Ortodoxa och katolska teologer möttes för att diskutera enhet och schism

av ERICH LEITENBERGER

Den gemensamma ortodox-katolska arbetskretsen S:t Irenaeus diskuterade de centrala begreppen enhet och schism vid sin 16:e årssammankomst. Konferensen ägde rum den 9–13 oktober i staden Terbinje i Hercegovina på inbjudan av den serbisk-ortodoxa kyrkan, enligt vad stiftelsen Pro Oriente rapporterar. Mötet leddes av de båda ledarna för arbetskretsen, biskop Gerhard Feige (Magdeburg) och den rumänsk-ortodoxe metropoliten Serafim (Joant) för Tyskland och Centraleuropa (Nürnberg).

I Trebinje behandlades bibliska, historiska och systematiska ansatser i samband med förhållandet mellan enhet och schism. I en avslutande kommuniké konstaterar man att det föreligger en alltför förenklad ”polarisering” mellan begreppen enhet och schism. Tvärtom finns det ett bredare spektrum, ”inom vilket det går att uppfatta grader av större eller mindre närhet”. Enhet betyder alltså inte uniformitet utan innefattar helt olika gemenskapsformer, som kan betecknas med olika begrepp.

När man diskuterar vad som menas med kyrklig enhet, måste man skilja mellan olika nivåer: en essentiell nivå, som frågar efter kyrkans inre väsen, en strukturell nivå, som snarare återspeglar empiriska och organisatoriska aspekter av enheten, och en potentiell nivå, som stakar ut vägen mot föreningen. De tre nivåerna bör varken sammanblandas eller behandlas oberoende av varandra. Enhet bör inte avgöras utifrån vanliga formella kriterier utan kan också visa sig i en andlig och gemensam erfarenhet, ”som till en viss grad kan överskrida konfessionella gränser”.

Den avslutande kommunikén erinrar om att enhet redan i Gamla testamentet inte är någon självklarhet, utan att det finns ett antal modeller för enhet och konfliktlösning (t.ex. berättelserna om David, Saul och Jonathan, som uppvisar olika inslag av konflikt och förlåtelse). I Jesu avskedstal i Johannesevangeliets 17:e kapitel utgör den nära relationen mellan Jesus och hans far grunden för uppropet till de kristnas enhet. Även om ”partibildningar” [Bibel 2000 skriver ”motsättningar” övers.anm.] – i till exempel 1 Korinthierbrevet – beskrivs om ”oundvikliga”, så vittnar den heliga Skrift om att vissa ”partibildningar” kan leda till andlig mognad och andra till bestående splittring.

I den kyrkliga traditionen hänger enhetsbegreppet samman med vissa filosofiska, kulturella och historiska förutsättningar, ”som inte nödvändigtvis är identiska med den tidiga kyrkans”. Uppfattningen om vad enhet är för något har genomgått en förändring, eftersom dess metafysiska grundförutsättningar har ifrågasatts genom existentiella och historiska tankesätt.

Begreppet schism täcker ett brett spektrum av kyrkohistoriska händelser, som förr eller senare har stelnat i en splittring i kyrkan, betonar avslutningskommunikén: ”Schism betecknar ganska olika fenomen som sträcker sig från kontroverser inom lokalkyrkan via konflikter mellan lokalkyrkor (som i tvisten om kättardop mellan Rom och Karthago) ända till splittringen inom och mellan hela patriarkat på grund av ömsesidiga anathemata (som i den ändlösa striden om konciliet i Chalcedon 451) och slutligen brytningen av gemenskapen mellan kyrkorna i öst och väst.” Under de första kristna århundradena användes begreppen schism och heresi (irrlära) ofta som synonymer. Först i samband med den romerska rikskyrkans uppkomst behövde man mer noggrant skilja mellan de båda begreppen: ”Som heresi uppfattades framför allt ett brott mot en trosartikel, medan en schism bland annat resulterade i underkännande av en kyrklig auktoritet. Med hänsyn till den tilltagande koncentrationen på påveämbetet efter den gregorianska reformen tenderade man i väst att betrakta varje form av olydnad mot den påvliga auktoriteten som en heresi.”

I arbetskretsen S:t Irenaeus diskussioner i Trebinje erinrades det om att den grekisk-katolske ärkebiskopen Elias Zoghby av Baalbek i Libanon 1974 och 1995 föreslog att gemenskapen mellan den grekisk-ortodoxa och den grekisk-katolska kyrkan av Anti0chia skulle återställas. Zoghbys initiativ visade hur sammanflätade den lokala och den universella nivån är. Denna sammanflätning skulle kunna vara fruktbar när den leder till en reception av konsensusdokument mellan kyrkorna. Men den kan också hindra dynamiken i närmandet, såtillvida att lokala steg görs avhängiga dialogen på den universella nivån. Exemplet med konflikten mellan katoliker av grekisk respektive latinsk rit i Polen och västra Ukraina under 1900-talet visade hur mycket frågor om historia, politik och identitet kan belasta inbördes relationerna inom en och samma kyrka. Kyrkobyggnader, celibat, språk och ritens betydelse blev där föremål för stridigheter: ”Nationell samhörighet och historiska erfarenheter spelade en större roll än det gemensamma kristna.”

Tvistefrågan Ukraina

I Trebinje behandlades utförligt den sedan kommunismens fall bestående schismen inom ortodoxin i Ukraina. Den lösning som det ekumeniska patriarkatet erbjudit bestod i upprättandet av en autokefal kyrka i Ukraina, som Moskvapatriarkatet hitintills ansett som sitt kanoniska territorium. Till följd av detta har Moskva brutit den eukaristiska gemenskapen med Konstantinopel, medan de övriga lokala kyrkorna fortfarande hade velat upprätthålla gemenskapen med Moskva och Konstantinopel. Men samtidigt ska några av dem ha kritiserat båda sidor i konflikten för att ha agerat ensidigt, något som ifrågasätter den panortodoxa enheten. Någon schism inom världsortodoxin ska dock ”lyckligtvis” inte ha uppstått – åtminstone inte ännu. Avslutningskommunikén konstaterar att en bestående lösning på problemet i vissa avseenden kommer att vara beroende av konsultationer och dialog mellan kyrkorna i Konstantinopel och Moskva. En sådan dialog skulle också kunna inbegripa andra kyrkor och borde inte endast behandla de nuvarande spänningarna utan också ”grundläggande ecklesiologiska frågor som schismens väsen och de ortodoxas enhet”.

Föreningar och splittringar inträffar på olika nivåer och i olika grad. Därför skulle de katolska och ortodoxa teologer som samlas i arbetskretsen S:t Irenaeus vilja utarbeta en arbetsdefinition och en beskrivning av graden av förening och splittring. Konkreta förslag borde tas fram på hur ett ömsesidigt erkännande stegvis skulle kunna bli bekräftat. Särskild uppmärksamhet bör då ta tas inte bara till de olika faktorerna (teologiska, historiska, politiska etc.) som har bidragit till att konflikten uppstod utan också, och framför allt, till de olika verkande orsakerna (i synnerhet de sociologiska, psykologiska och de som rör föreställningarna) som vidmakthåller schismen och förstärker den, men som också kan bidra till att övervinna den. Teologerna har för avsikt att ytterligare överväga de praktiska dimensionerna och förutsättningarna för en ömsesidig ”läkning av minnena”: ”Vi föreslår särskilt att man på ett nytt och kreativt sätt tänker igenom splittringen mellan katoliker och ortodoxa. Detta kommer att medföra en grundlig undersökning av det nuvarande läget för ett ömsesidigt erkännande av de andra som kyrka i praxis (sakrament, helgon etc.)”.

Katolsk och ortodox gudstjänst

Vid mötets inledning, den 9 oktober, hälsades medlemmarna av arbetskretsen hjärtligt välkomna av den ortodoxe biskopen av Zahumlie och Hercegovina Dimitrije (Radjenovi). Dagen därpå besökte teologerna det ortodoxa klostret Tyrdo. Under mötet deltar teologerna i morgonböner enligt de båda traditionerna. Lördagen den 12 oktober besökte gruppen Dubrovnik, där de deltog i mässan i den katolska katedralen och togs emot av biskopen av Dubrovnik, Mate Uzinic. Biskop Uzinic påminde i sin predikan om att teologerna med sin önskan om enhet mellan den katolska och ortodoxa kyrkan bidrar till att förena ”inte minst symboliskt” de båda åtskilda städerna Dubrovnik och Trebinje och därmed också de fortfarande åtskilda kyrkorna. Båda kyrkorna förkunnar evangeliet om Jesus Kristus, som är ”en och odelbar”. Man kan med rätta säga att ”vår splittring inte är något annat än ett förräderi mot honom”. Ingen är utan skuld till den splittring som fortfarande råder mellan kyrkorna. Ordagrant sade biskopen av Dubrovnik: ”Vi måste inse vår egen syndfullhet i stället för de andras, och vi måste se andra människors rättrådighet i stället för vår egen.”  Uzinic citerade de kroatiska biskoparnas uttalande på 50-årsdagen av andra världskrigets slut: ”Huvudfrågan är inte hur vi minns offren inom vårt eget samfund och hur vi bör uppfatta de andra samfundens skuld. Tvärtom handlar det om en svårare moralisk fråga, hur vi kan minnas de andra samfundens offer och uppfattar vårt eget samfunds skuld”. Tyvärr förblir det bara ord, därför görs det så litet framsteg på vägen mot enhet. Utan dessa ansträngningar, att även se ”de andras” offer och ”sin egen” skuld, kommer det inte att bli någon enhet mellan de båda kyrkorna och mellan de kristna. Det handlar om att se de andra såsom vi själva vill bli sedda, underströk biskopen av Dubrovnik. Det menade även påven Johannes Paulus II, när han uppmanade till att förstå ”den andres” ståndpunkt.

Biskop Uzinic uppmanade samtidigt till tålamod. Kyrkornas enhet kommer inte med detsamma. Men tilldragelser som arbetskretsen S:t Irenaeus möte – och även allt det som biskoparna och församlingarna inom de båda grannstiften Zahumlie (ortodoxt) och Dubrovnik (katolskt) har lyckats uppnå genom dialog och bön – är ”ett tecken på att vi är på rätt väg”.

Söndagen den 13 oktober deltog teologerna i den gudomliga liturgin, som leddes av biskop Grigorije (Duri) av Düsseldorf och hela Tyskland, i den ortodoxa katedralen i Trebinje. Pro Orientes vice ordförande, professor emeritus Rudolf Prokschi uttryckte sin uppskattning av den familjära och vänliga atmosfären i den gudomliga liturgin i Trebinje, där totalt fyra ortodoxa biskopar var närvarande. Särskilt imponerade var teologerna av en flickkörs musikaliska gestaltning av liturgin. I anslutning till liturgin togs teologerna emot av biskop Dimitrije.

Med temat ”enhet och schism” har arbetskretsen S:t Irenaeus, efter det att man offentliggjorde den första gemensamma studien (I gemenskapens tjänst) i början av året, i och med årets möte i Hercegovina tagit det första steget i en ny arbetsfas. Arbetskretsens nästa möte kommer att äga rum i oktober 2020 i Rom.

Den gemensamma ortodox-katolska arbetskretsen S:t Irenaeus består av 26 teologer, 13 katolska och 13 ortodoxa från flera europeiska länder, från Mellanöstern liksom även från Nord- och Sydamerika.

Kathpress 2019-10-20