På besök hos urbefolkningen i Mexiko

av FREDRIK HEIDING
Jag kände mig ungefär som Robert De Niro eller Jeremy Irons i filmen The Mission. Filmen från 80-talet som skildrar jesuiternas verksamhet bland urbefolkningen i Paraguay, Argentina och Brasilien på 1700-talet. Till en början kunde jesuit-missionärerna på den tiden inte det inhemska språket utan spelade flöjt för att få mänsklig kontakt. Min erfarenhet var naturligtvis inte alls lika dramatisk som i filmen, när jag nyligen under några veckor hade privilegiet att besöka urbefolkningen maya-tseltal i delstaten Chiapas i södra Mexiko på gränsen till Guatemala. Men det handlade ändå om ett möte med en mycket annorlunda kultur. Jesuiterna lever alltså för och med urbefolkningen på olika håll även i våra dagar. Missionen för tseltal-folket i det tropiska landskapet Chiapas är omfattande; 230 000 katoliker ingår i missionen vilket är dubbelt så många katoliker som i hela Sverige. Detta var mitt fjärde besök i regionen över en 20-årsperiod, så jag har kunnat bygga upp god kännedom om situationen. Mina mexikanska medbröder hade bett mig fira mässa, ge sjukas smörjelse, höra bikt med mera.

Bananväxter i djungelmiljö. Foto: privat.

Framme i samhället San Agustín Mirador, med omkring 300 maya-invånare dit den ledsagande diakonen hade tagit mig, blev jag hänvisad till ett litet kapell. Det visade sig vara en stor händelse att en präst kom på besök. Det händer kanske bara någon gång per år. Plötsligt befann sig 25 personer, varav få spansktalande, i det lilla kapellet. Vad gör vi nu? Jag fick syn på en liten trumma bakom ett altare och började spela på den. Folket log och jag likaså. Hur lät det, undrade jag? En spansktalande man kommenterade: ”Mer eller mindre (más o menos).” Så kunde vi skratta tillsammans. Sedan kom den riktige trumslagaren och visade hur det ska låta.

I detta samhälle gjorde vi 20 hembesök hos sjuka. På andra orter också ett antal, sammanlagt besökte jag uppemot 40 sjuka personer. Bönerna bad jag på spanska medan familjerna bad fritt på det inhemska språket tseltal. Dessa möten berörde mig mycket. Den extrema fattigdomen lämnar nog bara den mest cyniske oberörd (extrem fattigdom här enligt Världsbankens definition om mindre än 1,9 dollar per dag). Vid de första besöken frågade jag litet naivt om de hade gått till doktorn. Sjukas smörjelse är visserligen ett fint sakrament och Jesus är en läkare som helar, men man ska helst gå till en riktig medicinsk doktor också, tänkte jag. Svaret var oftast nej.

Hus i samhället San Augustín Mirador. Foto: Privat.

Någon förklarade att folket inte har råd att gå till doktorn. Det kan kosta motsvarande 300 kronor, vilket är mycket i dessa sammanhang, och transporten till läkaren är inte heller billig om man är extremt fattig. Flera klagade över huvudvärk, smärtor i hela kroppen och andra åkommor. Min förmodan är att en orsak kan vara näringsbrist. Förödande insektsbett är en annan förklaring. Vilket elände de tvingas leva med! Bostäderna bestod i vissa fall av trä, i andra fall av sten och cement. Framme vid ett hem frågade jag: Håller de på att bygga detta hus? ”Nej, det är deras bostad”, svarade diakonen som gjorde mig sällskap, underförstått då att huset redan var färdigbyggt. Jag blev omtumlad av att se en sådan misär med avseende på logi, kost och hälsa.

Bedjande familj vid altare i hemmet. Foto: privat.

I varje hem fanns ett litet altare med krucifix, helgonbilder, ljus och ofta rökelsekar därtill. Familjerna föll på knä – märk väl på det hårda sten- eller jordgolvet – framför dessa små altaren och var och en bad högt. Detta gjorde ett outplånligt intryck, i synnerhet om man som jag kommer från ett sekulariserat svenskt samhälle. Tänka sig, i varje fattigt hem är ett litet altare i princip det enda man har vad gäller ”dekoration”. Det är helt enkelt skönt att andas in religiös luft mellan varven, utan att som i ett sekulariserat samhälle tvingas förklara, motivera, försvara och rättfärdiga sin religiösa övertygelse hela tiden.

Bedjande familj vid altare. Foto: privat.

Mitt i denna extrema fattigdom tyckte jag mig kunna erfara Guds kärlek. Det är på något sätt enklare att erfara Gud under primitiva förhållanden än i det oftast välbärgade västerländska samhället. Jesus Kristus är liksom mer påtagligt närvarande i miljöer med ytterst begränsade resurser. De många ljuvliga gudstjänsterna bidrog också till detta intryck. Processioner, färger, ljus, blommor, fyrverkerier, fiol- och blåsorkester, palmkvistar och sånger i gudstjänster som ofta varar i två, ibland tre, timmar inspirerar. Efter en tre och en halv timme lång konfirmations-liturgi med 173 tseltal-ungdomar, kommenterade biskopen med ett leende att detta var en ritual enligt den korta versionen.

Detta mitt huvudsakliga intryck betyder inte att jag på något sätt skulle romantisera fattigdomen. Misären är självklart i sig ett stort elände. Endast ett fåtal invånare har en utbildning som sträcker sig längre än lågstadiet och inte ens denna grundskoleutbildning håller nämnvärd nivå. Alkoholproblemen var dessutom påtagliga, jag såg flera män utslagna i bakfylla mitt på ljusa dagen. En del ungdomar vill också söka lyckan på annat håll i Mexiko eller utomlands, flera vill inte lära sig det egna inhemska språket tseltal utan föredrar engelska om studiemöjligheter erbjuds. Västvärlden uppfattas av flera som attraktiv; här dricker man Coca-cola som alla andra, man är uppkopplad på internet och de som har råd använder gärna mobiltelefon.

Att hacka på prov. Foto: privat.

I samband med ett hembesök lät de mig prova att använda en machete och en hacka på skoj. Det för oss faktiskt över till miljöfrågan, temat ekologi. När påven Franciskus besökte Mexiko 2016 firades en stor gudstjänst i staden San Cristóbal de las Casas i Chiapas. I sin predikan sade påven till den församlade urbefolkningen: ”Den slösaktiga världen av idag med dess slit och släng-kultur behöver er.” De fungerar som lärare och deras undervisning behövs i väst. I sin encyklika Lovad vare du (Laudato si) omnämner påven Franciskus vid två tillfällen just den förebildliga urbefolkningen som lever i samklang med naturen. Det är allmänt bekant med föreställningen om Moder Jord och vördnaden för naturen, något som inte ska tolkas som slarvig synkretism utan som ansvarsfull inkulturation. Nytt för mig var att när bönderna använder sin machete ber de först växten eller trädet ifråga om tillstånd respektive förlåtelse innan de hugger till. Man ber en bön och samtalar med naturen! Man kommer att tänka på hur den helige Franciskus talade med djuren. Dessutom strävar många bönder efter att odla majs, kaffe och bruna böner ekologiskt utan kemiska hjälpmedel. Men några använder dock olika preparat, fick jag veta. De olika odlingsalternativen kan väl också vara en kostnadsfråga.

När påven Franciskus identifierar urbefolkningen som lärare kan han också ha menat att livsrytmen är långsammare och därmed mer mänsklig än vad som ofta är fallet i den uppstressade västvärlden. I vår del av världen har många tappat förmågan att vänta och förlorar därför snabbt tålamodet. I vårt moderna samhälle räknar man i sekunder och minuter medan urbefolkningen räknar i timmar, om ens det. Firanden, las fiestas, är dessutom ofta sammankopplade med naturen och arbetet på åkern, medan arbete och ledighet har blivit alltmer separerade från varandra i väst. Gudstjänsterna avslutades ofta med dans, vilken utförs med små steg och uppfattas som bön.

Kapell i samhället Santa Cruz. Foto: privat.

Vilka slutsatser kan dras? I denna skildring har den extrema fattigdomen och människornas starka religiösa tro dominerat. Men det finns också möjligheter och gynnsamma förutsättningar för vissa framsteg. Tillsammans med lekfolk har jesuiterna på plats till exempel grundat ett kaffekooperativ som sakta men säkert expanderar år för år. Kaffekooperativet är ett av flera initiativ som söker finna vägar ut ur den materiella misären.

En intressant fråga är hur urbefolkningens kultur och liv i samklang med naturen kan översättas till det västerländska samhället. Går det att leva med en långsammare rytm? Finns det utrymme för fiesta? En sundare kontakt med naturen? Måste existensberättigandet vila på att ha mycket att göra? Kan andra värden än prestation och effektivitet komma till tals? Hur mycket behöver man konsumera och äga? Dessa grundläggande frågor föll tyvärr bort från de västerländska kommentarerna kring Amazonas-synoden i höstas, som ju gällde urbefolkningen i den regionen och som påminner om omständigheterna i södra Mexiko. I stället intresserade sig många uteslutande för frågan om gifta präster. Detta hopplöst ensidiga perspektiv skymde sikten för synodens stora ekologiska och kulturella frågeställningar samt för de ohyggliga ekonomiska orättvisorna som råder i Amazonas. Min uppfattning är att urbefolkningens miljövänliga livsstil generellt är minst lika viktig som frågan om celibatära eller gifta präster. Urbefolkningen har mycket att lära ut i sin undervisning.

Fredrik Heiding 2020-02-07

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.