Synlig enhet

av KJELL BLÜCKERT, PHILIP GEISTER OCH FREDRIK HEIDING

– Ekumeniken behöver ett gemensamt mål.

 

Ett inställt besök hos påven kan vara intressantare än ett som faktiskt ägt rum. När påven Johannes Paulus II avbokade ett inplanerat besök 1998 av Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop K G Hammar, efter att denne uttryckt sitt stöd för den omstridda Ecce Homo-utställningen i Uppsala domkyrka, skapade det rubriker. Någon nämnvärd medial uppmärksamhet fick däremot inte ärkebiskop Antje Jackeléns audiens hos påven Franciskus den 4 maj. Relationen mellan Svenska kyrkan och den katolska kyrkan rör sig i nuläget i lugnare vatten, jämfört med de ur ekumenisk synvinkel stormiga och turbulenta åren med K G Hammar. Frågan är om denna stiltje är ett önskvärt tillstånd.

En sak är säker: den för närvarande stillastående ekumeniska processen är inte ett tecken på verklig frid och enhet. Sättet på vilket påven titulerade Svenska kyrkans högsta ledare illustrerar detta. I stället för ”ärkebiskop Jackelén” blev hon ”doktor Jackelén”, något som väcker minnen från ekumeniskt bistrare tider i den katolska kyrkan när Pius XI vände sig till ”Herr Nathan Söderblom” i brevet som avböjer den katols­ka kyrkans deltagande i den ekumeniska världskongressen. Det profana tilltalet indikerar hur mycket fart ekumeniken har tappat sedan år 1993 då ärkebiskop Werkström i full biskoplig ornat firade vespergudstjänst med Johannes Paulus II i Peterskyrkan.

De vänliga ord som de båda kyrkoledarna utbytte den 4 maj i år lyckades inte dölja att de frågor som redan under Ecce Homo-debatten ledde till upprörda känslor fortfarande skiljer Svenska kyrkan från den katolska kyrkan. Den själavårdande hållning som Franciskus har uttryckt gentemot männi­skor som har svårigheter med den katolska synen på äktenskap och sexualitet har inte lett till att samfunden kommit varandra närmare i själva sakfrågorna.

Men det grundläggande problemet i den svenskkyrklig–katolska ekumeniken ligger nog djupare än på protokoll- eller ens läronivå. Förutom divergenser i lärofrågor verkar det nu vara tydligare att man är oense om ekumenikens långsiktiga målsättning. De förhoppningar om en synlig – det vill säga även organisatorisk, institutionell och sakramental – enhet som spirade i kölvattnet av Andra Vatikankonciliet verkar ha falnat. Att detta försvårar de ekumeniska relationerna blir tydligt i de två intervjuer som vi publicerar i detta nummer av Signum. I vart fall sänder ledningen i Svenska kyrkan sedan en tid ut sådana signaler.

Att målet är en synlig enhet är inte en modern uppfinning. Timmarna före sin död bad Jesus sin Fader enträget om att hans lärjungar ”må bli ett” (Joh 17). Jesu bön har sin teologiska grund i att kyrkan bör avspegla den enhet i treenig mångfald som Gud är. Jesu bön om enhet är inte en bön om likformighet utan om en synlig enhet i en lika påtaglig mångfald. En sådan mångfasetterad enhet innefattar olikheter, men den är samtidigt raka motsatsen till en organisatoriskt manifesterad uppsplittring i olika samfund. När Svenska kyrkan svävar på målet när det gäller frågan om de kristnas enhet är det med tanke på Joh 17 en djupt oroande utveckling.

Strävan efter en synlig enhet mellan kyrkorna, även om den skulle förverkligas först i en avlägsen framtid, har präglat det ekumeniska arbetet sedan många decennier. Åtminstone har man kunnat enas om en sak i ekumeniska sammanhang: uppsplittringen i olika samfund är en skandal. För den katolska kyrkan är strävan efter en konkret organisatorisk enhet fortfarande ledstjärnan för det ekumeniska engagemanget. Ur katolsk synvinkel framstår det därför som problematiskt när företrädare för Svenska kyrkan verkar mena att den egna profileringen och teologiska särutvecklingen är viktigare än ekumeniska hänsynstaganden, eller när Svenska kyrkans ärkebiskop hävdar att frågan om ”en organisatorisk enhet, den är för mig inte alls särskilt viktig” (ur en intervju med Vatikanradion den 4 maj).

Strävan efter de kristnas synliga enhet verkar inte finnas med på Svenska kyrkans officiella dagordning. Men, om inte annat, är ledningens ekumeniska vankelmod dålig tajming. På gräsrotsnivå går det ekumeniska arbetet sakta men säkert framåt. Katolsk litteratur läses i vida kretsar och pilgrimsvandringar, som förbjöds i samband med reformationen, är tillbaka även i Svenska kyrkan. Dessutom har Ignatius av Loyolas Andliga övningar fått stort genomslag bland tusentals lekmän och präster i Svenska kyrkan. Man har blivit förtrogen med tankevärlden hos Jesuitordens grundare, som förr karikerades som motreformationens värsta mörkerman. Svenskkyrkligt fromhetsliv, till exempel förmedlat genom skatten av psalmer, berikar samtidigt katolikerna i Sverige. Ett ömsesidigt givande och tagande är redan ett glädjande faktum. Dominikansystern och Uppsala universitets hedersdoktor Catharina Broomé påpekade en gång att lutherdomen mycket väl skulle  ha kunnat kvala in som en spiritualitet inom katolicismen. Reformationen har förändrat den katolska kyrkan till det bättre och myc­ket av dess arv – från det reformatoriska patoset för samvetsfrihet till den personliga bibel­läsningens betydelse för det andliga livet – skulle vara ett berikande tillskott för den katolska mångfalden i en synlig enhet.

Ur strategisk synvinkel kan man förstå Svenska kyrkans tvekan när det gäller ekumenikens mål. Att närma sig den katolska kyrkan skulle knappast stärka Svenska kyrkans varumärke, och blotta tanken på att arbeta för en organisatorisk enhet med den katolska kyrkan måste av Svenska kyrkans beslutsfattare upplevas som att främja den egna avvecklingen. Det förestående högtidlighållandet av reformationen 2017 riskerar dessutom att förstärka detta dilemma via de överraskande insikter som inte sällan dyker upp i kölvattnet av djupdykningar i den egna historien. Jubileer har sina risker. När DDR förberedde sitt 40-årsjubileum anade ingen att det skulle förvandlas till en avskedsfest. När DDR:s medborgare uppmanades att fira sitt eget land förstärktes bara intrycket av att landet de levde i inte var något som de ville ha kvar.

Att reformationens 500-årsfest på ett liknande sätt skulle inleda Svenska kyrkans upplösning är väl osannolikt. Men man kan önska sig att jubileet blir anledning till en allvarlig teologisk debatt också om Svenska kyrkans ekumeniska positionering. Andra Vatikankonciliet inledde för femtio år sedan en för katoliker omtumlande tid som skakade kyrkans självbild i grunden. Konciliet förvandlade inte bara kyrkan internt utan också hennes relationer till omvärlden, till andra religioner och till andra kristna samfund. Reformationsminnet om två år blir förhoppningsvis en lika destabiliserande och förnyande erfarenhet för Svenska kyrkan som Andra Vatikankonciliet var för den katolska kyrkan. Kristenheten i Sverige skulle ha mycket att vinna på det.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap, verkställande direktör vid Ragnar Söderbergs stiftelse, Stockholm.

Philip Geister är jesuitpater, teol. dr i tros- och livs­åskådningsvetenskap och rektor för Newmaninstitutet i Uppsala.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor vid Newmaninstitutet.