Suárezkonferens i Kataloniens skugga

av ERIK ÅKERLUND

Det är i år 400 år sedan Francisco Suárez (1548–1617) gick bort. Suárez räknas ofta som den främste filosofen och teologen inom Jesuitorden genom tiderna. Han hade ett enormt genomslag i såväl det katolska som det protestantiska Europa under 1600- och 1700-talet, och formade sin tids filosofiska och teologiska debatter.

Under detta minnesår anordnas en mängd olika konferenser om olika aspekter av Suárez tänkande. En av dessa gick nyss av stapeln vid Gregoriana, jesuiternas påvliga universitet i Rom. Suárez undervisade vid föregångaren till denna institution, Collegio Romano, mellan åren 1580 och 1585. Temat för just denna konferens var ”Francisco Suárez och den politiska auktoritetens grundvalar” (Francisco Suárez e le fondamenta dell’autorità politica). Till saken hör att Suárez i dag kanske är mest känd som en av upphovsmännen till den internationella rätten, och därmed just som en politisk filosof.

Konferensen öppnade med en inspirerande presentation av Thomas Pink, från King’s College, University of Cambridge. Pink är känd i Sverige genom översättningen av hans bok om den fria viljan, men han är också filosofihistoriker med en specialisering på 1600-talet. I detta sammanhang talade Pink bland annat om den politiska auktoriteten som någonting som också undervisar om vad som är rätt och fel. En lag som uppställer konsekvenser för exempelvis stöld är inte bara rent instrumentell, och talar om vad som de facto sker vid vissa handlingar, utan också undervisande och signalerar att stöld är någonting felaktigt och förkastligt.

Efter denna öppning talade Jean-François Courtine, en av de främsta experterna på Suárez i Frankrike. Courtine fick Franska akademiens stora pris i filosofi 2013 för sitt livsverk. På denna konferens spårade han utvecklingen av den naturliga lagen och dess förhållande till en annan typ av lag från Thomas av Aquino (1225–1274) till Suárez. Ett viktigt drag här är hur ”lägre” typer av lag har en delaktighet i ”högre” typer hos Thomas av Aquino – den ”positiva” (stiftade) lagen har en delaktighet i den naturliga lagen (lex naturalis), och den naturliga lagen har i sin tur en delaktighet i den eviga lagen (lex æterna). Hos Suárez bryts detta schema eller mönster upp, och lagarna på de olika nivåerna förstås som fristående från varandra.

Påföljande dag under denna tvådagarskonferens inleddes med ett animerat föredrag av jesuitpater João Vila-Chã, en av de mest framträdande filosoferna inom Jesuitorden i dag. Föredraget var inriktat på Suárez viktiga roll i hans samtid och blandades med anekdoter från Suárez liv. Det sägs bland annat att Suárez vid ett tillfälle anklagades för heresi men valde att inte försvara sig. När han tillfrågades om skälet till detta svarade han att om han försvarade sig skulle han i sin tur behöva anklaga sin anklagare för heresi, vilket han inte ville utsätta denne för.

Constantino Esposito från universitetet i Bari, en av de främsta kännarna av Martin Heidegger (1889–1976) i Italien, återkom sedan i sitt föredrag till frågan om förhållandet mellan olika typer av lag hos Suárez. Han kopplade detta också till frågan om politisk auktoritet, och konstaterade att det är en öppen fråga hur människors och Guds handlande förhåller sig till varandra när det gäller att grunda politisk auktoritet.

Undertecknad fick sedan tillfälle att hålla ett föredrag som kopplade samman frågan om politisk auktoritet med Suárez metafysik. Suárez var en systematisk tänkare och lämpar sig väl för ämnesöverskridande studier. I sin politiska filosofi konstaterar han att den politiska gemenskapen skapas av människor genom fria viljeakter. Dessa människor bildar på så sätt en enhet, en gemenskap, som Suárez kallar ”en mystik kropp” (unum corpus mysticum). Föredraget försökte att ge en bakgrund i Suárez metafysik för att klargöra den ontologiska statusen hos en sådan ”mystik kropp”.

Det avslutande föredraget hölls så av Franco Todescan från universitet i Padua. Todescans karriär spänner över fem decennier och inkluderar flera böcker om just politisk teori under 1600-talets skolastik. Med ålderns visdom höll Todescan en avslappnad presentation, kryddad med anekdoter från ett långt liv inom universitetsvärlden, men lyckades i detta på ett mycket klart sätt redogöra för Suárez ”voluntarism” inom rättsteorin. ”Voluntarism” innebär här att en tvingande lag kräver en laggivare som ger lagen kraft genom en viljeakt. Detta är kanske klart när det gäller rent mänskliga förhållanden, men Suárez menar att detta också gäller den naturliga lagen och det vi generellt kan uppfatta som rätt och fel i relation till Gud som laggivare. Frågeställningen om förhållandet mellan rätt och fel, å ena sidan, och Guds vilja, å den andra, går tillbaka till åtminstone Platon (428–348 f. Kr.).

Konferensen anordnades alltså på jesuiternas universitet i Rom, Gregoriana. Arrangören, tillika dekanen för filosofiska fakulteten vid Gregoriana, jesuitpater Louis Caruana, hade lyckats dra ihop akademiker från olika språksfärer och traditioner till denna konferens. Det fanns en känsla under konferensen – mot bakgrund av exempelvis skeenden i Katalonien och i delar av Italien – att frågor om just den politiska auktoritetens grundvalar, och om hur denna auktoritet legitimt kan utövas, är mer angelägna att reda ut än på mycket länge.

 

Erik Åkerlund är fil. dr i filosofi och lektor vid Newmaninstitutet.