Akademisk obundenhet

av KJELL BLÜCKERT

– Att sila mygg och svälja kameler.

En av de mest välrenommerade företrädarna för det akademiska livet i Sverige lät en gång orden falla ungefär så här apropå den frihet som den kungliga akademi han då basade över åtnjöt: Vi kan bjuda in vem vi vill, men vi kan också be varenda djävel som träder över tröskeln att dra åt helvete. Akademin hade egna resurser och mottog inga bidrag från staten. I den bästa av världar, i den fria republik som universitetet ska vara, är dess invånare självförsörjande och kan på så sätt sörja för att de klassiska Humboldtska friheterna värnas, såsom den svenska högskolelagen uttrycker det: att forskningsproblem fritt ska få väljas, forskningsmetoder fritt få utvecklas och forskningsresultat fritt kunna publiceras.

Men å andra sidan kunde samma akademiska ledare inför en annan publik poängtera att man inte alltid har skäl att tro att om man isolerar ett antal forskare i ett rum det med nödvändighet kommer något gott ur det rummet. Den sanna friheten har sina definierade gränser och de behöver stämmas av och kontrolleras, också av ett samhälle utanför den fria akademiska republiken.

Som så mycket här i livet är den akademiska friheten en fråga om en balansakt. Det har vi märkt i den senaste debatten då företrädarna för de svenska universiteten ropat på vargen. Skälen till att landets universitets- och högskolerektorer ryckt ut till försvar för lärosätenas autonomi och den akademiska friheten är, som vi kunnat läsa i tidningarna, att regeringen har beslutat att tillfälligt förkorta mandatperioden från tre år till 17 månader för lärosätenas styrelser. Anledningen till detta är att regeringen anser att det saknas säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna och att detta är en av de åtgärder som man vill sätta in för att råda bot på ett akut problem. Dessa styrelser tillsätts i en process där både statens och akademins intressen tillgodoses.

En bakgrund till denna oro från statsmakten är förmodligen de utredningar och reportage som påvisat kinesisk militär infiltration via samarbetsprojekt, gästforskare och studenter. Det har talats om naivitet, vilket dock skarpt tillbakavisats av universitetsföreträdarna.

Sanna Wolk, förbundsordförande i Sveriges universitetslärare och forskare, säger apropå regeringens agerande i ett pressmeddelande: ”Det skapas ett system där politiska kommissarier ska tillsättas för att säkerställa om ’rätt’ åsikter eller forskare från ’rätt’ länder ska finnas i Sverige. Akademin är en grundbult i ett demokratiskt samhälle och den blir ofta den första måltavlan i nedmonteringen av demokratin. Det är något som redan händer runt om i Europa. Vi ser att fler och fler länder väljer att sätta munkavel på forskare och universitetslärare och byta ut rektorer och styrelseledamöter till regeringstrogna.” Hon använder sig av Ungern­argumentet. Hanne Kjöllers påpekande (Dagens Nyheter 18/5) att detta är ”akademins standardsvar inför alla oönskade förändringar” är bestickande, liksom hennes skarpa slutkläm: ”På vilket sätt forskningens frihet verkligen är hotad är ofta lika oklart som intellektuellt slappa rasistanklagelser.”

Regeringarna under de senaste tre decennierna har erbjudit universiteten högre och högre frihetsgrad, men universiteten själva har inte varit benägna att frimodigt ta emot denna frihet utan de försiktiga generalerna har valt att i remissrundorna retirera till tryggheten i statens famn. Det tydligaste exemplet på detta är när sektorn för högre utbildning och forskning gick emot den frihetsreform som 2008 presenterades i Daniel Tarschys så kallade autonomiutredning med slutbetänkandet Självständiga lärosäten (SOU 2008:104). Där erbjöds universiteten en frihet från att vara statliga förvaltningsmyndigheter och få en egen lagfäst juridisk status samt en rad andra frihetsgrader rörande den egna organisationen. Varför tog man inte chansen att öka den akademiska friheten då?

Ofta hänvisades det till en oro för finansieringen av universiteten, men väl att märka hade utredningen även här två mycket generösa förslag. Dels föreslogs att den statliga finansieringen skulle fortsätta som tidigare, men som utredaren skriver ”allt mindre baseras på normgivning och allt mera på fleråriga avtal”. Dels, något som ofta glöms bort, föreslogs att lärosätenas samtliga fastigheter ägda av det statliga Akademiska Hus AB skulle överföras till ett holdingbolag ägt av alla högskolor gemensamt och att avkastningen därifrån skulle användas på det sätt som ägarna fann mest lämpligt. (Läs: De ohemula vinsterna skulle inte längre gå in i Finansdepartementets svarta hål, vilket fortfarande är fallet.)

Ja, varför tog man inte chansen? Det blir svårt att ta de akademiska företrädarnas rop på allvar i den nu aktuella frågan, när man tittar i backspegeln och upptäcker betydligt större vägskäl för den akademiska friheten. Ser vi till den samtida situationen blir gräsrotsupproret från 2 500 forskare angående de misslyckade direktiven till Forskningsetikmyndigheten, som gavs häromåret, en betydligt viktigare fråga för akademin och här borde de akademiska ledarna satsa sitt krut framom meningslös pennfäktning om mandatperioder. Här ställs den akademiska friheten verkligen på sin spets, när human- och samhällsvetenskapliga forskare får sin frihet att välja forskningsområden så kringskuren på grund av missriktad omsorg om integritet att det blir skrattretande. Statsvetaren Sten Widmalm, som drivit dessa frågor under det gångna läsåret, konstaterade i Expressen (16/1): ”Precis allt som kan sorteras in under ’känsliga personuppgifter’ måste etikprövas – även om det är fakta som personen själv har offentliggjort. Det är alltså inte tillåtet att forska om vad en politiker säger i tv eller i riksdag utan myndighetstillstånd!” Här om någonsin borde de akademiska ledarna ta till storsläggan, men det tycks vara fotfolket som får stå för den argumentationen.

Hur skapas då mer akademisk obundenhet från staten och andra aktörer på högskoleområdet? Här borde nu rektorerna ta emot den utsträckta handen från utbildningsminister Mats Persson i Svenska Dagbladets ledarpodd (17/5), där han inbjuder till förnyade diskussioner om ”utvecklad autonomi”.

Det finns redan nu flera exempel på enskilda utbildningsanordnare som stöds av staten men inte detaljstyrs av regleringsbrev. År 1909 grundades Handelshögskolan i Stockholm av ett antal affärsmän. När högskolan på 1950-talet var på väg att förstatligas grep ett par släktingar till grundarna (Marcus Wallenberg och Ragnar Söderberg) in och räddade skolan som en fri aktör. Vi ser fortfarande det dynamiska resultatet.

I början på 2000-talet grundades Newman­institutet med svensk och internationell finansiering, en högskola för att skapa en från staten mer oberoende arena för filosofisk och teologisk utbildning och forskning. Vi börjar se det dynamiska resultatet.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 5/2023.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av KJELL BLÜCKERT

– Att sila mygg och svälja kameler.

En av de mest välrenommerade företrädarna för det akademiska livet i Sverige lät en gång orden falla ungefär så här apropå den frihet som den kungliga akademi han då basade över åtnjöt: Vi kan bjuda in vem vi vill, men vi kan också be varenda djävel som träder över tröskeln att dra åt helvete. Akademin hade egna resurser och mottog inga bidrag från staten. I den bästa av världar, i den fria republik som universitetet ska vara, är dess invånare självförsörjande och kan på så sätt sörja för att de klassiska Humboldtska friheterna värnas, såsom den svenska högskolelagen uttrycker det: att forskningsproblem fritt ska få väljas, forskningsmetoder fritt få utvecklas och forskningsresultat fritt kunna publiceras.

Men å andra sidan kunde samma akademiska ledare inför en annan publik poängtera att man inte alltid har skäl att tro att om man isolerar ett antal forskare i ett rum det med nödvändighet kommer något gott ur det rummet. Den sanna friheten har sina definierade gränser och de behöver stämmas av och kontrolleras, också av ett samhälle utanför den fria akademiska republiken.

Som så mycket här i livet är den akademiska friheten en fråga om en balansakt. Det har vi märkt i den senaste debatten då företrädarna för de svenska universiteten ropat på vargen. Skälen till att landets universitets- och högskolerektorer ryckt ut till försvar för lärosätenas autonomi och den akademiska friheten är, som vi kunnat läsa i tidningarna, att regeringen har beslutat att tillfälligt förkorta mandatperioden från tre år till 17 månader för lärosätenas styrelser. Anledningen till detta är att regeringen anser att det saknas säkerhetspolitisk kompetens i styrelserna och att detta är en av de åtgärder som man vill sätta in för att råda bot på ett akut problem. Dessa styrelser tillsätts i en process där både statens och akademins intressen tillgodoses.

En bakgrund till denna oro från statsmakten är förmodligen de utredningar och reportage som påvisat kinesisk militär infiltration via samarbetsprojekt, gästforskare och studenter. Det har talats om naivitet, vilket dock skarpt tillbakavisats av universitetsföreträdarna.

Sanna Wolk, förbundsordförande i Sveriges universitetslärare och forskare, säger apropå regeringens agerande i ett pressmeddelande: ”Det skapas ett system där politiska kommissarier ska tillsättas för att säkerställa om ’rätt’ åsikter eller forskare från ’rätt’ länder ska finnas i Sverige. Akademin är en grundbult i ett demokratiskt samhälle och den blir ofta den första måltavlan i nedmonteringen av demokratin. Det är något som redan händer runt om i Europa. Vi ser att fler och fler länder väljer att sätta munkavel på forskare och universitetslärare och byta ut rektorer och styrelseledamöter till regeringstrogna.” Hon använder sig av Ungern­argumentet. Hanne Kjöllers påpekande (Dagens Nyheter 18/5) att detta är ”akademins standardsvar inför alla oönskade förändringar” är bestickande, liksom hennes skarpa slutkläm: ”På vilket sätt forskningens frihet verkligen är hotad är ofta lika oklart som intellektuellt slappa rasistanklagelser.”

Regeringarna under de senaste tre decennierna har erbjudit universiteten högre och högre frihetsgrad, men universiteten själva har inte varit benägna att frimodigt ta emot denna frihet utan de försiktiga generalerna har valt att i remissrundorna retirera till tryggheten i statens famn. Det tydligaste exemplet på detta är när sektorn för högre utbildning och forskning gick emot den frihetsreform som 2008 presenterades i Daniel Tarschys så kallade autonomiutredning med slutbetänkandet Självständiga lärosäten (SOU 2008:104). Där erbjöds universiteten en frihet från att vara statliga förvaltningsmyndigheter och få en egen lagfäst juridisk status samt en rad andra frihetsgrader rörande den egna organisationen. Varför tog man inte chansen att öka den akademiska friheten då?

Ofta hänvisades det till en oro för finansieringen av universiteten, men väl att märka hade utredningen även här två mycket generösa förslag. Dels föreslogs att den statliga finansieringen skulle fortsätta som tidigare, men som utredaren skriver ”allt mindre baseras på normgivning och allt mera på fleråriga avtal”. Dels, något som ofta glöms bort, föreslogs att lärosätenas samtliga fastigheter ägda av det statliga Akademiska Hus AB skulle överföras till ett holdingbolag ägt av alla högskolor gemensamt och att avkastningen därifrån skulle användas på det sätt som ägarna fann mest lämpligt. (Läs: De ohemula vinsterna skulle inte längre gå in i Finansdepartementets svarta hål, vilket fortfarande är fallet.)

Ja, varför tog man inte chansen? Det blir svårt att ta de akademiska företrädarnas rop på allvar i den nu aktuella frågan, när man tittar i backspegeln och upptäcker betydligt större vägskäl för den akademiska friheten. Ser vi till den samtida situationen blir gräsrotsupproret från 2 500 forskare angående de misslyckade direktiven till Forskningsetikmyndigheten, som gavs häromåret, en betydligt viktigare fråga för akademin och här borde de akademiska ledarna satsa sitt krut framom meningslös pennfäktning om mandatperioder. Här ställs den akademiska friheten verkligen på sin spets, när human- och samhällsvetenskapliga forskare får sin frihet att välja forskningsområden så kringskuren på grund av missriktad omsorg om integritet att det blir skrattretande. Statsvetaren Sten Widmalm, som drivit dessa frågor under det gångna läsåret, konstaterade i Expressen (16/1): ”Precis allt som kan sorteras in under ’känsliga personuppgifter’ måste etikprövas – även om det är fakta som personen själv har offentliggjort. Det är alltså inte tillåtet att forska om vad en politiker säger i tv eller i riksdag utan myndighetstillstånd!” Här om någonsin borde de akademiska ledarna ta till storsläggan, men det tycks vara fotfolket som får stå för den argumentationen.

Hur skapas då mer akademisk obundenhet från staten och andra aktörer på högskoleområdet? Här borde nu rektorerna ta emot den utsträckta handen från utbildningsminister Mats Persson i Svenska Dagbladets ledarpodd (17/5), där han inbjuder till förnyade diskussioner om ”utvecklad autonomi”.

Det finns redan nu flera exempel på enskilda utbildningsanordnare som stöds av staten men inte detaljstyrs av regleringsbrev. År 1909 grundades Handelshögskolan i Stockholm av ett antal affärsmän. När högskolan på 1950-talet var på väg att förstatligas grep ett par släktingar till grundarna (Marcus Wallenberg och Ragnar Söderberg) in och räddade skolan som en fri aktör. Vi ser fortfarande det dynamiska resultatet.

I början på 2000-talet grundades Newman­institutet med svensk och internationell finansiering, en högskola för att skapa en från staten mer oberoende arena för filosofisk och teologisk utbildning och forskning. Vi börjar se det dynamiska resultatet.

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet.

Ur Signum nr 5/2023.