av STIG OLSSON
Enligt den geologiska tidsindelningen lever vi i dag i holocen, den epok som för cirka 12 000 år sedan vid slutet av senaste istiden efterträdde pleistocen. Men vid en vetenskaplig konferens för 22 år sedan dök det upp ett nytt begrepp – antropocen. Förmodligen var det inte särskilt väl genomtänkt. En atmosfärskemist, Paul Crutzen, hade tröttnat på att höra ordet holocen upprepas gång på gång och utbrast irriterat: ”Men vi lever ju i antropocen, människan håller ju på att omforma den här planeten!”
Det fanns uppenbarligen ett utbrett behov av detta nya ord, eftersom det spred sig snabbt från det biogeokemiska forskningsfält där det först dök upp till samhällsvetenskap, ekonomi och humaniora, där det nu används som ett samlingsbegrepp för människans avsiktliga eller oavsiktliga inverkan på den omgivande naturen och de konsekvenser detta kan få.
Under senare år har emellertid ordet antropocen fått en mer precis innebörd än ”människans inverkan på naturen”. Sedan år 2009 har en grupp forskare arbetat med att sammanställa de data som krävs för att antropocen skall bli formellt godkänd som en ny epok i den geologiska tidsskalan. Det är ett omfattande, tidskrävande arbete och genom denna dokumentation har betydelsen av ordet blivit mer exakt.
I en nyutkommen samling med texter, Altered Earth. Getting the Antropocene Right (utg. Julia Thomas), ger sig ett tjugotal forskare i kast med att tolka begreppet antropocen i vid bemärkelse. En första genomläsning av boken gör mig konfunderad. Den består av tolv fristående texter och här blandas geovetenskapliga redogörelser med samhällsvetenskapliga betraktelser, resultat från socialantropologiska undersökningar och dessutom finns två korta prosaberättelser, varav den ena är en uppdaterad parafras på Aniara. Så många olika röster från så skilda håll! Texterna formar sig likväl till en sorts spretig helhet, då de alla utgår från den geovetenskapliga dokumentationen av antropocen och cirklar kring samma frågor: Hur skall vi tyda antropocen och hur skall vi nu agera?
Vid en andra genomläsning blir en sammanhållen bild tydlig.
Antropocen handlar inte bara om klimatförändringar och den ökande halten koldioxid i atmosfären utan om hela den väldiga expansion som mänskligheten genomgått under de senaste 70 åren, alltså sedan mitten av 1900-talet. Under denna epok har jordens befolkning, energiförbrukningen och den ekonomiska aktiviteten vuxit snabbt; städerna har fortsatt att expandera, och avfallet från städer och industrier ökar, alltmedan artrika biotoper försvinner och grundvattennivåerna sjunker, och så vidare. Hela klotet och allt levande känner av människans stegrande krav på livsutrymme och detta skeende har fått namnet antropocen.
Denna mänsklighetens växande förbrukning av jordens resurser har rubbat de någorlunda stabila/förutsägbara livsvillkor som rått under årmiljoner. Utbytet av materia och energi mellan de stora aktörerna i systemet jorden – haven, atmosfären, kontinenterna, isarna, biosfären – hade tidigare stabiliserat systemet. Negativt och positivt återkopplande slingor mellan dessa aktörer hade i någon mån kunnat balansera en periodiskt varierande strålningsintensitet från solen samt effekterna av enstaka händelser såsom vulkanutbrott och meteornedslag. Men sedan 70 år har en ny aktör etablerat sig: antropos, mänskligheten, har strypt och/eller accelererat äldre, någorlunda stabila flöden samt startat helt nya flöden av nya substanser, som inte tidigare förekommit på jorden och vars långsiktiga effekter på systemet ännu är okända.
Det är därför mycket svårt att med säkerhet förutse hur de stora aktörerna kommer att svara på antropos inhopp, dels därför att systemet är så oerhört komplext, de återkopplande slingorna så oöverskådligt många, dels därför att ingen ännu kan säga hur antropos kommer att svara på de stora aktörernas svar. Men en sak tycks systemvetarna vara enig om: om antropos satsar på fortsatt expansion i samma takt i ytterligare 50 år, då, ja då kommer det med stor sannolikhet att gå mycket, mycket illa. Inte för systemet jorden och de stora aktörerna, de finner nog nya stabila lägen, men det är högst tveksamt om dessa lägen lämnar något utrymme åt antropos.
Så uppkommer frågan hur mänskligheten, antropos, kommer att agera när fler och fler människor blir klara över den riskabla situation som vi alla befinner oss i.
Frågor och svar
I några av bokens texter jämför författarna dagens situation med den som rådde under den kopernikanska revolutionen, alltså vid den övergång då en etablerad geocentrisk världsbild under stort motstånd ersattes av en heliocentrisk. Vårt hem, jorden, var inte längre världens fasta centrum utan en planet som tillsammans med andra planeter rörde sig i en bana kring solen. Det tog tid och mycket vånda innan detta perspektivskifte var helt accepterat men när den geocentriska synvillan väl var skingrad gick det att se klarare på människans plats i världen.
Och när vi nu under århundraden format en civilisation och byggt samhällen utifrån en antropocentrisk världsbild, när vi antagit att människan genom sitt förnuft och sin teknik är den fasta punkten, och att vi oinskränkt förfogar över planeten och gör om den efter våra behov, då, ja då kommer vi under antropocen tvingas skifta perspektiv. Vi tvingas inse att denna antropocentriska värld var en synvilla; vi kommer tvingas se klarare: vårt liv har del i livet på jorden men antropos är inte den ende aktören.
Det finns paralleller mellan dessa två skiften av perspektiv men jämförelsen haltar också. Den kopernikanska omvälvningen var ett enkelt konstaterande: ”Så här är det!” Det var ingen fråga som väntade på svar. Om man godtog den nya världsbilden eller höll sig till den gamla gjorde ingen skillnad i det dagliga livet. Den omvälvning som antropocen medför ställer däremot frågor: ”Så här förhåller det sig nu – men är det möjligt att bromsa människans ständigt stegrade krav på jordens resurser? Och hur tänker antropos agera under kommande årtionden?” Frågor som kräver svar. Men vem har svaren?
Olika debattörer som skriver om antropocen och/eller klimatförändringarna brukar ha olika färdiggjorda recept. Några tror på tekniska framsteg. ”Våra duktiga tekniker löser det här!” Andra förordar de fria marknadskrafterna, de ställer allt tillrätta och sorterar bort dem som inte är lönsamma! Åter andra satsar på politiska styrmedel och tror på strikta regelverk. Medan åter andra blandar dessa tre svar i lämpliga proportioner, allt efter tycke och smak.
Författarna i Altered Earth är mindre tvärsäkra och ger klara besked på endast två punkter: att systemet jorden befinner sig i ett instabilt mellanläge, antropocen, och att den snabbt ökande förbrukning av jordens resurser, som kännetecknat de senaste 70 åren av ekonomisk expansion, den förbrukningen måste bromsas för att vi skall kunna minimera riskerna att systemet går helt överstyr.
I några essäer söker statsvetare bedöma olika samhällsstrukturers möjligheter att bromsa den ekonomiska tillväxten. Vad kan uträttas inom ramarna för en liberal demokrati? ”En del men inte särskilt mycket!” Eftersom politiker i dag är valda på det underförstådda mandatet att verka för ökat ekonomiskt välstånd för breda väljargrupper, är deras handlingsutrymme begränsat. Och ledarna i auktoritärt styrda stater sitter väl någorlunda säkert så länge en majoritet av befolkningen upplever att de får det materiellt bättre; om de får en märkbart sämre ekonomi blir situationen instabil. Så i dessa essäer landar författarna i slutsatsen att en konsekvent samhällelig kursändring kan ske först där en övertygande majoritet av befolkningen har skiftat perspektiv och övergett den antropocentriska synvillan om den suveräna människan. Omställningen kan inte komma uppifrån, den måste komma nerifrån.
… men hur går det då?
Altered Earth avslutas med två framtidsvisioner.
Den första är till det yttre en dystopisk science fiction-allegori. På 2040-talet har antropocen utvecklats med full kraft och jorden blivit obeboelig för människan. Rymdskeppet Alset är på väg till Mars. Där skall man bygga de nya, perfekta städerna. Avancerad teknik skall äntligen ge människan full kontroll. Rymdskeppets chef, kapten Elon, är entusiastisk och visar bilder på dessa vackra konstruktioner. Men med på skeppet finns två ungdomar, som är mindre entusiastiska. Ynglingen är son till kapten Elon, flickan är dotter till Doris, som kapten Elon ville ha med på resan. De två ungdomarna närmar sig skyggt varandra, eftersom deras föräldrar misstycker att de träffas för ofta. Men en gemensam sorg och en känsla av skuld över förödelsen på jorden, får dem att övervinna sin skygghet. Och de funderar de tillsammans: ”Är det vi som lämnar jorden eller jorden som stöter bort oss? Men vem kan klandra jorden om den vänder sig mot oss. Jag tror problemen började, när vi beslöt att avskilja oss från jorden och intalade oss att vi klarade oss bättre utan den. Då blev vi förälskade i våra maskiner.”
Men resan till Mars går inte som planerat. För i samma ögonblick som de två ungdomarna första gången rör vid varandra och erfar den andres pulserande värme, träffas Alset av en meteoritsvärm och dess styrfunktioner slås ut. Kapten Elon vägrar acceptera att han förlorat kontrollen men ungdomarna vet att de perfekta städerna på Mars aldrig kommer att bli byggda. Skeppet går inte att styra och det ligger på en kurs in i glömskan. Men ungdomarna som fått känna den andres värme bekänner sin glädje för varandra.
Den andra framtidsvisionen har rubriken ”Mutualistic Cities in the Near Future” och är en översiktlig beskrivning av den ”mutualistiska” staden. Termen mutualism är hämtad från biologin, där man skiljer mellan två former av samlevnad mellan icke-besläktade organismer: parasitism, där några gynnas på andras bekostnad, och mutualism, där alla har fördel av samlevnaden.
En mutualistisk stad är alltså inte parasitär som dagens städer; den plundrar inte det omgivande landskapet på nödvändiga resurser, utan staden har vuxit fram ur ett ömsesidigt stödjande utbyte med den trakt där den ligger. Exakt hur en mutualistisk stad skall utformas beror naturligtvis på de konkreta förhållanden som råder på just den platsen, men det finns några generellt giltiga kriterier, som måste vara uppfyllda i en mutualistisk relation mellan en stad och dess omgivning.
Som ett första och nödvändigt villkor lyfter författarna fram människans inställning; den sociala basen för en mutualistisk stad måste vara tillit, människors tillit till varandra. Att man hjälps åt, var och en gör vad den kan och ingen skor sig på den andres bekostnad. Finns inte den tilliten mellan människor, finns det heller inga förutsättningar för den samverkan som krävs för ett mutualistiskt utbyte med omgivningen. Men tillit är inte en teori, inte en ideologi. Den går inte att lagstifta om, kan inte kommenderas fram, men den kan växa underifrån, när den ges fritt från människa till människa. Tillit är ingens egendom, den är inte marknadsanpassad, går inte att äga, och att investera i tillit kan väl ge snabba vinster men lämnar skulder efter sig. Likväl kan tillit uppstå mellan människor.
I författarnas vision av den mutualistiska staden är alltså tilliten avgörande; om den finns, så finns det förutsättningar att ta itu med alla de svårigheter som dagens storstäder är ställda inför och med hjälp av anpassad teknik kan man lösa upp svårigheterna utan att plundra omgivningen. Det kan gälla stadens tillgång till vatten, energi och olika slags material. Tillit möjliggör också en stadsplanering med generöst utrymme för andra livsformer än människan, och den låter staden och dess omgivande landsbygd flyta in i varandra.
I tillitsfulla, mutualistiska städer lär sig människor att tygla sina anspråk, jorden blir bebolig, luften renare och synen klarare!
Tolkningar
När jag läser texten om denna märkliga, mutualistiska stad från en nära framtid, blir jag konfunderad: Vad är det här egentligen? Ett genomförbart, verklighetsbaserat förslag, flower power-romantik eller en vision av Edens lustgård före syndafallet? Hur skall den egentligen tolkas?
Berättelsen om rymdskeppet är mer greppbar. Den rör sig inom gränserna för en etablerad genre, en science fiction-allegori. Där är det helt tillåtet att lägga in undertexter och blinkningar för att få fram ett budskap. Kapten Elon – vem kan det syfta på!? Världens rikaste person kanske? Och detta att rymdskeppet heter Alset, vilket är namnet på en megakoncern, som tycks saluföra allt från apoteksvaror till elektronik och bilar, och vars aktiekurs spekulanter kan följa på nätet. Och Doris? – en blinkning mot Aniara, där Doris väcker minnet av jordens skönhet. Det är väl heller ingen tillfällighet att skeppets styrsystem slås sönder i samma ögonblick som Elons son och Doris dotter skyggt erfar Den Andres pulserande värme. Och ungdomarnas märkliga glädje, då kapten Elon förlorat kontrollen över Alsets (aktie?)kurs och de alla färdas in i glömskan, som blir en sorts amnesti för den förödelse de lämnar bakom sig på jorden.
Berättelsen om Alset och kapten Elon är rakt på sak, budskapet är tydligt. Texten om den mutualistiska staden är däremot mer svårtolkad. Visserligen garderar sig författarna genom att infoga en brasklapp mot slutet: ”Kritiker – och vi själva – kan finna tusen skäl till att dessa städer är omöjliga. Våra politiska och ekonomiska system kräver en nära nog total omvandling, likväl kämpar vi för att synliggöra den förändringen.”
Men hur skall denna gardering tolkas? Rimligen inte så att man själv ogiltigförklarar sin vision! Snarare som ett desperat rop: Vi måste åtminstone våga ha visioner av de städer människan kan bygga på jorden! För vad är alternativet? Kapten Elons städer på Mars kommer ju aldrig att byggas.
Och vad är det författarna vill ”synliggöra”? Det som osynliggjorts i det moderna samhället! Detta att människan liksom allt levande på jorden existerar i och genom ett pulserande utbyte med andra levande varelser. Vi lever i kraft av det som är mellan. Jag tolkar författarna så att det de söker synliggöra är detta mellan och de villkor som gäller för den mutualistiska relationen mellan levande varelser. Och det första villkoret är att ingendera parten kan göra anspråk på hela mellanrummet, därför att då finns det inget mellan kvar.
Att biologiska strukturer är förebildliga för den mutualistiska staden tydliggörs med två metaforer. I den ena jämförs staden med en väldig ek, som kan vara hemvist för mer än 2 000 olika arter av liv. Det borde vara något för stadsplanerare att ta fasta på.
I en annan metafor jämförs våra ansatser att återvinna förbrukat material med den biologiska process som bryter ned döda träd; när stam, bark och grenar löses upp, ger det energi, näring, livsrum åt otaliga organismer. Den processen borde gå att efterlikna. Man kan till exempel låta gamla uttjänta trähus stå kvar på sina tomter och förfalla. Under nedbrytningsprocessen uppstår ett komplext, spännande, artrikt ekosystem. För vad är alternativet, att elda upp huset, röja av tomten så att det blir plats för en ny, större byggnad i beständigt material?
Vad vill författarna ”synliggöra” med denna senare metafor? Jag tolkar det som en grundregel för allt biologiskt liv, men en som den moderna civilisationen vill osynliggöra, en regel som säger att växandet och döendet oavvisligt är sammankopplade till varandra. Utan ett växande inget döende, utan bortdöende inget växande. Det oavbrutna växandet finns inte. Det är en synvilla.
Vad är det förfallna huset sinnebild för, våra nuvarande konsumtionssamhällen? Vår civilisation som osynliggjort det som inte går att äga, det som inte är marknadsanpassat, det som endast finns mellan?
Att förbli i ovisshet
Under gångna år har jag läst och begrundat ett antal böcker och forskningsrapporter om antropocen, om klimatförändringen, en expanderande världsekonomi, sjunkande grundvattennivåer, växande klyftor mellan fattiga och rika, minskande fiskebestånd i haven, växande berg av avfall etcetera. Boken Altered Earth är den senaste i den samlingen. Så nu återstår bara det viktigaste: att förstå allt det jag läst, förstå att det är på riktigt. Att det gäller oss i dag. Vår värld och vår tid.
Att sätta sig in i faktamaterialet är nödvändigt. Det tar tid och handlar om intellektuell redlighet, därför att inom detta område måste man sortera bort så kallade ”alternativa fakta”. Men att smälta materialet, att verkligen bottna i det, det är ett annat arbete. Det kräver mer.
När civilisationer och samhällen stått inför kriser, som utmanat hela deras existens, har man väl alltid haft till hands ett sortiment av bilder av det som väntar på andra sidan krisen, när den väl är övervunnen. Det kan vara bilder med välkända motiv; den värld man vant sig vid skall komma tillbaka igen efter krisen. Eller kanske bilder av en ljusare framtid: att nu när vi äntligen förstått vad våra svårigheter bottnar i, då kan vi undanröja deras orsaker och fortsätta framåt, därför att där väntar oss en uppdaterad, bättre version av den värld som vi lämnat bakom oss.
Eller så kommer det inga bilder alls från andra sidan. Där härskar det slutgiltiga mörkret, glömskan.
Så har väl människan alltid genom historien gjort sig föreställningar om den värld hon är på väg in i, så att det närvarande och det kommande hörde samman; föreställningarna om en framtida ordning gav anvisningar för hur det närvarande skulle ordnas, hur man skulle klara av det dagliga. Men den som verkligen vill förstå antropocen blir hänvisad till att förbli i ovisshet. Inte om faktamaterialet. Det är tydligt nog. Alla fakta pekar mot att inom en snar framtid är vår värld inte längre vår värld. Den har förvandlats till något oigenkännligt – men till vad? Det kan vi i dag inte veta något om. Det får vara öppet. Det kommande och det närvarande har glidit isär och vi befinner oss i ett mellanrum, hänvisade till ovisshet och tillit.
Stig Olsson är biolog, tidigare verksam vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala.
Ur Signum nr 3/2023.