Frihet att söka och att leva

av MAGDALENA DAHLBORG och DANIEL STATTIN

– Religionsfriheten är en av demokratins hörnstenar.

Religionsfriheten är i ropet, såväl i länder som Iran och Ryssland, med religiöst motiverat förtryck och nära band mellan religiösa institutioner och stat, som här på hemmaplan med koranbränningar och statligt stöd till religiös verksamhet. Samtidigt ifrågasätts religionsfriheten och dess innebörd, inte bara av diktatorer, religiösa regimer och andra förtryckande krafter, utan också av liberalt sinnade som menar att religionsfriheten täcks in av andra friheter, såsom yttrandefrihet och mötesfrihet, och inte behöver ha ett eget skydd.

I ett sekulariserat samhälle uppfattas religionen ibland inte bara som en privatsak, utan rentav som något hotande mot vilket det allmänna måste sätta gränser. Vi menar att religionen inte kan begränsas till en snäv privatreligiositet, och att den rymmer djup och vidd som inte täcks av andra friheter, eftersom en människas livsåskådning inte enbart handlar om vad hon gör och tycker utan om vad hon innerst söker och är. Det finns goda skäl att se närmare på vad religionsfriheten skyddar och varför den är viktig, ur såväl teologisk som juridisk synvinkel.

I Sverige är det en vanlig uppfattning att religionsfrihet är frihet från religion. Troende påpekar då att det stämmer, men att det också är frihet till religion. Den enskilde skyddas från att påtvingas andras religiösa uppfattningar men har också rätt att med vissa begränsningar utöva sin religion. I det svenska politiska samtalet är det många gånger det sekulära som är normen – och religionen det främmande. Invändningar som att förslag om att förbjuda konfessionella friskolor sannolikt strider mot religionsfriheten, såsom den formulerats i internationella rättighetsförklaringar, möts närmast med förvåning.

I själva verket är religionsfriheten i meningen frihet till religion, inte bara frihet från religion, en av hörnstenarna i det demokratiska samhället. I artikel 9 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna framgår att ”[f]riheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”. På likartat sätt uttrycks friheten till religion i artikel 18 i FN:s stadga om mänskliga rättigheter.

Religionsfrihet är också friheten att själv utforska den egna eller andras traditioner utan att lagstiftningen avgör vad som är ett korrekt iakttagande av till exempel kristen eller muslimsk religionsutövning. Den troende behöver frihet till gudstjänster (mötesfrihet) och rätt till sin egen trosuppfattning (åsiktsfrihet). Men det handlar också om att i sin vardag få söka livets mening och mål, att få uttrycka sin övertygelse i klädsel, livsstil och moral, att få agera i enlighet med sitt samvete, att få uttrycka sin syn på vad som är ett gott samhälle och politiskt engagera sig för detta. Att i allt detta slippa vara rädd för att utsättas för fysiskt våld, allvarliga kränkningar och frihetsberövande, samt att få fostra sina barn enligt vad man anser vara gott (åsiktsfrihet), att berätta om sin tro (yttrandefrihet) och att få bilda trossamfund (föreningsfrihet). Märk väl att religiös gemenskap inte behöver sammanfalla med trossamfund som juridiska personer – att ingå i en religiös gemenskap är någonting annat än att formellt vara medlem i ett trossamfund och handlar om att dela tro, praktiker och värderingar.

Gränsdragningen mellan den positiva religionsfriheten, frihet till religion, och den negativa religionsfriheten, frihet från religion, är inte alldeles enkel. Den tidigare nämnda diskussionen om konfessionella friskolor kan vara ett exempel – den enskilda, till exempel en skolelev, är skyddad mot påtvingat utövande av religion, samtidigt som det tillhör de mänskliga rättigheterna att bedriva konfessionell skolverksamhet eller att anmäla barn till deltagande i sådan. I praktiken kräver religionsfriheten respekt för den fria viljan, både att utöva och att låta bli att utöva religion. Däremot är religionen inte en privatsak, i den mening som den svenska debatten ibland tycks förutsätta, som kan hållas borta från samhället och förpassas till den enskildes privata sfär. Samtidigt som ingen ska påtvingas religiösa uppfattningar förutsätter religionsfriheten att religionen kan utövas i det allmänna, i utbildningen, vården och samhällsdiskussionen. När det hindras, oavsett om hindret består av risk för våld i Mellanöstern eller ”åsiktskorridorer” och klåfingriga förbudsförslag i Sverige, träds religionsfriheten förnär.

När konciliefäderna under Andra Vatikankonciliet efter lång diskussion formulerade deklarationen om religionsfrihet, Dignitatis humanae, var det en av yttre tryck driven förändring i förståelsen av kyrkans relation till staten och till troende av annan konfession, men samtidigt också en praktisk konsekvens av en sedan länge etablerad människosyn. Den katolska kyrkan fördjupade sin förståelse av människans värdighet och samvete och av statens roll i att leda männi­skor till Gud. De nya formuleringarna var ett resultat av ställningstaganden genom hela kyrkans historia till hur man förhåller sig till såväl andra kristna gemenskaper som andra religioner och till hur männi­skans samvetsfrihet och vikten av att tron är personlig bäst ska förstås. Å ena sidan hade kyrkan i många länder tjänat materiellt och politiskt på nära band till staten, å andra sidan fanns 1900-talets förskräckande erfarenheter av ideologiskt förtryck jämte positiva erfarenheter av religionsfrihet i till exempel USA och Norden.

Under historien har den katolska kyrkans syn på religionsfrihet främst handlat om kyrkans frihet, vilket innebar att framväxten av liberala stater i upplysningens spår, och dess ibland (som i Frankrike) våldsamma uppgörelse med den institutionaliserade religionen, innebar att kyrka och stat ”växte ifrån varandra”. Öppningen för en mer personinriktad förståelse av religionsfrihet kan alltså ses som att kyrkan – utifrån sitt traditionella bejakande av människans plikt att agera efter sitt samvete och en männi­skosyn som innebär att människan helt naturligt söker sig till Gud – under Andra Vatikankonciliet drog slutsatsen att man i den tid som nu är bör bejaka mänskliga friheter och rättigheter, inklusive religionsfrihet.

Förståelsen av religionsfrihet inte som frihet att ha en uppsättning försanthållanden och att samlas till möten, utan som frihet att med hela sitt väsen söka tillvarons mening och mål och leva efter det man finner, visar att religionsfriheten inte självklart täcks av övriga friheter. Den är därtill nära kopplad till samvetsfriheten, ytterligare en frihet som betraktas med stor misstänksamhet i den svenska debatten.

 

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt, vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 3/2023.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG och DANIEL STATTIN

– Religionsfriheten är en av demokratins hörnstenar.

Religionsfriheten är i ropet, såväl i länder som Iran och Ryssland, med religiöst motiverat förtryck och nära band mellan religiösa institutioner och stat, som här på hemmaplan med koranbränningar och statligt stöd till religiös verksamhet. Samtidigt ifrågasätts religionsfriheten och dess innebörd, inte bara av diktatorer, religiösa regimer och andra förtryckande krafter, utan också av liberalt sinnade som menar att religionsfriheten täcks in av andra friheter, såsom yttrandefrihet och mötesfrihet, och inte behöver ha ett eget skydd.

I ett sekulariserat samhälle uppfattas religionen ibland inte bara som en privatsak, utan rentav som något hotande mot vilket det allmänna måste sätta gränser. Vi menar att religionen inte kan begränsas till en snäv privatreligiositet, och att den rymmer djup och vidd som inte täcks av andra friheter, eftersom en människas livsåskådning inte enbart handlar om vad hon gör och tycker utan om vad hon innerst söker och är. Det finns goda skäl att se närmare på vad religionsfriheten skyddar och varför den är viktig, ur såväl teologisk som juridisk synvinkel.

I Sverige är det en vanlig uppfattning att religionsfrihet är frihet från religion. Troende påpekar då att det stämmer, men att det också är frihet till religion. Den enskilde skyddas från att påtvingas andras religiösa uppfattningar men har också rätt att med vissa begränsningar utöva sin religion. I det svenska politiska samtalet är det många gånger det sekulära som är normen – och religionen det främmande. Invändningar som att förslag om att förbjuda konfessionella friskolor sannolikt strider mot religionsfriheten, såsom den formulerats i internationella rättighetsförklaringar, möts närmast med förvåning.

I själva verket är religionsfriheten i meningen frihet till religion, inte bara frihet från religion, en av hörnstenarna i det demokratiska samhället. I artikel 9 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna framgår att ”[f]riheten att utöva sin religion eller tro får endast underkastas sådana begränsningar som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den allmänna säkerheten, till skydd för allmän ordning, hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter”. På likartat sätt uttrycks friheten till religion i artikel 18 i FN:s stadga om mänskliga rättigheter.

Religionsfrihet är också friheten att själv utforska den egna eller andras traditioner utan att lagstiftningen avgör vad som är ett korrekt iakttagande av till exempel kristen eller muslimsk religionsutövning. Den troende behöver frihet till gudstjänster (mötesfrihet) och rätt till sin egen trosuppfattning (åsiktsfrihet). Men det handlar också om att i sin vardag få söka livets mening och mål, att få uttrycka sin övertygelse i klädsel, livsstil och moral, att få agera i enlighet med sitt samvete, att få uttrycka sin syn på vad som är ett gott samhälle och politiskt engagera sig för detta. Att i allt detta slippa vara rädd för att utsättas för fysiskt våld, allvarliga kränkningar och frihetsberövande, samt att få fostra sina barn enligt vad man anser vara gott (åsiktsfrihet), att berätta om sin tro (yttrandefrihet) och att få bilda trossamfund (föreningsfrihet). Märk väl att religiös gemenskap inte behöver sammanfalla med trossamfund som juridiska personer – att ingå i en religiös gemenskap är någonting annat än att formellt vara medlem i ett trossamfund och handlar om att dela tro, praktiker och värderingar.

Gränsdragningen mellan den positiva religionsfriheten, frihet till religion, och den negativa religionsfriheten, frihet från religion, är inte alldeles enkel. Den tidigare nämnda diskussionen om konfessionella friskolor kan vara ett exempel – den enskilda, till exempel en skolelev, är skyddad mot påtvingat utövande av religion, samtidigt som det tillhör de mänskliga rättigheterna att bedriva konfessionell skolverksamhet eller att anmäla barn till deltagande i sådan. I praktiken kräver religionsfriheten respekt för den fria viljan, både att utöva och att låta bli att utöva religion. Däremot är religionen inte en privatsak, i den mening som den svenska debatten ibland tycks förutsätta, som kan hållas borta från samhället och förpassas till den enskildes privata sfär. Samtidigt som ingen ska påtvingas religiösa uppfattningar förutsätter religionsfriheten att religionen kan utövas i det allmänna, i utbildningen, vården och samhällsdiskussionen. När det hindras, oavsett om hindret består av risk för våld i Mellanöstern eller ”åsiktskorridorer” och klåfingriga förbudsförslag i Sverige, träds religionsfriheten förnär.

När konciliefäderna under Andra Vatikankonciliet efter lång diskussion formulerade deklarationen om religionsfrihet, Dignitatis humanae, var det en av yttre tryck driven förändring i förståelsen av kyrkans relation till staten och till troende av annan konfession, men samtidigt också en praktisk konsekvens av en sedan länge etablerad människosyn. Den katolska kyrkan fördjupade sin förståelse av människans värdighet och samvete och av statens roll i att leda männi­skor till Gud. De nya formuleringarna var ett resultat av ställningstaganden genom hela kyrkans historia till hur man förhåller sig till såväl andra kristna gemenskaper som andra religioner och till hur männi­skans samvetsfrihet och vikten av att tron är personlig bäst ska förstås. Å ena sidan hade kyrkan i många länder tjänat materiellt och politiskt på nära band till staten, å andra sidan fanns 1900-talets förskräckande erfarenheter av ideologiskt förtryck jämte positiva erfarenheter av religionsfrihet i till exempel USA och Norden.

Under historien har den katolska kyrkans syn på religionsfrihet främst handlat om kyrkans frihet, vilket innebar att framväxten av liberala stater i upplysningens spår, och dess ibland (som i Frankrike) våldsamma uppgörelse med den institutionaliserade religionen, innebar att kyrka och stat ”växte ifrån varandra”. Öppningen för en mer personinriktad förståelse av religionsfrihet kan alltså ses som att kyrkan – utifrån sitt traditionella bejakande av människans plikt att agera efter sitt samvete och en männi­skosyn som innebär att människan helt naturligt söker sig till Gud – under Andra Vatikankonciliet drog slutsatsen att man i den tid som nu är bör bejaka mänskliga friheter och rättigheter, inklusive religionsfrihet.

Förståelsen av religionsfrihet inte som frihet att ha en uppsättning försanthållanden och att samlas till möten, utan som frihet att med hela sitt väsen söka tillvarons mening och mål och leva efter det man finner, visar att religionsfriheten inte självklart täcks av övriga friheter. Den är därtill nära kopplad till samvetsfriheten, ytterligare en frihet som betraktas med stor misstänksamhet i den svenska debatten.

 

Magdalena Dahlborg är redaktör och red. sekr. för Signum.

Daniel Stattin är professor i civilrätt, särskilt associationsrätt, vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 3/2023.