av FREDRIK HEIDING
Hur kan den katolska kyrkans sociallära tolkas och tillämpas? På senare år har i Sverige ansträngningar gjorts för att ge underlag till svar på den frågan. Veritas förlag gav 2019 i svensk översättning ut alla relevanta grundtexter i samlingen Den katolska socialläran. Dokument 1891–2015. I oktober 2022 anordnades ett symposium i Newmaninstitutets lokaler i Uppsala, med jesuitpater kardinal Michael Czerny, prefekt för Dikasteriet för främjandet av en fullödig mänsklig utveckling, som huvudtalare. Därutöver måste naturligtvis praxis på församlingsnivå och i organisationer som Caritas nämnas.
Nu har Justitia et Pax, kommissionen för rättvisa och fred, tagit initiativ till en artikelserie plus intervjuer i videoformat (allt tillgängligt på katolskakyrkan.se) som belyser ämnet ur olika synvinklar. Materialet ingår i serien ”Justitia et Pax reder ut begreppen” och som titeln anger erbjuds här en referensram och en redogörelse för sociallärans terminologi och samhälleliga idéer, medan tolkningen och tillämpningen får ske i andra mer specifika sammanhang. Kommissionen vill stimulera till reflektion och samtal i katolska församlingar runt om i stiftet, men materialet kan nog dessutom, menar jag, vara intressant för en bredare allmänhet. Vid rodret sitter jesuitpater Thomas Idergard som sedan hösten 2022 är ordförande för svenska Justitia et Pax.
En sexrättersmeny presenteras med följande innehåll. Dominikanbrodern Björn Engdahl skriver på temat ekologi och ställer sig frågan ”Vad är förvaltarskapstanken och hur berör den mig?”. Författaren och filosofen Roland Poirier Martinsson analyserar rättvisebegreppet i artikeln ”Vad är rättvisa – och finns det någon i världen?”. Docenten i företagsekonomi Charlotta Levay diskuterar, i artikeln ”Att förmedla katolsk sociallära i dagens samhälle”, möjligheter och begränsningar för dialog i en sekulariserad miljö. Dramatikern och kulturskribenten Stina Oscarson återger erfarenheter med hemlösa vid Clara kyrka i Stockholm och diskuterar i artikeln ”Vad får människor i en välfärdsstat att ändå vilja hjälpa andra?” var gränsen går mellan statens ansvar och civilsamhällets resurser. Advokaten Ruth Nordström redogör för olika former av människohandel och ger några svar på frågan ”Hur kan vi bekämpa människohandel?”. Lika väntat som det är att Oscarson och Nordström skriver inkännande och skarpt i dessa frågor, lika positivt överraskande är det att de integreras i ett sammanhang med tydligt katolsk profil. Till sist undersöker politikern och skribenten Lars F. Eklund naturrättens karaktär och hur den förhåller sig till de mänskliga rättigheterna.
Satsningen är välkommen av minst två skäl. För det första: Vi lever i en föränderlig värld med olika utmaningar som kräver både uppdaterad teoretisk orientering och praktisk handling som är förankrad etiskt, teologiskt och ibland också naturvetenskapligt. Socialläran täcker in ett brett fält och flera av områdena är rätt avancerade. I det lilla kan det räcka med barmhärtighetsgärningar och god samverkan på lokalplanet. I den stora världen blir däremot frågorna snabbt komplexa. Vad säger socialläran egentligen och hur mycket orientering kan den bidra med? Vad kan man förvänta sig av den i ljuset av nämnda komplexitet?
För det andra behöver, enligt min bedömning, socialläran fortfarande bli mer genomarbetad. Kyrkan har förvisso en lång tradition i dessa frågor. Det fanns en socialetisk ådra redan hos kyrkofäder som Johannes Chrysostomos (347–407) och Augustinus (354–430). Eldsjälarnas beundransvärda engagemang genom tiderna och akademiskt lagda personers texter har visserligen bidragit till en viss reflektionsnivå, men kyrkan spelar ändå liksom på bortaplan i det här fallet. I teologiska discipliner som bibelvetenskap, kristologi, ecklesiologi, sakramentslära och frälsningslära spelar kyrkan däremot på hemmaplan.
Skillnaden märks till exempel vid läsning av Andra Vatikankonciliets dokument, där konstitutionen om kyrkan i världen av i dag, Gaudium et spes, i och för sig fungerar som inspiration och vägledning men får anses vara relativt ostrukturerad och sakna en genomtänkt argumentationslinje. Andra konciliedokument har en mer robust karaktär, mycket tack vare mer omfattande forskning. Det intellektuella arbete som ligger bakom Andra Vatikankonciliets texter om liturgin, uppenbarelsen och kyrkans väsen har en helt annan tyngd.
Stilen och tilltalet i bidragen i den nu föreliggande serien varierar och det är uppfriskande att olika röster kommer till tals. Några är essäartade, andra filosofiskt och sociologiskt utredande. Med stöd bland annat i undersökningar gjorda av SOM-institutet visar Charlotta Levay att socialläran kan vara attraktiv på svensk mark under förutsättning att den ligger inom åsiktskorridoren. Möjligheten att framföra ståndpunkter som medborgarna ogillar ska däremot begränsas på olika sätt, lyder undersökningssvaren. De uppfattningar som i vissa frågor i socialläran ligger utanför åsiktskorridoren kommer sannolikt att bemötas med intolerans, menar Levay.
En viss akademisk ambitionsnivå framskymtar i texterna, även om målsättningen som sagt främst verkar vara att väcka reflektion, inbjuda till samtal och inspirera till handling. Anspråk på akademisk standard märks i Lars F. Eklunds uppsats om naturrätten, som också är den längsta. Som han med rätta påpekar har naturrätten med dess objektiva och för alla människor potentiellt giltiga etik något att tillföra vår samtid. Han har dessutom en poäng i att de mänskliga rättigheterna togs fram med hjälp av i naturrätten inspirerade katolska filosofer som Jacques Maritain. I sin bok Die Sakralität der Person (2011) förnekar sociologen Hans Joas inte detta men nyanserar bilden på ett intressant sätt. Sambandet mellan naturrätten och de mänskliga rättigheterna är knappast allmänt bekant och är därför värt att lyfta fram. Eklunds text hade dock vunnit på att vara lika saklig och balanserad som texterna av den intellektuella förebild som han lyfter fram: Thomas av Aquino (ca 1225–1274).
Thomas bemödade sig om att presentera meningsmotståndarnas uppfattning sakligt och göra deras position så stark som möjligt. Eklund tenderar däremot att avfärda oliktänkande med en diskvalificerande vokabulär såsom ”ideologier”, ”egna favoritidéer”, ”indoktrinering”, ”falska religioner” och så vidare. Dessutom ansåg Thomas i likhet med Platon, att auktoritetsargument är de svagaste av alla. Beroendet av auktoritetsargument i Eklunds text märks dock både i de övergripande resonemangen och i detaljerna. Epitetet S:t placeras före Thomas av Aquino, men saknas före andra helgonförklarade personer i texten, exempelvis Cyprianus, Ambrosius, Augustinus och Gregorius VII. Vidare behandlade Thomas av Aquino systematisk en delfråga i taget. Eklund å andra sidan tar upp sinsemellan rätt disparata saker som ”äktenskapsbrott, porrindustrin, aborter och sodomi” i ett och samma andetag.
Med detta sagt kan Eklunds text ändå stimulera till reflektion och samtal. Det gäller också för de andra bidragen i detta lovvärda initiativ, vars intervjuer i videoformat – som i skrivande stund ännu inte gjorts tillgängliga – ska bli intressanta att ta del av.
Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid universitetet i Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.
Ur Signum nr 5/2023.