Religionsfriheten är demokratins frontlinje

av DANIEL BERGSTRÖM

Ingen av de medborgerliga fri- och rättigheterna är så impopulär som religionsfriheten.

Enligt mätningar från SOM-institutet vid Göteborgs universitet är det till exempel blott en minoritet av befolkningen som helt instämmer i påståendet att invandrare ska vara fria att utöva sin religion i Sverige. I den senaste undersökningen som jag har sett – från 2017 – är det 24 procent. Då ytterligare ungefär en dryg fjärdedel av befolkningen är beredd att instämma delvis i påståendet kan man alltså räkna att vad som på pappret är en av våra starkaste konstitutionella rättigheter stöds av ungefär halva befolkningen, inte mer.

Förvisso färgas religionsfrihetsdebatten i Sverige, liksom debatten i tallösa andra frågor, av att den i praktiken som alla vet är en ställföreträdande debatt om invandring från muslimska länder. Debatten om exempelvis böneutrop handlar knappast om höga ljud på allmän plats. De som vill att Sverige ska vara fritt från minareter vill inte att Sverige ska vara fritt från ordningsstörning på fredagar, utan fritt från iögonfallande trosutövning i offentligheten.

Men så blir kritik mot islam till en språngbräda för kritik av religion i största allmänhet. Förresten är katolicism och snart även traditionell lutherdom nästan lika kulturellt främmande för en stor del av allmänheten som islam är. Därmed uppfattas religiös tro i sig som något utan verklig hemortsrätt i Sverige. Och om inte all religion ska förbjudas så heter det, från de mest jakobinskt snusförnuftiga debattörerna, att i vart fall barn ska ”skyddas” från den. Som om det skulle gå att göra någon principiell skillnad mellan kulturella uttryck som innefattar trosinslag och sådana som inte gör det.

Sättet att prata om dessa frågor i Sverige erinrar i mina öron om en människa som försöker följa ett samtal på ett språk hon inte helt förstår. Trots att det blir alltmer tydligt att hon missförstått ett visst ord håller hon envist fast vid sin tolkning och försöker, för att få ekvationen att gå ihop, att pressa in förståelsen av det övriga samtalet i tolkningsramen. Sålunda vill vi övertyga oss om att religionsfrihet betyder ”frihet från religion” vilket i sin tur skulle betyda ”rätt att slippa varsebli religion”. Men rätten att slippa utöva någon religion alls – självklart en del av religionsfriheten – innefattar naturligtvis inte rätten att slippa se andras religion, vilket är uppenbart om man ägnar frågan minsta eftertanke.

Över detta faller slagskuggan från en större svensk kulturell dyslexi: Människor får gärna tycka, säga och tro vad de vill så länge de har någorlunda förnuftiga skäl för det. Som någorlunda förnuftiga skäl räknas emellertid bara sådana som är hållbara från en sekulär nordeuropeisk egalitär synpunkt. Att tro på ”tomtar och troll” räknas dit endast med stor tvekan.

Men friheten som princip börjar där den instinktiva sympatin och förståelsen tar slut, och där andra tungt vägande motskäl börjar göra sig gällande – och först där. Vid religionsfriheten, den för flertalet mest likgiltiga friheten, går i dag den svenska demokratins frontlinje.

Daniel Bergström är tingsfiskal vid Uppsala tingsrätt.