Socialdemokratisk skenattack mot konfessionella friskolor

av ULF JONSSON

Vid en presskonferens på förmiddagen den 13 mars presenterade gymnasie- och kunskapslyftsminister Anna Ekström och civilminister Ardalan Shekarabi ett högst anmärkningsvärt vallöfte inför höstens riksdagsval. De förklarade att Socialdemokraterna kommer att införa ett totalförbud mot konfessionella skolor om de vinner den politiska makten. Löftet ter sig som ett unikum i den demokratiska världen och utgör det kanske allvarligaste politiska angreppet på religionsfriheten i Sverige på flera decennier.

Vallöftet slog ner som en bomb i det massmediala landskapet och möttes omgående av protester från landets religiösa samfund, liksom från debattörer, ledarskribenter och politiska företrädare av olika kulörer. I ett gemensamt uttalande förklarade landets kristna samfund att ”ett demokratiskt och pluralistiskt samhälle måste organiseras med respekt för medborgarnas åsikts- och religionsfrihet, även när det gäller uppfostran och utbildning. De mörkare kapitlen i Europas historia har gjort detta klart för oss alla” (SKR i Svenska Dagbladet 13/3). På Dagens Nyheters ledarsida tolkade man vallöftet som ett uttryck för att religionskritiken nu flyttar fram sina positioner, och man framhöll: ”Det är farligt när högljudda opinioner börjar riktas mot religiösa minoriteter. Att ett politiskt beslut går i sekulär riktning innebär inte per definition att det är klokt och för samhällets bästa” (Dagens Nyheter 14/3).

Det socialdemokratiska vallöftet lanserades bara fem dagar efter det att regeringen tillsatt en utredning om villkoren för landets konfessionella friskolor. I utredningens uppdrag ingår att klargöra olika aspekter kring de konfessionella friskolornas verksamhet. Utredningen är välbehövlig, eftersom det i dag råder oklarheter på en rad punkter. Det är exempelvis osäkert vilka skolor som alls ska räknas som konfessionella. I utredningens uppdrag ingår däremot inte att klarlägga huruvida det går att införa ett totalförbud mot konfessionella skolor. Som utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) förklarade i en intervju i Aftonbladet den 11 mars är det nämligen redan klarlagt att ett sådant förbud inte är möjligt att införa av europarättsliga skäl.

Europarätten

Rätten att driva konfessionella skolor betraktas som en central del av själva religionsfriheten inom Europarätten. Också Sverige måste tillämpa detta synsätt, eftersom vi förpliktat oss att följa såväl Europakonventionen som EU:s rättighetsstadga. Båda dessa lägger hinder i vägen för ett förbud mot konfessionella skolor. Europakonventionen ger ett mera omfattande skydd för religionsfriheten än vår svenska grundlag. Och eftersom ingen svensk lag får strida mot Europakonventionen måste även den svenska skollagen tolkas i ljuset av Europakonventionens mera omfattande förståelse av vad som ingår i religionsfriheten. EU:s rättighetsstadga slår dessutom entydigt fast att ”föräldrars rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa, filosofiska och pedagogiska övertygelse ska respekteras”. Till detta kommer att EU:s rättighetsstadgas bestämmelser om den fria rörligheten garanterar rätten att inom hela EU fritt inrätta skolor oavsett typ av skola och typ av huvudmän (se Hedvig Bernitz artikel i Signum nr 2/2018). Redan de svenska bestämmelser som i dag reglerar rätten att bedriva konfessionella friskolor balanserar på gränsen till att leva upp till Europarättens krav. Ett totalförbud mot konfessionella skolor skulle klart bryta mot de avtal som Sverige har ingått. Sveriges möjligheter att inför EU-domstolen vinna en rättslig prövning av ett totalförbud mot konfessionella skolor får anses vara närmast obefintliga.

Den socialdemokratiska partiledningen känner naturligtvis till hur rättsläget ser ut. Men man undviker att svara på frågor om rättsläget, man ignorerar fakta och tittar bort. Man har ju varit med om att tillsätta en utredning om de konfessionella friskolorna, och den utredningen ska vara klar till årsskiftet efter att höstens riksdagsval är överstökat. Då kan man återvända till verkligheten och tillåta sig att bli påmind om att ett totalförbud mot konfessionella friskolor är omöjligt att införa.

Religionskritiska attityder

Bakom Socialdemokraternas vallöfte kan man skönja flera motiv vid sidan om de rent valtaktiska. Delvis verkar förslaget bottna i religionskritiska attityder. Den gamla fördomen om att det råder en given konflikt mellan religion och vetenskap vädras då och då i sammanhanget, exempelvis av civilminister Shekarabi. Vidare hänvisar man till att religion är en privatsak. Religion är förvisso en djupt personlig fråga, men den har aldrig varit begränsad till enbart det privata. Det västerländska utbildningssystemet och dess forskningsverksamhet har vuxit fram inom kyrkan, tron inspirerar till samhällsengagemang och till skapandet av litteratur, konst och musik, och trossamfunden bidrar alltjämt med viktiga sociala insatser i samhället. Religionsfriheten innefattar rätten att praktisera tron öppet i samhället, även i skolan. Skolan är ingen religionsfri zon, och skolans uppdrag är inte att skapa en miljö där eleverna bibringas illusionen att religion inte spelar någon roll i människors liv. En begränsning av religionen till enbart den strikt privata sfären förknippas snarare med en förståelse av religionsfrihet i stil med den man hade i gamla Sovjetunionen.

Ett ofta framfört argument mot konfessionella friskolor är att de motverkar integrationen i samhället. Men stämmer det verkligen? Ungefär en procent av landets grund- och gymnasieskolor är konfessionella, så effekten torde vara begränsad. Dessutom uppvisar dessa skolor ofta en stor mångfald vad gäller etnisk bakgrund och social klasstillhörighet. Inte heller i religiöst avseende behöver de vara några monokulturer. Även föräldrar som inte själva är troende har sina barn i konfessionella friskolor eftersom de helt enkelt är bra skolor.

Europarättens bestämmelser om konfessionella skolor återspeglar det faktum att många skolor runt om i Europa drivs av trossamfund. I Tyskland exempelvis utgör de kristna skolorna en betydande del av landets skolväsen. När det katolska ärkestiftet Hamburg nyligen meddelade att man av ekonomiska skäl överväger att stänga åtta av sina 21 skolor i Hamburg väckte det en storm av protester bland stadens invånare. Befolkningen är visserligen övervägande protestantisk. Bara åtta procent av invånarna i det nordtyska Hamburg är katoliker. Men de katolska skolorna vill man definitivt ha kvar. Skolorna fungerar utmärkt, de tar emot elever oberoende av religiös tro, och de är mycket omtyckta av både elever och föräldrar. Mariaskolan i stadsdelen Altona, Franciskusskolan i stadsdelen Barmbek och Niels Stensengymnasiet i stadsdelen Harburg har, tillsammans med de andra 18 katolska skolorna i Hamburg, runt 9 000 elever. Flera av dem finns i socialt utsatta delar av staden. Hamburgs rödgröna lokalregering vädjar nu till den katolske ärkebiskopen om att skolorna ska drivas vidare, tidningarna rapporterar sida upp och sida ner om ”kampen för de katolska skolorna” och massunderskrifter skickas till påven i Rom. Så kämpar socialdemokrater och miljöpartister under dessa veckor för de katolska skolornas överlevnad knappt 40 mil söder om Trelleborg.

De svenska socialdemokraternas vallöfte bygger på en helt annan bild av konfessionella skolor. I Ekströms och Shekarabis perspektiv fungerar alla konfessionella skolor dåligt rent definitionsmässigt. Därför ska de totalförbjudas här i Sverige. Ett sådant förbud skulle onekligen förstärka bilden av Sverige som landet annorlunda. Visst finns det andra länder med totalförbud mot konfessionella skolor, exempelvis Kina och Nordkorea. Men veterligen finns det inte ett enda demokratiskt land i hela världen med ett totalförbud mot konfessionella skolor. Till och med det ateistiska DDR tillät på sin tid en typ av religiösa skolor. Det visar hur udda och extremt vallöftet är. Genom sin nya giv framstår Socialdemokraterna nu i ett slag som riksdagens mest religionsfientliga parti.

Det är knappast någon vågad gissning att det allra viktigaste motivet bakom det socialdemokratiska vallöftet helt enkelt är förhoppningen om att vinna röster bland främlingsfientliga och islamofoba väljargrupper. Valmaskineriet behöver smörjas inför höstens val, och för att uppnå den åtråvärda regeringsmakten är man beredd att bortse från religionsfriheten och andra europeiska rättsprinciper. Det är inte omöjligt att den kalkylen går ihop sig på kort sikt. Men frågan om de konfessionella friskolornas vara eller icke vara kommer inte därigenom att få sin slutgiltiga lösning. Skolornas existens skyddas av Europarätten. Det är gott att vi är en del av Europa.

Ulf Jonsson är jesuitpater, professor i religionsfilosofi och chefredaktör för Signum.