När trollen spricker

av ANDERS PILTZ
Hade någon för ett år sedan anat att eventuella böneutrop på tre minuter en gång i veckan i Växjö skulle bli en het potatis i årets valkampanj? Nu har Ebba Busch Thor manat sina trogna i kommunerna att rösta mot att den muslimska kallelsen, sjungen på arabiska några minuter i veckan, ska få ljuda i Sverige. Jag grubblar på mysteriet att vanligtvis sansade och ibland riktigt intelligenta personer kan hetsa upp sig över denna fläkt från Tusen och en natt och Samarkand men inte reser sig mot terrorn från Hemglass, som ostraffat, år efter år, med sin enfaldiga stridssignal sprider bottenlös tristess över folkhemmet: all hopplöshet som kan råda i ett svenskt villasamhälle eller i miljonprogrammets betongklossar en måndagseftermiddag i januari faller över en, utan att några öronproppar och böner hjälper.

Nu har professor Jan Hjärpe, Sveriges pionjär i islamologi, studenten som på sextiotalet började läsa arabiska mot alla kloka professorers inrådan, påtalat (Sydsvenskan 20 mars, läs här) att religionsfriheten enligt FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna innebär rätten ”att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom undervisning, andaktsövningar, gudstjänst och iakttagande av religiösa sedvänjor”. Notera ordet offentligt, understryker Hjärpe. Ebba Busch Thor går alltså emot deklarationen om de mänskliga rättigheterna. Böneutrop (på arabiska adhan) skulle alltså vara religiös påverkan (fast på arabiska!) medan kristen klockringning är en ren, ursvensk kulturyttring.

John Bauer, 1915, illustration i
Walter Stenströms ”Pojken och trollen”.

Klockringning är förvisso mer än kulturyttring, vill jag tillägga, det är en kultyttring, som en gång tänktes få trollen att spricka och göra åska och hagelskurar harmlösa. ”En nåd det är att i vårt land / än kyrkans klockor ljuder” heter det i Svenska Psalmboken 401:2, och i 56:6 sjunger man: ”Give då Gud, var vi än är, / alltid när klockorna ljuder, / att vi går dit och delar där / glädjen som Herren oss bjuder.”Ibland önskar man att islamofober och ignoranter i alla läger av solidaritet med vårt kulturarv slutar använda arabiska siffror (importerade till Sverige av Vadstena kloster på 1300-talet) och återgår till de äkteuropeiska romerska siffrorna, visserligen kolossalt opraktiska, men garanterat ursprungligare och mer kärnsvenska.

Vem ska tala för sans och förnuft? Jag tror att gamle Johannes Paulus II, helgonförklarad men ibland missbrukad som galjonsfigur för ”kristna värden” inför anstormningen av främmande element i vår homogena folkgemenskap, kan hjälpa till. Hör vad han säger till muslimska ungdomar i Nordafrika 1985, i en epok som nu framstår som väldigt mycket mer hoppfull än vår egen. Fyra år före murens fall.

”Människan är en andlig varelse. Som troende vet vi att vi inte lever i en sluten värld. Vi tror på Gud. Vi tillber Gud. Vi söker Gud. Katolska kyrkan ser med respekt och erkänsla på värdet i er religiösa utveckling, rikedomen i er andliga tradition. Också vi kristna är stolta över vår religiösa tradition. Jag tror att vi, kristna och muslimer, med glädje måste erkänna de religiösa värden vi har gemensamma och tacka Gud för dem. Vi tror på en enda Gud, den ende Guden, som är fullkomlig rättvisa och fullkomlig barmhärtighet. Vi tror på värdet av bön, fasta, allmosa, botgöring och förlåtelse. Vi tror att Gud är den barmhärtige domaren vid tidens slut, och vi hoppas att han efter uppståndelsen kommer att vara tillfreds med oss och vi vet att vi kommer att vara tillfreds med honom.

Lojaliteten kräver att vi erkänner och respekterar våra inbördes skillnader. Den uppenbart största skillnaden är vår syn på Jesus av Nasaret, hans person och gärning. Ni vet att Jesus för de kristna låter dem få tillgång till intim kunskap om Guds mysterium och genom hans nåd bli Guds barn, så att de bekänner och förkunnar honom som sin Herre och Frälsare.

Detta är viktiga skillnader, som vi kan acceptera med ödmjukhet och respekt och ömsesidig tolerans. Här finns ett mysterium som jag är säker på att Gud en dag kommer att klargöra för oss. Kristna och muslimer har i allmänhet förstått varandra dåligt och har ibland i det förflutna bekrigat varandra och ödat varandras krafter på polemik och krig. Det är min tro att Gud i dag inbjuder oss att ändra våra gamla vanor. Vi måste respektera varandra, och vi måste också sporra varandra till goda gärningar på vår väg till Gud.

Ni vet lika bra som jag hur berikande de andliga värdena är. Ideologier och slagord kan inte tillfredsställa er eller lösa era livsproblem. Bara andliga och moraliska värden förmår detta, och dessa har Gud som grund.

Kära unga vänner, jag vill att ni bygger en värld där Gud intar första platsen i strävan att hjälpa och rädda mänskligheten. På den vägen ska ni vara övertygade om att era katolska bröder och systrar (som jag i kväll representerar) kommer att uppskatta er och samarbeta med er.”

(Johannes Paulus II, möte med unga muslimer, Casablanca, Marocko, 19 augusti 1985.)

Anders Piltz 2018-03-20

Jan Hjärpes artikel i Sydsvenska Dagbladet finns här