Språkmanipulation – vårdvägran istället för samvetsfrihet 

av ANDERS PILTZ Liberalerna har som bekant föreslagit att ordet samvetsfrihet i hälso- och sjukvårdslagen ska ersättas av ordet vårdvägran. Barnmorskor och gynekologer som inte vill medverka i alla av yrkets normala uppgifter ska aldrig kunna hänvisa till sitt personliga samvete. 

Att lagen måste följas, det är en princip som ingen vettig människa bestrider, ett grundkrav, om vi vill leva i ett drägligt samhälle. Men finns det berättigade undantag från förpliktelsen att lyda skriven lag? Får man ta lagen i egna händer, utan att detta kränker rättssamhällets grundvalar? Står samvetet över lagen? Den kristne säger: Måste man lyda Gud mer än människor? Men frågan är inte kopplad till en viss religion, den är filosofisk och allmänmänsklig. 

Ja, ibland är det inte bara tillåtet utan nödvändigt att bryta mot lagen, av anständighetsskäl. Men det finns ingen möjlighet att skriva in i lagen när det är legitimt att bryta mot den. Denna paradox skaver, och måste så göra. Det finns ingen juridisk formel som löser dilemmat. Med denna frustration måste ett vuxet samhälle lära sig leva. Men det är också ett gott samhälles plikt att se till att sådana konflikter undviks i möjligaste mån, inte som en nödtvungen kompromiss, utan i ett pågående samtal mellan olika grundsyner, som aldrig får avbrytas med lagbud.

Vilka rättigheter har samvetet gentemot stiftad lag? Det är temat redan i Sofokles tragedi Antigone, där huvudpersonen trotsar kungens dekret genom att begrava sin bror. Påven Innocentius III skrev 1199 att ingen får tvingas till dopet. Principen gällde det kristna samhällets förhållande till judarna. Hans efterträdare Paulus III stadgade 1537 indianerna i Latinamerika inte får berövas frihet eller egendom utan ska uppmuntras att anta kristen tro med undervisning och goda exempel. Luther talade om den kristnes evangeliska samvetsfrihet. Detta låg i tiden, också på katolskt håll.

Det var en antik tanke att en människas samvete är jordens högsta domstol. Thomas More och John Fisher kunde av samvetsskäl inte skriva under den lag som gjorde kung Henrik VIII till den engelska kyrkans överhuvud. More stod här mellan två auktoriteter: mellan kungen, mot vilken han (inför Gud!) hade svurit trohetseden, och påven, som han i sitt kristna samvete måste vara lojal mot. Att han valde att stödja den påvliga linjen i konflikten berodde inte på att han svurit att blint lyda påven. Han var helt enkelt övertygad om att kyrkans argument var riktiga, medan kungens motiv inte tålde ljuset. Det kostade dem livet.

På 1800-talet blev samvetet ett brännande ämne i den kristna kyrkan, inte minst genom debatten om den påvliga ofelbarheten. I Sverige fanns en liberal tradition som såg påvedömet och jesuiterna (som båda fanns på ofarligt avstånd) som det stora hotet mot människans befrielse (Tegners Nyåret 1816, Viktor Rydbergs Den siste athenaren 1859). I England anklagades John Henry Newman för att han som konvertit skulle ha offrat intellekt och vilja för att blint lyda påvliga diktat. Newman fick därför särskild anledning att reflektera över samvetets roll.

Han säger i ett berömt yttrande, som nu ingår i Katolska kyrkans katekes: ”Samvetet är en lag i vår ande som övergår vår ande, som befaller, anger ansvar och plikt, fruktan och hopp. Det är en budbärare från Honom som talar till oss genom slöjan (i naturens och nådens rike), undervisar och styr oss. Samvetet är den förste bland Kristi ställföreträdare. Samvetet har sina rättigheter, därför att det har sina skyldigheter.” Samvetet har förpliktelsen att informera sig om sanningen och att sedan, efter moget övervägande, följa sin insikt.

Genom franska revolutionen bröts den hierarkiska samhällsmodellen (Gud-kungen-vasallen-fogden-prästen- vanligt folk) till förmån för en konkurrerande modell, demokratin: ”frihet, jämlikhet, broderskap” och den svenska grundlagens ”All makt utgår från folket”. Begrepp som ”överhet”, ”undersåte”, ”kung av Guds nåde” lät genast tvivelaktiga. Det blev nu en mänsklig rättighet att följa sitt samvete, också gentemot myndigheternas diktat: ”Konungen äger icke någons samvete tvinga eller tvinga låta”, stod det i 1809 års svenska regeringsform.  

Men samvetet råkade samtidigt i vanrykte. Nietzsche tänkte sig samvetet som den grymma urinstinkten, människans självbestraffning, skuldkänslan mot en inbillad gud. Tråden togs upp av Freud och fick kolossalt inflytande: människan vill efterlikna en älskad och fruktad förebild, en auktoritet, och därför uppstår ett uppspaltat jag, ett omedvetet överjag som övervakar det medvetna jaget och framkallar ångest och dåligt samvete. Samvetet blev därmed något man helst borde göra sig av med. En amerikansk skämtteckning låter terapeuten säga: ”Fyra år i terapi, och fortfarande skuldkänslor! Ni borde skämmas!”

Djuppsykologerna har skilt mellan det auktoritära samvetet och det autonoma (eller humanistiska eller etiska). Psykologin, som mer än kristendomen har påverkat vanliga människors sätt att tänka sedan mitten av 1900-talet, har ställt upp alternativen auktoritär/autonom. Antingen håller man krampaktigt fast vid en yttre auktoritet, som tvingar en till vissa handlingar, eller också uppställer individen själv sina moraliska principer från gång till gång, i ett fritt val anpassat efter situationen.

Frågan blir på nytt akut när samvetet kommer i konflikt med den demokratiska principen. Är det ens moraliskt försvarbart att av samvetsskäl vägra att lyda gällande lagstiftning? Har Jehovas vittnen rätt att vägra blodtransfusion (vårdvägran!) på sina barns vägnar? Får man bli präst i Svenska kyrkan om man har betänkligheter inför kvinnans rätt till prästämbetet? Får muslimska och judiska föräldrar – av samvetsskäl – låta omskära sina pojkar? Måste dessa barn senare tvingas äta svinkött i skolbespisningen, mot sitt samvete, eller bör de lämna landet? Men det är förstås i abortfrågan som saken ställs på sin spets.

”Rätt till vård och hälsa är en viktig mänsklig rättighet men det är ingen mänsklig rättighet att ha en särskild arbetsuppgift i vården. Vårdpersonal kan välja att arbeta med vård som inte strider mot det egna samvetet. Ett samvete är viktigt som etisk kompass, inte minst i vården, men det ska inte användas som ett vapen mot våra patienter”, säger Thomas Flodin i Läkartidningen. Han får svar på tal av Bengt Malmgren: svenska myndigheter styrs av sin ”ovilja att låta de etiska frågeställningarna kring liv och död över huvud taget influera på abortverksamheten. Det blir för krångligt att låta personer som inte har en strömlinjeformad uppfattning i dessa frågor finnas med i vårdverkligheten […] Jag tror det är [bättre] att personer som kommit fram till olika personliga ståndpunkter finns med i vården … än om hela problematiken förtigs.”

Det går ju inte att mäla sig ut ur samhället och när som helst väja för statens krav av personliga skäl. Men det är ingen lätt sak att tvingas bryta mot sina djupaste övertygelser. Ett dilemma som saknar enkla svar, och denna frustration måste ett demokratiskt samhälle orka leva med och lagstiftningen respektera. Vi vet plågsamt tydligt vad det vill säga när staten förvägrar individer och grupper rätten att följa sitt samvete. Syskonen Scholl vägleddes av sitt kristna samvete att starta ett uppror mot nazismen, ett utsiktslöst lagbrott under andra världskrigets mörkaste år, men ett ljus i mörkret, då som nu.

Människan, och samhällsbygget, är polyvalent. Allt beror på vilka idéer och visioner som tar makten. Det är människouppfattningen som gör somliga till medlöpare, andra till martyrer under en diktatur. Att med lagstiftningens auktoritativa språkbruk (vårdvägran! tänk igenom ordets hela innebörd) styra tänkandet om den viktigaste rättigheten, den absolut försvarslöses rätt till liv, och relativisera rätten att följa sin mest grundläggande övertygelse, är inte en framkomlig väg till ett mänskligare samhälle.

Anders Piltz 2019-10-17

Detta är en opinionstext, åsikterna i texten är skribentens egna. 

Läs även John Sjögrens artikel ”L skickar farliga signaler med språkutspel” i Svenska Dagbladet här