av NATALIE LANTZ
En sten anlände med posten. Skrovlig, porös och rosaskimrande avger den ett fint sandpuder på mitt skrivbord där den tronar på en stapel av böcker. Mitt i stenen, inristad i guld, står den första bokstaven i det hebreiska alfabetet – א (alef).
Alef uttalas inte i modern hebreiska, men genljuder ändå i hela den judiska tanketraditionen. I Ljudet av Alef sökte den nu framlidne chefredaktören för Judisk krönika, Jackie Jakubowski, efter bokstavens gäckande klang: ”Alef finns i tomrummet mellan tystnaden och orden – för den som är beredd att lyssna.”
Enligt den hebreiska bibeln sker skapelseakten genom att Gud talar. Hebreiskan rungar genom tomheten och så fullbordas himlen och jorden och allt som finns till. I Sefer Yezirah (Formandets bok), som haft stor påverkan på kabbalismen, utvecklas idén om att Gud skapade världen genom att yttra de 22 tecknen i det hebreiska alfabetet, alla med sina unika funktioner i kosmos.
Mystiker frågar sig varför Toran inleds med alfabetets andra bokstav, ב (bet) i ordet בְּרֵאשִׁית (bereshit, ”i begynnelsen”). Var fanns Alef när världen skapades? Litteraturprofessorn Daniel Heller-Roazen återger i Echolalia en rabbinsk text i vilken Gud tröstar bokstaven Alef som sörjer sin uteslutning som skapelsens begynnelsebokstav. Gud försäkrar att hans allra första ord när han förkunnar de tio buden, ska inledas med bokstaven Alef: ”Jag (אָנֹכִי, anochi) är Herren …”. Sjuttonhundratalsrabbinen Mendel av Rymanóws menar att ”Allt som Israel hörde var den Alef med vilken den hebreiska texten i Bibeln inleder det första budordet, Alef i ordet anochi, jag.” All uppenbarelse koncentreras i bokstaven Alef vars ljud ingen längre minns. Heller-Roazen kommenterar kärnfullt: ”Hade Gud kunnat visa sig själv för människorna i någonting annat än en bokstav de redan glömt?”
I novellen Alefen förlägger den argentinske författaren Jorge Luis Borges denna gåtfulla bokstav eller entitet i ett källarhörn hos poeten Daneri. Berättaren Borges faller ner för källartrappan och när han öppnar ögonen ser han den – Alefen: ”… den enda plats på jorden där alla platser är, utan att förblandas och sedda ur alla synvinklar.” För Borges är Alefen Hesekiels märkliga himlavagn, kontrapunkten mellan alla ting och alla sfärer.
Jag stryker över stenens ojämna yta och låter pekfingret löpa över alefs förgyllda skåra.
Borges skriver ”Finns denna Alef i det innersta av sten? Såg jag den när jag såg alla ting, och har jag glömt den igen?”
Min Alef i det innersta av sten hämtade jag ut hos postombudet. Avsändaren var konstnären Victoria Cleverby som jag samtalat med på Nynäshamns konsthall i samband med öppningen av hennes utställning Och ordet vart kött och tog sin boning ibland oss. Utställningen utforskade skapelsens råmateria: bokstav, röst, ord, materia på väg att bearbetas till objekt. Victoria skriver i ett brev virat runt stenen: ”Jag hoppas att du kan låta alef ta plats på ditt skrivbord för att minna om allt som inte kan uttalas. Men som ändå finns där.”
Min bokstapel under stenen innehåller tusentals konstfärdigt formulerade ord om oändlighetens beskaffenhet, ändå är det den stumma bokstaven Alef som säger allt.
Natalie Lantz är doktor i Hebreiska Bibelns exegetik vid Uppsala universitet.
Ur Signum nr 3/2023.