Tacksägelse och botgöring för vad?

av FREDRIK HEIDING
Om man ska försöka fånga in vad gudstjänsten i Lunds domkyrka har för betydelse måste man nog se till hela inramningen. Gudstjänsten är ett uttryck för en ekumenisk dialog som har pågått i gott och väl 50 år där representanter från kristna samfund i olika länder har varit involverade. Bara en bråkdel av allt som har sagts och skrivits kan sammanfattas i en gudstjänst på en och en halv timme.

Utöver de dokument som är resultatet av de ekumeniska dialogerna behöver vi också beakta de många möten som har skett och sker mellan kristna i olika samfund i alla möjliga sammanhang. Gudstjänstens innebörd blir då ett uttryck för dessa kontakter. De flesta av oss känner, har till och med nära vänner, som hör till ett annat samfund än det egna. Vidare utgör naturligtvis de kyrkliga ledarnas närvaro, inte minst påven Franciskus, ett tecken vars fulla innebörd vi kanske först på sikt kan tolka.

lunds_domkyrka_augusti_2012Även om det alltså inte är helt avgörande exakt vad som sägs i bönerna, uttalandena, sångerna och predikningarna under gudstjänsten kan det ändå vara värt att titta närmare på formuleringarna. I egenskap av redaktör för Signums hemsida har jag, precis som andra journalister och medverkande på plats, i förväg kunnat ta del av gudstjänstordningen. Vad är det då som kommer att sägas?

Som bekant är det budskapen i dokumentet Från konflikt till gemenskap, som ligger till grund för gudstjänsten, indelade i tre delar: tacksägelse, botgöring samt gemensamt engagemang och vittnesbörd.

Generalsekreteraren för Lutherska Världsförbundet, Martin Junge, uttrycker tacksamhet med formuleringar ur texten Från konflikt till gemenskap (nr 225–226): ”Lutheraner är i sina hjärtan tacksamma för vad Luther och de andra reformatorerna öppnade upp för dem: förståelsen av evangeliet om Jesus Kristus och tron på honom, insikterna i det mysterium som är den Treenige Guden som ger sig själv till oss människor av nåd och som fullt ut kan mottas endast i förtröstan på Guds löften, den frihet och visshet som evangeliet skapar, den kärlek som tron väcker och det hopp i liv och död som tron för med sig, den levande kontakten med den heliga Skrift och katekeserna och psalmerna som förbinder tron med livet. […] Lutheraner vill dela denna gåva med alla andra kristna.”

Det kan förvisso finnas anledning att vara tacksam för detta. Men när man hör eller läser detta snabbt kan budskapet ge intryck av att evangeliet förkunnades ordentligt först på 1500-talet. Är Franciskus av Assisi (1181–1226), som i vår tid är så populär över samfundsgränserna, bortglömd i sammanhanget? Han förkunnade evangeliet i ord, liv och gärning på ett så konkret och attraktivt sätt att en hel rörelse utlöstes i form av Franciskanorden (både med munkar och lekfolk) och Klarissorden med dess systrar. Den nuvarande påven har för övrigt tagit detta helgons namn. Givetvis finns även många andra exempel på goda predikanter och teologer som har levandegjort evangeliet under kristendomens första 1500 år.

Kardinal Kurt Koch från Påvliga rådet för de kristnas enhet i sin tur uttrycker sin tacksamhet genom att hänvisa till Andra Vatikankonciliets dekret om ekumenik (Unitatis redintegratio) som: ”med glädje erkänner och uppskattar de sant kristna gåvorna i vårt gemensamma arv som verkligen märks bland våra separerade bröder. Det är rätt och riktigt att erkänna rikedomen i Kristus och det arbete präglat av dygd i andra människors liv som vittnar om Kristus, i vissa fall till och med blodsutgjutelse.”

Kristna martyrer från olika samfund ska verkligen erkännas och med beundran respekteras. Det som man däremot kan undra över är vad som i sammanhanget menas med ”gemensamt arv”. I vilken bemärkelse har den katolska kyrkan och lutheraner ett gemensamt arv? Vari består det?

I den del av gudstjänsten då botgöring tematiseras hänvisar Martin Junge till Från konflikt till gemenskap (nr 223): ”På 1500-talet inte bara missförstod katoliker och lutheraner varandra; de överdrev och karikerade också sina motståndare för att få dem att verka löjliga. Upprepade gånger bröt de mot det åttonde budet, där falskt vittnesbörd mot sin nästa förbjuds.”

Under botgöringen säger sedan kardinal Kurt Koch: ”Lutheraner och katoliker fokuserade ofta på det som skilde dem åt i stället för att se på det som förenade dem. De accepterade att evangeliet blandades med politiska och ekonomiska intressen hos de mäktiga. Deras misslyckanden resulterade i hundratusentals människors död. Vi ångrar djupt den ondska som katoliker och lutheraner ömsesidigt har tillfogat varandra.”

Om man betraktar Europa generellt under 1500- och 1600-talet så finns det anledning till botgöring, i den mån som senare generationer alls kan göra bot för tidigare generationers synder och brott. Överdrifter, karikatyrer och brutalt våld förekom som både katoliker och lutheraner gjorde sig skyldiga till.

Från ett svenskt och katolskt perspektiv, och ett sådant kan anläggas då gudstjänsten äger rum i Lund, måste man ändå få påpeka att det i Sverige i efterhand inte fanns några katoliker kvar i landet som kunde ha gjort sig skyldiga till överdrifter och karikatyrer av sina motståndare. Inga katolska röster kunde betona några skillnader. Gillena förbjöds och klostren upplöstes och stängdes i snabb takt under 1500-talet i hela Norden. De religiösa ordnarna fördrevs. Till slut blev det helt förbjudet (med dödsstraff från år 1617) att vara katolik i Sverige. Det fanns inga andra på plats än lutheraner. Ur svenskt perspektiv måste däremot Gustav II Adolfs framfart under trettioåriga kriget ses som ett tydligt exempel på det som kardinal Kurt Koch lyfter fram.

Det finns tveklöst anledning till såväl tacksägelse som botgöring. Av en kort gudstjänst kan man inte kräva att alla nyanser ska göras rättvisa. Men i något sammanhang och vid något tillfälle kunde det vara välgörande att precisera vad man menar.

Fredrik Heiding 2016-10-31