karl Barth and a Catholic Reflection (1964) innehöll den ett berömmande förord av Barth själv.

De två unga teologerna möttes 1962 i samband med att de båda närvarade vid Andra Vatikankonciliet som rådgivare – periti – till biskopar. Det sägs ofta att de inbjöds av påven Johannes XXIII, vilket kan vara riktigt i teknisk bemärkelse, men Ratzinger bjöds i verkligheten in av kardinal Josef Frings från Köln som dennes rådgivare, och Küng av Carl Josef Leiprecht, biskopen av Rottenburg. Küng hade en tydlig föreställning om vad han ville få ut av konciliet och uttryckte detta i Konzil und Wiedervereinigung (koncilium och återförening), som utkom strax innan konciliet började. The Tablet publicerade utdrag i tre på varandra följande nummer. Redan medan konciliet höll på att samlas var han en oförtröttlig författare och producerade boken The Living Church: Reflections on the Second Vatican Council 1963 och året därpå 1964 – innan det var avslutat – Council Speeches of Vatican II.

Küng förklarade att han var missnöjd med konciliets resultat, mer än Ratzinger, även om den senare också hade sina bekymmer, i synnerhet med konstitutionen Gaudium et spes (om kyrkan i världen av i dag). Trots den delade känslan av olust samarbetade de ändå genom att grunda en internationell tidskrift – Concilium – för att fortsätta konciliets arbete.

Efter att ha undervisat ett år vid universitetet i Münster, blev Küng 1960 erbjuden en professur vid den prestigefyllda katolska fakulteten vid universitetet i Tübingen. När det uppstod en vakans vid fakulteten föreslog han sin vän Joseph Ratzinger. De var kollegor under några år och åt lunch tillsammans en gång i veckan, men de var väldigt olika personlighetstyper: Ratzinger var blyg och tillbakadragen och trampade runt universitetet på sin cykel, medan Küng som var allt annat än tillbakadragen, såg bra ut med sitt stora hårsvall, bar snygga kostymer och var konstant solbränd, det sista förmodligen en följd av att han älskade att åka skidor, något som han fortsatte med upp i åttioårsåldern. Dessutom körde han omkring i en sportbil. Allt gick fel för Ratzinger 1968. Studentrevolten stressade honom och han flyttade till sin bror Georg i det lugna Regensburg. Küng, å andra sidan, tycks ha njutit av tumultet. Deras vägar avvek än mer från varandra när Ratzinger övergav Concilium och hjälpte till att starta en mer konservativ konkurrent, Communio, ett redskap för artiklar som främjade hans ”kontinuitetens hermeneutik”.

Küng fortsatte att skriva. Exakt hur många böcker han gav ut under sin livstid är svårt att beräkna, givet varierande utgåvor och olika översättningar. Mickens, i den tidigare citerade intervjun, säger att hans officiella bibliografi ”spänner över 140 sidor och inkluderar mer än 70 böcker”. Küng kategoriserade dem för honom: ”När jag ser tillbaka kan jag säga att jag under 1950-talet sysslade med problemen kring personlig existens och rättfärdiggörelse, under 1960-talet med kyrkans problem, förnyelse och ekumenik, under 1970-talet med kristendomens grundvalar i Christ sein [Varför vara kristen?, Verbum 1980], Existiert Gott? Antwort auf die Gottesfrage der Neuzeit, och Ewiges Leben?, under 1980-talet med kristendomen och världsreligionerna och slutligen under 1990-talet med etik.” Men det finns andra böcker som faller utanför dessa kategorier, som den om Thomas More, Freiheit in der Welt. Sir Thomas More, utgiven 1964. En annan är Mozart: Spuren der Transzendenz, som utkom 1991. Den sista måste ha glatt den pianospelande kardinalen, som då ansvarade för Troskongregationen. Mozart är den förre påven Benedictus XVI:s favoritkompositör. [År 2006 gav Küng ut boken Musik und Religion: Mozart–Wagner–Bruckner, övers.anm.]

Ratzinger var fortfarande ärkebiskop av München, när Vatikanen 1979 vidtog sina kraftigaste åtgärder för att isolera Küng. År 1970 hade han gett ut Unfehlbar? Eine Anfrage, som utkom i engelsk översättning året därpå (Infallible: An Enquiry). I denna kritiserade han med stort fokus på främst den påvliga historien hur ofelbarhetsdogmen hade definierats vid Första Vatikankonciliet 1870. Han föredrog uttrycket ”kan inte fara vilse” och då tillämpat inte endast på påven utan på kyrkan som helhet. Utan en omprövning av dogmen, menade han, skulle ekumeniska framsteg vara omöjliga, argument som han upprepade i sin introduktion till August Bernhard Haslers oroande beskrivning av intrigerna vid Första Vatikankonciliet i How the Pope Became Infallible: Pius IX and the Politics of Persuasion [Pius IX. (1846–1878), päpstliche Unfehlbarkeit und 1. Vatikanisches Konzil: Dogmatisierung und Durchsetzung einer Ideologie]. Troskongregationen, som med stöd av ärkebiskop Ratzinger hade upprätthållit en akt om Küng, åtminstone sedan hans bok Die Kirche dök upp 1967, ingrep 1979. Hans missio canonica, hans särskilda tillstånd att undervisa som katolsk teolog, drogs tillbaka, och han tvingades därför att lämna Tübingens katolska fakultet. Han fortsatte att leda universitetets ekumeniska institut, som han hade hjälpt till med att grunda.

Han var inte den ende som fick känna av Troskongregationens nypor under papa Wojtylas pontifikat. När Peter Hebblethwaite 1980 publicerade The New Inquisition?, kopplade han i undertiteln samman Küng med den holländske dominikanen Edward Schillebeeckx, som hade kallats till Rom för att svara på de anklagelser som riktats mot hans bok Jesus: An Experiment in Christology, från 1974. Schillebeeckx var beredd att resa till Vatikanen för att försvara sina övertygelser. Men det var inte Küng, som i stället krävde att hans anklagare skulle komma till honom. Striden mellan Troskongregationen och Küng om boken Unfehlbar? hade en mycket större räckvidd än en enkel debatt om påvliga privilegier. Dogmen – vilket var ett ord som Küng inte kände sig bekväm med – om ofelbarheten hade fastställts av ett kyrkligt koncilium. Om Första Vatikankonciliets auktoritet skulle kunna ifrågasättas, så skulle det kunna leda till att andra koncilier ifrågasattes, inte minst de kristologiska koncilierna under de första århundradena i Efesos och Chalcedon, vilket jesuitpatern och sedermera kardinalen Avery Dulles påpekade 2007 i sin artikel om On Being a Christian [Christ sein] i The Tablet. Dulles skrev att Küng verkade hysa ett särskilt agg mot sankt Cyrillos av Alexandria. Året därpå, citerar John Wilkins i sin recension i The Tablet av den andra volymen av Küngs omfattande memoarer – det skulle blivit en tredje – jesuiten och teologen Karl Rahners ord till teologen från Tübingen: ”Din bok är ett dödligt hot mot min katolska tro.”

Som Christ sein visar, fortsatte Küng att skriva böcker som riktar sig till lekfolket inom kyrkan. Han förblev en präst med gott anseende, och för att markera sin åttionde födelsedag celebrerade han två mässor, en i Tübingen och den andra i sin hemstad. Men hans intressen hade börjat skifta från katolicismen till världsreligionerna, vilket hans bok från 1984, Christentum und Weltreligionen: Hinführung zum Dialog mit Islam, Hinduismus und Buddhismus, visade. Fyra år senare utkom även en bok om kinesisk religion, Christentum und chinesische Religion. År 1999 utkom hans bok Das Judentum. Han grundade ett institut som han kallade för Weltethos, med säte i hans eget hus, och han skrev ett manifest, Towards a Global Ethic: An Initial Declaration. Det blev omdebatterat och antogs vid Religionernas världsparlament 1993, som hölls i Chicago. Hans ofta upprepade mantra löd: ”Ingen fred mellan nationerna utan fred mellan religionerna”.

Hans globala etikprojekt tycks ha varit det främsta samtalsämnet, när hans gode vän Joseph Ratzinger, strax efter det att han blivit påven Benedictus XVI, bjöd in honom till en måltid i Castel Gandolfo. Küng hade flera gånger skrivit till påven Johannes Paulus II och bett om ett möte, men hans brev hade ignorerats, något som uppenbart smärtat honom. Küng hade på förhand försäkrat Benedictus om att han inte ville få tillbaka sin missio canonica, och att han inte heller skulle beröra några teologiskt kontroversiella ämnen. Mötet blev hjärtligt. Likväl var Küng senare öppet kritisk till Benedictus pontifikat.

I en kändisfixerad värld tilldelades Küng den ganska behagliga rollen att vara kändisteolog. För många liberala katoliker var han den som man vände sig till när det gällde sådana frågor som prästcelibat – han var emot det – och prästvigning av kvinnor – han var för det. Han argumenterade också, och kanske inte helt oväntat med tanke på sin egen dåliga hälsa under senare år, när hans syn försämrades och han led av både artros och Parkinson, till förmån för eutanasi, även om hans bidrag i denna debatt gjordes innan hans hälsa försvagades.

När det var uppenbart att Küng inte längre hade lång tid kvar att leva, ombads kardinal Walter Kasper, den tidigare ordföranden för Påvliga rådet för de kristnas enhet, av påven Franciskus ”att uttrycka hans hälsningar till och välsignelser av honom i ’kristen kommunion’”. Kasper citerades av Corriere della Sera dagen efter Küngs död: ”Hans var överlycklig. Det var viktigt för honom. Han kände sig nu försonad med kyrkan och med påven Franciskus.” [Senare har Kasper förklarat att han delvis citerats felaktigt, övers. anm.] Förre påven Benedictus hade också känt till hur dålig Küng var och hade bett för honom, sade Kasper. Påvliga akademien för livsvetenskaperna hyllade Küng och beskrev honom en ”framträdande personlighet inom teologin under 1900-talet”. När Kasper tillfrågades om kraven på att Vatikanen formellt skulle rehabilitera Küng, svarade han: ”Det är ingen mening med att inleda en process när personen i fråga är döende. En annan dom väntar oss.” Küng kommer att begravas på den gamla kyrkogården (alter Stadtfriedhof) i Tübingen.

Jesuiten och teologen Roger Haight, som själv inte heller är obekant med Vatikanens censur, skriver uppskattande om Küng i tidskriften America och klassar honom som 1900-talets tredje viktigaste teolog. Före honom på listan sätter han först Karl Rahner och därefter Schillebeeckx. Rankinglistor är kanske inte särskilt användbara i detta sammanhang. Många kommer att ha sina egna favoriter och vill till exempel inkludera Yves Congar i listan ovanför Küng, eller kanske också Hans Urs von Balthasar. Joseph Ratzinger själv skulle också mycket väl kunna finnas med på listan. Han har, trots allt, varit mer populär som teologisk författare än vad han någonsin var som kardinal och som ansvarig för Troskongregationen, eller som påve. Och den franskfödde, men till största delen amerikanskt utbildade René Girard, rent tekniskt inte teolog, kommer förmodligen att citeras oftare än Hans Küng.

Det som utmärker Girard, Rahner, von Balthasar eller Ratzinger och andra är att de har en egen metod, att de har grundat en egen skolriktning. Det tycks mindre vara fallet med Küng, inte minst därför att han var något av en retsticka som tog upp en mängd olika ämnen och verkade trivas bäst som kritiker. Likväl kommer Christ sein, Rechtfertigung och Die Kirche utan tvivel att under många år framöver utgöra betydelsefulla bidrag till vår förståelse av den katolska tron.

Översättning: Per Lindqvist

Michael Walsh är historiker och biograf.

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften The Tablet den 17 april 2021

och publiceras med utgivarens tillstånd, http://www.thetablet.co.uk/.

Ur Signum nr 4/2021.