av FREDRIK HEIDING
Påven Franciskus negativa syn på kapitalism och fri företagsamhet är inte bara oförståndig, utan den förvärrar också realpolitiska förhållanden i Latinamerika. Det hävdar Nathan Shachar – DN:s korrespondent i Jerusalem, författare och fristående kolumnist – i en kolumn i Dagens Nyheter i dag (läs artikeln ”Påven – snäll men inte klok” här). Flera länder i Latinamerika har fastnat i fattigdom, vilket Shachar anser bero på avsaknaden av samhälleliga institutioner som skulle kunna skapa förutsättningar för en fungerande marknadsekonomi.
Shachar sammanfattar påven Franciskus bild av kapitalismen genom att citera några uttalanden ur hans predikningar och framställer honom som lika naiv som sin förebild – den helige Franciskus av Assisi. Det rör sig i dessa predikningar om kraftfulla formuleringar som pekar på kapitalismens avigsidor. Shachar vill sedan ge empiriska belägg för att välstånd skapats i (främst europeiska) länder som bejakat kapitalismen, medan (främst latinamerikanska) länder som försvårat eller förhindrat densamma hamnat i ekonomisk misär. Kritik mot påvens syn på ekonomi har framförts tidigare, läs här.
Det lönar sig att bemöta Nathan Shachars påståenden, såväl därför att det ligger något i hans tes som därför att framställningen är förenklad och bitvis missvisande. Man kan instämma i påståendet att Kuba, Ecuador, Venezuela, Zimbabwe och Nordkorea – som är de länder Shachar lyfter fram som exempel – har klart ansträngda ekonomier. Samtidigt är hans urval av länder märkligt. Nordkorea och Kuba har visserligen det gemensamt att de styrts av planekonomiska modeller, men de har ju inte haft någon nämnvärd katolsk närvaro de senaste 50 åren. Återstår då i Shachars urval Venezuela och Ecuador – som katolska kyrkan kan påverka – som exempel på latinamerikanska länder med både katolsk prägel och svag ekonomi.
Hade man valt Mexiko och Chile i stället som har haft tillfredsställande ekonomisk utveckling, låt vara med stora orättvisor och skillnader mellan samhällsklasser, hade bedömningen blivit annorlunda. Men det som jag i denna kommentar vill frilägga är de genrer i vilka påven Franciskus gör sina uttalanden, och ge en inblick i hans konstruktiva modell för ekonomisk utveckling.
För det första är det ofta uttalanden i påven Franciskus predikningar som får genomslag. Maffian på Sicilien hotas med helvetet, till exempel, och detta budskap blir en världsnyhet. Även i skrift framträder predikostilen. Vi ser det i den apostoliska uppmaningen Evangeliets glädje (2014) där ett avsnitt heter ”Nej till den nya penningdyrkan”. En annan mindre känd text från tiden då Bergoglio var ärkebiskop av Buenos Aires tematiserar korruption som en synd och manar till hjärtats omvändelse (”Korruption och synd”, Corrupción y pecado). Det handlar alltså om budskap avsedda att beröra människor, mindre om kvalificerade samhällsekonomiska analyser av akademisk karaktär.
För det andra uttalar sig påven Franciskus i encyklikor, den mest kända är ”Lovad vare du” (Laudato si), vars ämne är omfattande: ekologi, samhälle, kultur, ekonomi. Här vilar hans påståenden mer på akademisk grund än i predikningarna. Huvudbudskapet är att det behövs en fullödig (eng. integral) ekologi med en hållbar utveckling vad avser konsumtion och användande av jordens resurser. Om Nathan Shachar hade hänvisat till denna encyklika och andra dokument ur den katolska kyrkans sociallära så hade man kunnat ge honom rätt i att påven Franciskus och kyrkans sociallära saknar en utmejslad national- och företagsekonomisk modell som konkret skulle definiera utformningen av arbetsmarknaden, kapitalets rörlighet, socialförsäkringssystemet, med mera.
Att påven Franciskus i likhet med andra påvar före honom inte blir mer specifik i dessa frågor hänger naturligtvis ihop med att det inte ligger i den katolska kyrkans uppdrag att lägga sig i utformningen av ekonomisk-politiska program. Däremot kan kyrkan framhäva överordnade värden som marknadsekonomin vare sig formulerar eller garanterar. Dit hör människans värdighet, solidaritet och subsidiaritet respektive med påven Franciskus språkbruk jorden som ”vårt gemensamma hem”. Intressant härvidlag är en trend under senare år inom ekonomisk forskning, att visa på icke materiella värden – en del ekonomer talar om ”dygder” – för att en väl fungerande marknadsekonomi ska kunna utvecklas.
Det finns förstås också katolska akademiker som tydligt bejakar både marknadsekonomi och kapitalism (två begrepp som man för övrigt måste skilja på), en av dem är Michael Novak i sin bok The Catholic Ethic and the Spirit of Capitalism (1993).
Men har då påven Franciskus något konstruktivt att erbjuda? I encyklikan ”Lovad vare du” drar han som sagt en lans för en helhetssyn, där den ekologiska krisen måste ses i ljuset av samhällets värderingar och av kulturen generellt. Ekonomisk verksamhet och människans förhållande till naturen får sina riktiga proportioner när människor ändrar sin livsstil och därigenom präglar kulturen i samhället. Påven Franciskus menar på fullt allvar att vägen till ett nytt förhållningssätt till oss själva och hela skapelsen går genom folkfromhet (för dem som är troende, han vänder sig dock till alla människor av god vilja). Att vallfärda till heliga platser, be rosenkransen, vörda helgonen, tända ljus och så vidare kan prägla kulturen. Kultur ska här förstås som något djupgående, som till stor del präglar ett samhälles institutioner, traditioner och beteenden, och därmed till sist också politik och ekonomi. Folkfromheten utgör en motkultur i kontrast till exploatering och är långsiktig till sin karaktär, därmed mer i samklang med skapelsen. Om denna ansats har lyckats eller kommer att lyckas i Latinamerika är en annan fråga.
Fredrik Heiding 2016-11-08