Vad gör SST egentligen?

av MAGDALENA DAHLBORG
Anders Ygeman, Socialdemokraternas gruppledare i Riksdagen och tidigare inrikesminister, gick i fredags ut med förslaget att lägga ner Myndigheten för statligt stöd till trossamfund (SST). Moderaterna har senare uttryckt stöd för förslaget. Motiveringen är att myndigheten misslyckats med att dra in bidrag för samfund med antidemokratiska metoder och mål. Uppgiften att fördela stöd till trossamfunden skulle, enligt Ygeman, i stället läggas hos Kammarkollegiet.

Frågan är vad Ygeman menar ska hända med resten av SST:s verksamhet. Det är lätt att få intrycket att myndigheten enbart ägnar sig åt bidragsgivande och bristande uppföljning av dessa, men detta stämmer inte alls. Bidragen, vars existens verkligen går att diskutera men inte ifrågasätts av Ygeman, är långt ifrån det enda uppdrag SST har.

Förordningen 2017:104 med instruktion till SST säger:

1 § Myndigheten för stöd till trossamfund har till uppgift att
1. främja en dialog mellan staten och trossamfunden,
2. bidra med kunskap om trossamfundsfrågor,
3. pröva frågor om statsbidrag enligt lagen (1999:932) om stöd till trossamfund och förordningen (1999:974) om statsbidrag till trossamfund,
4. föra en fortlöpande dialog med bidragsberättigade trossamfund om förutsättningarna för stödet,
5. ha kontakt med och samverka med andra myndigheter och organisationer i frågor som rör trossamfund, och
6. handlägga frågor om trossamfundens roll i krisberedskapssamordning.

Myndigheten är således snarare en expertmyndighet än en bidragsmyndighet, och mycket av det myndigheten gör handlar om utbildning, samordning och rådgivning. Till detta kommer årligen regleringsbrev som förtydligar, fördjupar och ibland utvidgar myndighetens uppdrag.

Inom ramen för såväl dialogen mellan stat och trossamfund som den fortlöpande dialogen med de bidragsberättigade samfunden genomförs till exempel utbildningar i demokratiska metoder, stöd till samfundens eget arbete mot våldsbejakande extremism, arbete med interreligiösa mötesplatser samt kompetensutveckling för samfundsledare och andra aktiva.

Ett exempel är den mycket uppskattade utbildningen för kvinnor i olika typer av ledande position inom samfunden Delaktig – stark – synlig, som förutom att ge kvinnor av många olika konfessioner utbildning i ledarskap, mänskliga rättigheter och samhällskunskap också skapat interreligiösa nätverk och vänskaper på andra nivåer än det formella ”högsta” nationella ledarskapet.

Många av landets trossamfund består till stor eller mycket stor del av människor med utrikes bakgrund, antingen själva inflyttade eller barn till inflyttade. En hel del av dessa kommer från länder där staten varit svagare eller mindre pålitlig och där den religiösa gemenskapen spelat stor roll också för sådant som i Sverige i hög grad är offentliga angelägenheter som socialhjälp och utbildning. Det är för många naturligt att vända sig till sina religiösa ledare, och den religiösa lokalen är en naturlig samlingsplats. Det säger sig självt att det gynnar landet som helhet om de religiösa ledarna har en god kontakt med myndigheter och med det officiella Sverige såväl lokalt som nationellt.

Det är svårt att förneka att det finns ett problem med att en del nyhitflyttade, och även svenskfödda med utrikesfödda föräldrar, av olika skäl inte alltid deltar fullt ut i samhället. Trossamfunden kan, med rätt stöd och uppmuntran, spela en mycket större roll för integrationen än vad som hittills varit fallet, om vi tillåts. För den som är ny i ett samhälle spelar kontakt med de egna rötterna ofta stor roll för att finna trygghet i det nya, vilket exempelvis Svenska kyrkans utlandsverksamhet visar – för många svenskar i utlandet är det viktigt att kunna fortsätta med svenska traditioner, och detsamma gäller naturligtvis för människor som flyttar till Sverige.

Trossamfunden når ut till människor som det kan vara svårt för det offentliga Sverige att nå, vilket har betydelse såväl inom krisberedskapen som i kommuners sociala verksamhet, polisens arbete och barnomsorg utanför skolplikten. Det arbete som SST gör med att bygga upp nätverk såväl mellan samfunden som mellan samfundsledare och myndigheter kräver goda kunskaper men också upparbetade goda relationer, som fått utvecklas över tid.

Det går, som sagt, att ha principiella invändningar mot alla möjliga typer av statligt stöd till trossamfund, såväl ur samfundens perspektiv som ur statens och för den delen samhällets. Det är dock svårt att se något annat än att en nedläggning av Myndigheten för stöd till trossamfund snarare skulle minska kontaktytan mellan stat och samfund, försvåra utsatta gruppers deltagande i demokratin och försvaga förtroendet mellan stat och samfundsledare. Det gynnar inte det gemensamma bästa.

Magdalena Dahlborg 2018-05-14