Vad får en människa kosta?

av BENGT SÄFSTEN

Den svenska sjukvården har ett särskilt dilemma med alla dyra behandlingar. Lagstiftningen utgår från allas rätt till lika villkor och respekt. Den utstrålar välvilja. Men allt detta kolliderar med vardagsrealismen och det faktum att resurserna är ändliga: får någon en ”dyr” läkemedelsbehandling, så går det ut över andra som inte får någon behandling eller sämre än motiverat. Även skattemedlen är ändliga.

Människovärdet blir i praktiken relativt. Särskilt illa rimmar det med att små och resurssvaga grupper som inte kan skrika så högt får stå tillbaka för kraven från de starkare. Högljudda patientföreningar finns. Men små grupper med starka röster kan också göra sig hörda i vissa fall. Här kan man inte räkna med solidaritet. Utan att peka ut någon speciell grupp är det frestande att exemplifiera hur ensamstående kvinnors rätt till spermiedonation i praktiken ställs mot kostnader för äldre kvinnors smärtsamma framfall och oglamorösa inkontinens inom kvinnosjukvården.

Läkemedelskostnader på 200 000 kronor på ett år för en patient inget ovanligt när det rör sig om så kallade kroniska folksjukdomar som hör till de reumatologiska eller gastroenterologiska områdena. Andra specialiteter inom vården har sina bekymmer . Och vad blir inte då kostnaden om behandlingen fortgår i 30–40 år? Ovanligare sjukdomar har sina kostnader. Socialstyrelsen har inventerat också dessa.

Dessa kostnader och märkliga prioriteringar är en het potatis som många blundar för. Ibland blir det ren utpressning – patienterna ska informeras även om de behandlingsalternativ som finns men som inte ingår i läkemedelssubventionen. Som patient står man då inför valet att betala själv eller att leva med sin kancer eller vilken sjukdom det kan röra sig om. Det blir rena utpressningen. Samtidigt som man kan se hur andra grupper passerar under buller och bång, men får sina krav tillgodosedda.

Ingen vill ta i detta, politikerna kan inte värva röster med obekväma alternativ, etikerna gör det lätt för sig då de inte behöver ta hänsyn till vardagens bekymmer och teologerna finns på annat håll. Detta står till exempel inte på Vatikanens lista över högprioriterad ämnen; läkemedelskostnaderna är nämligen ett typiskt I-landsdilemma och får andra proportioner än om mat för dagen och vaccinationer åt alla är mer angelägna. Patienterna lämnas i sticket med sina omöjliga val med sin kunskap, vilket kan gälla vem som helst av oss.

Det här är en viktig principfråga där människovärdet blir svårt att hantera trots att alla vill väl och är av god vilja. Den gamla prioriteringsutredningen är en alldeles för tungfotad koloss för att kunna hantera utvecklingen. Socialstyrelsen och Statens medicinsk-etiska råd ska behandla frågan nu under februari månad 2015. Nuvarande lagstiftning säger att den som har största behovet av hälso- och sjukvård ska ges företräde till vården. Vem avgör det? Och på vilka grunder?

Bengt Säfsten 2015-01-29

Läs även här på SvT:s hemsida: Skarp kritik mot medfinansiering