Varför ville Ansgar bli biskop?

Den amerikanske forskaren Eric Knibbs och hans bok om Ansgar har helt plötsligt väckt uppmärksamhet i Sverige tack vare en utmärkt understreckare av professor Anders Winroth i Svenska Dagbladet den 28 november. Det visar sig här att Ansgar, som traditionellt brukar kallas Nordens apostel, blev biskop av Hamburg med hjälp av ett förfalskat påvebrev, vilket i sin tur också påverkar bedömningen av hans efterträdare Rimberts bok om Ansgars liv, som är den främsta kunskapskällan som vi har om Ansgar. Allt detta inbjuder till en fortsatt diskussion, och jag vill återkomma till den så snart som möjligt. Att förstå den förutsätter dock vissa kunskaper om förhållandena på 800-talet, och jag vill här försöka ge en sådan bakgrundsinformation.

På 820-talet hade kristendomen i Västeuropa nått fram till Elbe, som också var det karolingiska rikets nordgräns. Norrut, i Tyskland och Skandinavien, fanns ingen kristen organisation, fastän det fanns många enskilda kristna som hade blivit döpta under handelsfärder. Det är värt att nämna att språken i detta stora område ännu inte hade glidit isär som senare blev fallet. Lågtyskan och de fornordiska språken liksom angelsaxiskan och frisiskan var fortfarande så lika varandra att man utan svårighet kunde kommunicera med varandra.

Att få Nordeuropa kristnat var för många ett angeläget önskemål. Man ansåg – helt realistiskt – att vikingatågens plundringar skulle komma att upphöra om nordmännen kristnades, vilket ju också med tiden blev fallet. Hamburg anlades norr om Elbe och kunde användas som en språngbräda för detta. Biskopen Ebo av Reims inledde en mission vid Nordsjökusten, tydligen med viss framgång, men det var ändå inte tillräckligt. Vissa kontakter fanns mellan frankerna och det danska riket, och kejsar Ludvig den fromme ville gärna se danskarna kristnade. Han skickade därför munken Ansgar från klostret Corvey i Tyskland till den viktiga danska handelsstaden Hedeby (numera söder om den tyska gränsen) för att förbereda saken.

Ansgar hade mycket liten framgång och gav för tillfället upp Hedeby. I stället satsade han på ett djärvare företag. På inbjudan av sveakungen Björn, heter det, seglade han norrut till handelsstaden Birka i Mälaren någon gång 829–830. Där fanns det redan en del kristna, och en storman byggde en kyrka åt honom. Detta har fått en stor plats i traditionell svensk historieskrivning men hade egentligen bara symbolisk betydelse. Den tynande församlingen upphörde på 900-talet, och när Sverige började kristnas på allvar omkring år 1000 skedde det på andra vägar.

Redan år 831 utsågs Ansgar till påvlig legat för Norden och han hade alltså därmed huvudansvaret för kyrkans mission i vår del av världen. Han hade Hamburg som sin bas och var framför allt inriktad på mission i Danmark. Men hans situation blev mer och mer orimlig. År 840 brändes Hamburg av vikingar, och 843 delades det karolingiska riket genom fördraget i Verdun mellan Ludvig den frommes söner: Karl den skallige, Lothar och Ludvig den tyske. Ansgars och missionens ekonomi var i ett förtvivlat läge. Han befann sig nu i Ludvigs rike, medan hans inkomstkälla, det frisiska klostret Turholt, hade hamnat under Karl den skallige och var oåtkomlig.

Till detta kom en annan och viktig sak. En mission kunde inte bedrivas utan att det fanns en eller flera biskopar som kunde organisera kyrkan och framför allt viga präster. Det var framför allt bristen på präster som fick församlingen i Birka att rätt snart förtvina. Vi hör om en rad sådana biskopar i Nordeuropa, som den nämnde Ebo av Reims, Willehad i Bremen och Willibrord i Utrecht. När Sverige började kristnas på 1000-talet leddes arbetet av missionsbiskopar som vi delvis känner namnen på: Eskil i Södermanland och den historiskt ogripbare Sigfrid i Västergötland och Småland.

Ansgars nordiska mission var i ett desperat läge. Utan biskop, utan bas och utan ekonomi kunde den inte fungera, och det var lika bra att lägga ner den. Det handlade här alltså inte om Ansgars egenintressen utan om ett försök att rädda den nordiska missionen när han komponerade ett eget påvebrev där han utsåg sig till biskop av Hamburg. Med hjälp av detta falsarium kunde han sedan skaffa sig den biskopsvigning som behövdes för missionen. Det var naturligtvis ett allvarligt brott mot den kanoniska lagen att handla på det sättet, men man bör nog ändå kanske vänta en smula med att genast börja moralisera över det. I denna tid av förvirring och bristande kommunikationer var det inte okänt att man ibland fabricerade dokument utan att syftet behövde vara omoraliskt. Ansgars huvudmotiv var i varje fall att få igång en effektiv mission i Norden.

Så särskilt lyckosamt blev nu inte detta ändå förrän Ansgar längre fram på 840-talet utsågs till biskop av Bremen (eller Hamburg-Bremen) och fick en fastare grund att stå på. År 850 besökte han ännu en gång Birka, och 864 blev han slutligen faktiskt på riktigt utnämnd av påven till ärkebiskop med ansvar för den nordiska missionen. Biskopssätet Hamburg-Bremen, som vi läser om i Adam av Bremens utförliga bok från omkring 1070, fick sedan stor betydelse för Danmarks (inklusive Skånes) kristnande. Mycket mer finns att säga om detta, och inte minst om hans efterträdare Rimberts trovärdighet. Men detta får jag återkomma till lite längre fram.

Per Beskow 2011-11-29

http://www.svd.se/kultur/understrecket/ansgar-gjorde-karriar-med-forfalskat-cv_6664610.svd