Om likgiltighet

av ANDERS HALLENGREN

I uppmärksammade brottmål på senare år har åklagaren inte sällan använt termen likgiltighetsuppsåt. Ordet har väckt diskussion och stämmer till eftertanke. Vad betyder det?

”Uppsåt” (= avsikt, syfte, plan, föresats) syftar på avsikten med ens handling – om man nu haft någon särskild avsikt med sitt agerande. Man kan göra något i ärligt uppsåt, av ont uppsåt liksom man kan ha goda och onda avsikter – eller inga alls: man kan sakna uppsåt eller sakna avsikt med sin handling, handla utan uppsåt, till exempel utan uppsåt att skada. Man säger exempelvis: ”Det var inte min mening”, ”jag gjorde det inte med flit”, ”jag menade inget illa”.

Det är just här ordet likgiltighet kommer in och komplicerar skuldbegreppet. Synonymer till ordet likgiltig är bland annat ”intresselös”, ”oberörd”, ”kallsinnig”, ”liknöjd”, ”nonchalant”, ”passiv”.

Åklagarens poäng är att de åtalades ansvar och skuldbörda delvis ligger just i ett kallsinnigt ointresse för konsekvenserna av sina handlingar och för brottsoffret i fråga. Alltså ett slags avsaknad av engagemang, ett ointresse, en likgiltighet inför medmänniskan. Man ställs således till svars för att man handlar ansvarslöst – eller tanklöst, okänsligt. Gärningsmännen bör, menar man, ha haft insikt om att en viss effekt kan uppstå på grund av den brottsliga handlingen, men de har samtidigt varit likgiltiga för följderna av sitt handlande och inte brytt sig om det. Mot detta hävdar försvaret av hävd, att brottsligt uppsåt (t. ex. att döda) inte föreligger i det enskilda fallet.

Åklagarmyndigheten menar således att denna indolenta nonchalans är en hänsynslöshet som ger en kollektiv skuld som delas av alla inblandade, även de mindre aktiva. Det kan påminnas om att ordet likgiltig kommer av ”giltig” (jfr engelska guilt) som är språkhistoriskt besläktat med ordet ”gäld” = skuld.

Detta är inte juridisk advokatyr och språklig hokuspokus utan ställer oss alla i ett etiskt prövningsljus: Hur stort ansvar kan läggas på den enskilde för allt ont som sker omkring oss? Kan kollektivt ansvar formuleras eller mätas? Kan passiviteten eller liknöjdheten vara lika klandervärd som det aktiva agerandet? Den frågan kommer därmed upp på dagordningen.

Men hur är det då med skuldbördan? Hur mycket rår man för själv? På vilka grunder kan den enskilde ställas till svars för sin känslolöshet? Kan ett helt samhälle ställas till svars? Somliga menar på allvar att ondska inte finns – att det är just en frånvaro av godhet!

Man kan tala om underlåtenhetssynd, det vill säga en försyndelse som består i ”att inte göra det man borde göra”. Härav även underlåtenhetsbrott, som uttrycks med den juridiska termen omissivdelikt = ett brott som består i underlåtenhet att göra något som borde ha gjorts. Dit räknas exempelvis att undanhålla sanningen, vilket kan ske vid mened.

Men det finns väl värre brott som helt och hållet består i att inte göra någonting? Kanske har just det omdebatterade ordet likgiltighet en allmännare tillämpning och berör våra allvarligaste och djupaste problem.

Anders Hallengren är docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.

Ur Signum nr 1/2021.