Religionen, massmedierna och Liberalerna

av ULF JONSSON
Sedan många år tillbaka talar man om religionens come back i det offentliga livet. Den gamla tesen om att moderniteten går hand i hand med religionens försvinnande har sedan länge kapsejsat och gått till botten. Även på våra förment så sekulariserade breddgrader får vi ständigt nya belägg för den saken. Tron är viktig för väldigt många människor också i dag.

När påven Franciskus häromveckan besökte Sverige med anledning det ekumeniska uppmärksammandet av 500-årsminnet av reformationen, var det självklart att Sveriges främsta företrädare – kungaparet, statsministern och utrikesministern, liksom även kultur- och demokratiministern – skulle träffa påven. Religionens roll i världen är helt enkelt alldeles för viktig för att man skulle kunna missa chansen att samtala med överhuvudet för världens 1,3 miljarder katoliker.

Massmedias rapportering om det historiska ekumeniska toppmötet, och inte minst om själva påvebesöket, gick inte heller av för hackor. Varenda blaska i landet med någon självrespekt rapporterade om saken. Sydsvenskan, den lokala tidningen i Lund/ Malmö–regionen, utnämnde visserligen häromåret påven Franciskus till sin ideologiska huvudfiende nummer ett. Inte desto mindre fylldes nu spaltmeter efter spaltmeter i tidningen av rapporter om påvens besök – inte sällan i rent lovprisande tonlägen.

Landets största dagstidning, Dagens Nyheter, ägnade händelserna i Lund/Malmö en ingående bevakning på både nyhetsplats och ledarsidor. Man publicerade dessutom en flera sidor lång intervju med påven Franciskus några dagar innan hans ankomst. Svenska Dagbladet var tröga i starten, men fick så småningom också de fart på sin rapportering. Sveriges radio, Sveriges television och Tv 4 sände gudstjänster och andra beledsagande program med en intensitet som förmodligen saknar motstycke i deras hittillsvarande historia.

Ytterligare en pusselbit i mosaiken finner man på ledarsidan i Svenska Dagbladet i dag, lördag den 12 nov. Under rubriken Gärna hopp och kärlek. Men först tro. skriver Susanna Popova om människors behov av tro, och hur detta i vårt land under lång tid har negligerats i den offentliga kulturen. Hon menar att detta har gett upphov till ett djupt problematiskt existentiellt vakuum hos många människor i Sverige. Hon slutar sin ledare med att uppmana läsarna att fundera på om de inte borde besöka en gudstjänst i morgon, söndag. När läste vi senast sådana uppmaningar på ledarplats i en svensk dagstidning?

Men någon smolk måste det väl ändå finnas i bägaren? Jovisst, Liberalerna har lyckats att få till det igen. Tidigare fanns det ju en stark frisinnad fåra hos Liberalerna som bars upp av frikyrkofolk. Men det är nu länge sedan. I dag framstår Liberalerna allt tydligare som det mest religionskritiska partiet i Sveriges riksdag. För ganska exakt ett år sedan beslöt Liberalerna på sitt landsmöte att förespråka att staten aktivt ska diskriminera religioner som inte genomför vigslar av samkönade par. Enbart vigselförrättare i samfund som viger samkönade par ska få behålla vigselrätten. Medlemmar i andra samfund ska tvingas gifta sig borgerligt, eftersom deras religiösa syn på äktenskapet inte kan tolereras i ett pluralistiskt samhälle.

I går fick vi ytterligare en bekräftelse på Liberalernas nya religionskritiska linje, när partirådet beslutade att förespråka ett totalt förbud mot grundandet av nya konfessionella friskolor. Att detta enligt både Europarätten och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter strider mot religionsfriheten struntar man blankt i. På en direkt fråga till partiledaren Jan Björklund svarade han att detta innebär att Malmös judar – en redan utsatt religiös minoritet – ska förbjudas att grunda en egen skola för sina barn. Smaka på det svaret. Inget annat riksdagsparti har hittills lika oförblommerat dristat sig till att kräva kännbara inskränkningar av religionsfriheten. Liberalerna går nu i första ledet. Men de går åt fel håll.

Ulf Jonsson 2016-11-12

uj_byline

 

 

 

https://www.svd.se/garna-hopp-och-karlek-men-forst-tro/om/ledare

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av ULF JONSSON
Sedan många år tillbaka talar man om religionens come back i det offentliga livet. Den gamla tesen om att moderniteten går hand i hand med religionens försvinnande har sedan länge kapsejsat och gått till botten. Även på våra förment så sekulariserade breddgrader får vi ständigt nya belägg för den saken. Tron är viktig för väldigt många människor också i dag.

När påven Franciskus häromveckan besökte Sverige med anledning det ekumeniska uppmärksammandet av 500-årsminnet av reformationen, var det självklart att Sveriges främsta företrädare – kungaparet, statsministern och utrikesministern, liksom även kultur- och demokratiministern – skulle träffa påven. Religionens roll i världen är helt enkelt alldeles för viktig för att man skulle kunna missa chansen att samtala med överhuvudet för världens 1,3 miljarder katoliker.

Massmedias rapportering om det historiska ekumeniska toppmötet, och inte minst om själva påvebesöket, gick inte heller av för hackor. Varenda blaska i landet med någon självrespekt rapporterade om saken. Sydsvenskan, den lokala tidningen i Lund/ Malmö–regionen, utnämnde visserligen häromåret påven Franciskus till sin ideologiska huvudfiende nummer ett. Inte desto mindre fylldes nu spaltmeter efter spaltmeter i tidningen av rapporter om påvens besök – inte sällan i rent lovprisande tonlägen.

Landets största dagstidning, Dagens Nyheter, ägnade händelserna i Lund/Malmö en ingående bevakning på både nyhetsplats och ledarsidor. Man publicerade dessutom en flera sidor lång intervju med påven Franciskus några dagar innan hans ankomst. Svenska Dagbladet var tröga i starten, men fick så småningom också de fart på sin rapportering. Sveriges radio, Sveriges television och Tv 4 sände gudstjänster och andra beledsagande program med en intensitet som förmodligen saknar motstycke i deras hittillsvarande historia.

Ytterligare en pusselbit i mosaiken finner man på ledarsidan i Svenska Dagbladet i dag, lördag den 12 nov. Under rubriken Gärna hopp och kärlek. Men först tro. skriver Susanna Popova om människors behov av tro, och hur detta i vårt land under lång tid har negligerats i den offentliga kulturen. Hon menar att detta har gett upphov till ett djupt problematiskt existentiellt vakuum hos många människor i Sverige. Hon slutar sin ledare med att uppmana läsarna att fundera på om de inte borde besöka en gudstjänst i morgon, söndag. När läste vi senast sådana uppmaningar på ledarplats i en svensk dagstidning?

Men någon smolk måste det väl ändå finnas i bägaren? Jovisst, Liberalerna har lyckats att få till det igen. Tidigare fanns det ju en stark frisinnad fåra hos Liberalerna som bars upp av frikyrkofolk. Men det är nu länge sedan. I dag framstår Liberalerna allt tydligare som det mest religionskritiska partiet i Sveriges riksdag. För ganska exakt ett år sedan beslöt Liberalerna på sitt landsmöte att förespråka att staten aktivt ska diskriminera religioner som inte genomför vigslar av samkönade par. Enbart vigselförrättare i samfund som viger samkönade par ska få behålla vigselrätten. Medlemmar i andra samfund ska tvingas gifta sig borgerligt, eftersom deras religiösa syn på äktenskapet inte kan tolereras i ett pluralistiskt samhälle.

I går fick vi ytterligare en bekräftelse på Liberalernas nya religionskritiska linje, när partirådet beslutade att förespråka ett totalt förbud mot grundandet av nya konfessionella friskolor. Att detta enligt både Europarätten och FN:s deklaration om mänskliga rättigheter strider mot religionsfriheten struntar man blankt i. På en direkt fråga till partiledaren Jan Björklund svarade han att detta innebär att Malmös judar – en redan utsatt religiös minoritet – ska förbjudas att grunda en egen skola för sina barn. Smaka på det svaret. Inget annat riksdagsparti har hittills lika oförblommerat dristat sig till att kräva kännbara inskränkningar av religionsfriheten. Liberalerna går nu i första ledet. Men de går åt fel håll.

Ulf Jonsson 2016-11-12

uj_byline

 

 

 

https://www.svd.se/garna-hopp-och-karlek-men-forst-tro/om/ledare