Sanningens anspråk

av ERIK ÅKERLUND

– Det ligger i sanningens natur att den inte helt kan formas efter oss själva.

Ingen tycks vara likgiltig inför sanningen, vare sig man ser sig som dess förkämpe eller som dess nedbrytare. Kanske är det ett anspråk hos sanningen som gör att vi måste förhålla oss till den? Sanningen kan visserligen ses som ett inre ljus eller en inre ledstjärna. Men vi kan likväl inte självsvåldigt styra över den. Det ligger i sanningens natur att den inte helt kan formas efter oss själva.

Denna kraft hos sanningen har under det senaste halvseklet ofta kopplats till någon form av makt eller förtryck. Denna koppling har särskilt gjorts i akademiska kretsar, men synen på sanning som ingenting annat än ännu ett maktinstrument har sipprat ut också i bredare folklager. Processen inom universitetsvärlden beskrivs väl i Svante Nordins bok Humaniora i Sverige: framväxt, guldålder, kris från 2008. Att sanning är något som bestäms av makten har närmast blivit en truism i vissa kretsar.

Man kan dock notera att även enligt denna förståelse av sanning är den något som vi själva, som enskilda personer, inte kan bestämma över. Även här kommer alltså sanningens nerv från att den är någonting som kommer utifrån och gör ett anspråk på oss.

Den här synen på sanning var från början tänkt att vara ett medel för att kritiskt grans­ka och analysera politisk och annan makt. Men den har ironiskt nog gjort sanningen just till ett böjligt redskap i maktens tjänst. Om det inte finns någon sanning oberoende av politisk makt, så finns det ju heller ingen position utanför makten som makten kan kritiseras utifrån. Konsekvensen av denna i grunden maktkritiska ståndpunkt blir alltså, ironiskt nog, att makten blir omöjlig att kritisera.

Detta blir som tydligast när man själv förlorar den agendasättande makten, och motståndarsidan också börjar svänga sig med ett böjligt sanningsbegrepp. Ett exempel är Donald Trumps uppstigande till makten i ett töcken av post-truth, i relation främst till akademiska kretsar. Kanske leder detta till omvärderingar i det på några håll fortfarande förhärskande postmoderna perspektivet inom universitetslivet, och då särskilt inom humanvetenskaperna.

Men inte heller den förståelse av sanning som ibland uppställs som alternativet till ett nedmonterat sanningsbegrepp är tillfredsställande. ”Fakta är faktiskt fakta!”, kan det ibland heta. Världen är dock inte så enkel att den kan fångas genom att man räknar upp vad som råkar vara fallet med den. ”Mjölken kostar 8 kronor litern.” ”Träden skiftar färg under hösten.” Vi kan räkna upp fakta tills vi blir blåa i ansiktet. Världen, verkligheten, i hela dess komplexitet kräver också en mer komplicerad och nyanserad behandling. En behandling som alltså inte låter sig fångas i enkla fakta, hur sanna dessa fakta var för sig än kan vara. Synen att världen låter sig fångas i fakta lutar sig ofta mot naturvetenskapen. Inom filosofin hittar man synsättet inom positivistisk, analytisk eller anglosaxisk filosofi. Här menar man alltså att det är inom naturvetenskaperna som man finner de bästa exemplen på sanningssökande och de bästa metoderna för att komma fram till säkra fakta. Genom empiriska metoder, längst utvecklade inom naturvetenskapen, kan man fastställa vad som är grundad vetenskap respektive humbug. Men även om strävan att skilja strikt vetenskaplig verksamhet från pseudovetenskap och humbug i högsta grad är lovvärd, så visar den snabbaste titt på vetenskapens historia att det inte är så enkelt. Teorier och världsåskådningar skiftar och växlar över tid. Vad som i dag tas som sanning har i morgon funnit sitt Waterloo. Det var inför dessa skiftande konjunkturer som Thomas Kuhn (1922–1996) myntade begreppen paradigm och paradigmskifte.

Även ords betydelser skiftar med sådana växlingar. Ord som massa och energi, liksom andra centrala termer i naturvetenskapen, har inte haft en enda, given betydelse i vetenskapshistorien. Och varje gång vi ska uttala oss om ett faktum behöver vi begrepp. För att uttrycka något sådant som att ”trädet är 2 meter högt” behöver vi begrepp om träd, en förståelse av att något sådant kan ha en höjd, och en referenspunkt för hur något sådant kan mätas. Hur fakta uttrycks är beroende av inom vilken teori, inom vilken världsåskådning, som den uttrycks. Del och helhet, fakta och övergripande världsbild, är oupplösligt sammanbundna. Vad som alltså krävs är ett sanningsbegrepp som både kan rymma sanningens komplexitet och dess absoluta natur. Precis som när det gäller alla medelvägar är det lättare att säga vad man ska hitta än att faktiskt hitta den. Senare i detta nummer finns en artikel som återger några försök i modern tid att hitta fram till ett sådant sanningsbegrepp, i den skolbildning i teologin som kallas nouvelle théologie och i dess efterföljd i Joseph Ratzingers tänkande.

Men om man bara skulle välja en enda bild eller metafor för sanningens natur, så skulle det vara symfonin, en bild som bland annat återfinns redan i titeln till Hans Urs von Balthasars bok Die Wahrheit ist sym­phonisch (”Sanningen är symfonisk”). Precis som en symfoniorkester som framför en symfoni kräver återgivandet eller framställningen av sanningen en växelverkan mellan enskilda instrument – enskilda fakta – och symfoniorkesterns framträdande som helhet – hela det komplexa sammanhanget för enskilda fakta. Ett lyckat framförande kräver inte bara att varje enskild medlem av symfoniorkestern är skicklig på sitt instrument. Om var och en bara spelar för sig – om än aldrig så skickligt och väl – så kommer det bara att bli en kakofoni (från grekiska, bokstavligen ”dåligt ljud”). Fackidioti leder, på motsvarande sätt, i förlängningen till att sanningens integritet och helhet går förlorad. Därmed undergrävs också i det långa loppet grunden för det egna ämnet.

Det är denna helhet som universiteten i grunden är tänkta att verka för att bevara, något som man hör på själva ordet (latinets universitas betyder just ”helhet”). Precis som med den enskilda stämman i en symfoni förloras själva meningen med det enskilda ämnet om det inte är insatt i ett sammanhang. Och precis som att ett symfoniskt verk inte är uttömt av något enskilt framförande av det, kommer inte heller sanningen att uttömmas av någon enskild framställning av den, om än aldrig så fullständig. Precis som med ett symfoniskt verk och ett enskilt framförande av det så är sanningen både någonting som hela tiden förverkligas i världen och någonting som överskrider den.

Det hos sanningen som slår an en sträng är alltså att den både berör oss och samtidigt tar oss utöver oss själva.

 

Erik Åkerlund fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.