På väg mot universell synod

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Efter vad som kan verka som en lång tid av lokala och regionala samtal, befinner sig nu kyrkan på upploppet mot den första delen av den universella synoden om synodalitet, som äger rum i oktober 2023. Den kommer att skilja sig från tidigare universella synoder inte enbart genom det omfattande förarbetet utan också genom en större bredd i deltagandet – det är inte längre enbart biskopar med enstaka externt inbjudna gäster som samlas till synodalt rådslag utan också 70 personer som inte är biskopar kommer att närvara med full rösträtt. Hälften av dessa ska enligt beslutet vara kvinnor och ett antal kommer att vara unga vuxna. Därtill ska ordensväsendet ha särskilda representanter utöver dem som närvarar i andra funktioner, fem ordensvigda kvinnor och fem ordensvigda män. Det kommer också för första gången att närvara biskopar som inte tillhör någon av de biskopskonferenser som är representerade i den fasta biskopssynoden. För att ge ytterligare dynamik och tyngd i samtalen bjuds också ett antal experter på olika områden in, som ett direkt resultat av goda erfarenheter i de synodala studiegrupperna. Biskopssynoden kommer att ha mer än 400 deltagare, varav 370 med rösträtt.

Samtal över hela kontinenter

Under våren har rapporterna från de kontinentala/regionala synodsamtalen samlats in, och i början av juni väntas så det arbetsdokument (instrumentum laboris) som ska ligga till grund för arbetet i oktober, men när detta skrivs har detta dokument ännu inte presenterats.

De så kallade kontinentala rapporterna innehåller alla beskrivningar av hur arbetet på den kontinentala nivån har gått till. Samtliga betonar den stora mångfald som finns inte bara i den universella kyrkan utan också på kontinental nivå, och hur fruktbart det varit att samlas som kontinent och utbyta erfarenheter och tankar. Det blir också uppenbart i rapporterna under hur pass olika omständigheter kyrkan verkar. Ibland, som i Oceanien med resursstarka Australien och Nya Zeeland och de fattigare och utspridda önationerna, är det inom regionen väldigt olika förutsättningar för själva deltagandet i synodala samtal. I Afrika och delvis i Asien är utmaningarna likartade över hela området, med svårigheter att samlas såväl fysiskt som digitalt. Resursskillnaderna i kyrkan illustreras väl av att medan Afrika pekar på infrastrukturen som ett hinder att mötas, fokuserar till exempel Europa och Nordamerika de rent sociala bristerna i digital gemenskap. Detta syntes redan efter arbetet på stiftsnivå, där framför allt afrikanska stift hade svårt att hinna med under de tidsramar som getts, på grund av dåliga vägar, dålig digital infrastruktur och pågående konflikter.

Signum har tidigare rapporterat om resultaten från stiftsnivån, och naturligtvis sammanfaller de kontinentala rapporterna i hög grad med dessa. Men att man inte bara ställt samman rapporterna utan faktiskt också samlats och samtalat inom större regioner har gjort att ytterligare insikter kunnat formuleras när stiftsnivåns samtalsrapporter inte bara lagts sida vid sida utan också har fått brytas mot varandra och inspirera gemensamma formuleringar.

En sak som särskilt lyser fram i alla rapporter är glädjen över att få tydliga incitament att lägga tid och andra resurser på att samlas på detta sätt. Så uttrycker till exempel biskoparna i Kanada och USA hur givande det varit att få tid att möta och på djupet samtala med andra biskopar utanför den egna biskopskonferensen, men också hur givande det varit att i smågrupper få diskutera tron på djupet med lekfolk. Flera av rapporterna pekar också på att metoden gett deltagarna djupare förståelse för hur stor kyrkan är och vilken mångfald hon rymmer. Kyrkans ämbetsbärare är ofta mycket upptagna, men dessa kontinentala rapporter visar att vi alla skulle må bra av att biskopar och präster i sina uppdrag ges utrymme för denna typ av öppnare samtal där alla ställs på samma nivå och den hierarkiskt starkare inte förväntas leda eller tillrättavisa.

I detta framgår tydligare vad som blir vinsten med ett mer synodalt beslutsfattande än vad som tidigare varit fallet. Den fasta biskopssynodens syfte när den instiftades var att ge påven stöd i sitt beslutsfattande, genom att biskoparna, som antogs ha god kontakt med sina lokalkyrkor, kunde föra Guds folks erfarenheter till Vatikanen för att därmed ge bättre beslutsunderlag. Men om en biskop i praktiken varken har tid eller incitament att föra djupare samtal med hela den hjord som han har blivit anförtrodd, faller det syftet – då har han inte praktisk möjlighet att ta med sig Gudsfolkets erfarenheter och trosinstinkter till påven. Det synodala arbetssätt som under de senaste biskopssynoderna alltmer har tagit form ger påven och biskopskollegiet bättre kontakt med hela Gudsfolket, nu även genom ordens- och lekfolks fulla deltagande till och med i den universella synoden. Det rör sig inte om parlamentarism, även om röstningsförfaranden kan leda tankarna dit, utan om att kyrkan vill försäkra sig om att alla erfarenheter och insikter faktiskt bärs fram till det gemensamma mötesbordet. Besluten ligger fortfarande slutgiltigt hos påven, och den lokala implementeringen av besluten är fortfarande huvudsakligen biskopens ansvar, även om den synodala metoden förhoppningsvis leder till att lekfolket i högre grad tar sitt ansvar även i tillämpningen.

Likheter och skillnader

Mycket är detsamma i stora delar av kyrkan. Många av de saker som tas upp, dyker upp i något olika eller samma form i alla rapporter. Annat skiljer sig åt. Till exempel är det påtagligt att katoliker i delar av världen lever i samhällen där män och kvinnor förväntas kunna utföra samma uppgifter, medan katoliker på andra ställen lever i samhällen där kyrkan i alla fall teoretiskt är mer jämställd än det omgivande samhället och där en ojämlikhet och misogyni som inte har i kyrkan att göra letar sig in också i de kyrkliga strukturerna. Synen på HBTQ+ skiljer sig rejält, där vissa kontinenter talar om vikten av att vara radikalt inkluderande utan att göra avkall på läran, medan andra ser på HBTQ+ som en västerländsk sjuka som kyrkan ska hålla utanför. På flera håll lyfts fram att liturgin behöver få vara i linje med lokal kultur. Afrika påpekar att kristendomen i många afrikanska länder kom med västerländska missionärer som ”kom med en kultur in i en annan kultur” och ser en synodal uppgift i att lyssna till de kulturella element som tryckts undan, och se vad som kan integreras i det kristna livet. Liknande tankar finns i Latinamerika.

Flera rapporter lyfte fram att vi generellt är dåliga på att lyssna. De flesta vill bli lyssnade till men inte lyssna själva. I princip alla påtalade behovet av att inte bara tala om vikten av synodalitet och uppmuntra till det, utan att också se till att kyrkans strukturer och den kanoniska rätten utformas så att synodala metoder har tydligt stöd. Annars är det lätt att återfalla till att göra ”som vanligt” så snart synoden om synodalitet är över. Det faktum att det för de allra flesta är så ovant och nytt att träffas och samtala om tron, visar att strukturerna hittills inte har främjat det arbetssättet. Eftersom alla rapporter talar om vinsterna med denna typ av samtal och möten, finns det alla skäl för kyrkan att framöver främja metoder som innebär att man i fortsättningen i varje församling självklart samlas för samtal och gemensamt urskiljande inför beslut som berör församlingen men också stiftet och kyrkan som helhet. Redan på stiftsnivån hörde vi församlingar även här i Sverige säga ”detta borde vi göra oftare”. Samma insikt tycks finnas även på kontinental nivå. Vinsterna tycks vara större förståelse för de olika inriktningar och åsikter som ryms inom kyrkan, för kyrkans mångfald även i fråga om riter och liturgi och för de geografiskt begränsade erfarenheter som leder till att man i olika länder och regioner brottas med olika pastorala problem och drar olika slutsatser. Ska kyrkan fullt ut vara universell och inte huvudsakligen kulturellt europeisk men befolkningsmässigt afrikansk och asiatisk, behöver detta breda lyssnande till varandra få ta utrymme och resurser – och för att det ska ske krävs att strukturer och kyrkorätt främjar detta lyssnande.

Formation är en fråga som lyftes fram av nästan alla redan på stiftsnivån, och som rör utbildning för såväl klerus som lekfolk och ordensfolk. Alla behöver övas i gemensamt ansvarstagande, ömsesidighet och lyssnande. Lyssnande är svårt. Det kräver, som den latinamerikanska rapporten säger, ”andlighet som består av att älska och lyssna, ansvarsfullt, med engagemang och utan rädsla”. Den afrikanska rapporten påminner om ett afrikanskt ordspråk: ”Crops are to be cultivated whereas weeds grow on their own”. Ogräs och dåliga samtal växer av sig själva, men de dygder som krävs för att kunna lyssna och älska väl behöver vi vårda och öva.

En sak som skiljer sig mellan de olika grupperna är att Asien, Afrika, Oceanien och Latinamerika talar om ursprungsbefolkningarna, som däremot nästan saknas helt i den nordamerikanska (som dock nämner de avslöjade övergreppen mot ursprungsbefolkningar vid katolska skolor) och europeiska diskussionen. Afrika skriver om vikten av att inkludera ursprungsbefolkningarnas andliga erfarenheter och liturgiska kultur: ”Detta är sann inkulturation vilket stärker mångfalden och går från multikultur till interkultur där olika praktiker kompletterar och berikar varandra.”

Det är också tydligt att i västvärlden är ekumenik en helt igenom kyrklig fråga (förutom i viss mån i Östeuropa), medan det i Asien, Mellanöstern och Afrika är en fråga om överlevnad och fred – alltså en fråga om samhällsengagemang och politik. De skilda förutsättningarna syns kanske allra mest just i frågor om konflikter och förtryck. Såväl Afrika som Asien och Mellanöstern (som i sin rapport lyfter fram ”We choose life”-rörelsen som presenteras i Svante Lundgrens artikel i Signum 4/2023) nämner särskilt kyrkans roll i fredsbyggande, konfliktlösning, och ekumeniska och interreligiösa relationer. Detta framstår inte som lika viktigt i Latinamerika, som snarare brottas med klerikalism och sociala orättvisor, och Oceanien som lyfter fram flyktingskap och mångfald. I USA handlar mycket om relationer mellan lekfolk och klerus och att finna medansvar. Europa å sin sida brottas med identitetsförändringen som ligger i att kontinenten i dag inte främst präglas av en mångfald kristna inriktningar, utan att de kristna alltmer finner sig vara minoriteter i en sekulär omgivning, någonting som inte får ses som ett hot utan som ett kall till omvändelse, dialog och mission.

Identifierade spänningar

Det gemensamma tältet, den metafor som användes för kyrkan i arbetsdokumentet för den kontinentala fasen, behöver lagom spänning för att samtidigt hållas upprätt och inte bli så statiskt att det välter för vinden. De spänningar som behöver hållas på en balanserad nivå – alltså tillåtas, men utan att de blir för starka – finns till exempel mellan universell och lokal nivå, mellan klerus och lekfolk, mellan hierarki och ordnar, mellan den utåtriktade kyrkan och den inåtriktade självreflekterande, mellan klar och tydlig lära och radikal öppenhet. En österrikisk delegat till det europeiska mötet påpekade att spänningar kan vara möjligheter, men att det beror på hur de hanteras. De kan sopas under mattan, vilket bara betyder att de finns kvar och fortsätter skava. De kan också, särskilt i en tid som tycks starkt polariserad, utvecklas till konflikter där man söker vinnare och förlorare (men kanske i praktiken bara får förlorare, i alla fall på längre sikt). Men i en gemenskap där ingen behöver vara rädd för att ställa frågor eller uttrycka sin mening, kan spänningarna i stället leda till en gemensam fördjupad förståelse för uppenbarelsen och skapelsen. Kyrkan i Latinamerika finner också en spänning som rör inkulturation i en redan mångkulturell situation, och att lära sig leva tron i en stor mångfald – en fråga som behandlas från ett lite annat håll i den europeiska rapporten, där kontinenten snarare behöver hantera en situation där kristendomen är så inkulturerad att den blivit kultur utan tro, där psalmer betraktas som ickereligiösa sånger och kyrkorummen mest ses som fantastiska konsertlokaler och kulturarv.

Den upplevda spänningen mellan ”auktoritet” och ”tjänande” får mycket utrymme i många rapporter. För detta borde inte vara en spänning, utan alldeles självklart två sidor av samma mynt. Här är problemet det som benämns klerikalism, som innebär att såväl prästerskap som lekfolk, och kanske i högre grad faktiskt lekfolket, vill hänskjuta allt – beslutsfattande, ekumenik, religionsdialog, mission, barmhärtighetsarbete – till präster och ordensvigda. Det går att se det som en ovilja från klerus att släppa ifrån sig makt, men det kan också förstås som en ovilja hos lekfolket att ta på sig ansvar och se sig som medarbetare i en global kultur alltmer inriktad på att konsumera även andlighet.

I Europa talade man mer om en upplevd spänning mellan ”sanning” och ”barmhärtighet”, och en polarisering inte bara mellan lokalkyrkorna i olika länder, utan också rakt igenom de lokala stiften. Andra formulerade samma sak som en spänning mellan doktrin och pastoral. En delegat från Luxemburg sade: ”Må dessa skillnader göra oss nyfikna på varandras argument. Må de göra oss fast beslutna att respektera varandra för att bygga våra samhällens framtid tillsammans, och inte mot varandra, så att vi i mångfalden kan se en skatt.” Däri finns kanske inte en lösning på spänningen, men ett sätt att leva med den och rentav se den som en del av rikedomen.

Framåt

Nu väntar höstens synod. Kyrkan i Latinamerika önskar stort mod att ta itu med svåra frågorna om splittring, om katoliker som i praktiken blir exkluderade med hänvisning till personlig moral och sätt att leva (HBTQ+, frånskilda, kvinnor som aborterat barn på grund av svåra situationer, par i irreguljära förhållanden, präster som lämnat ämbetsutövningen). Lösningar måste också finnas för områden till exempel i Oceanien och Amazonas där geografin innebär svårigheter för präster att komma och resurserna inte räcker för en fast präst. De flesta kontinenter uppmanar till en förnyad och fördjupad orädd diskussion om gifta mäns tillträde till prästämbetet och kvinnors till diakonatet. En fråga som flera råd tar upp är att det behöver fattas beslut som innebär att synodal praxis och synodala strukturer också stadfästs i kanonisk rätt, så att de blir svårare att ignorera eller upplösa. Kyrkan är och ska vara en ”gemenskap av gemenskaper” skriver man i Latinamerika, där det från församlingsnivå till universell nivå blir möjligt att få gemensam glädje av vars och ens gåvor. Den latinamerikanska kyrkan uppmanar uttryckligen oktobersynoden att tala om teologin om prästerskap och tjänst, om prästernas och andra vigda och avskilda tjänares utbildning och om fler roller för kvinnor.

Det är viktigt att synodaliteten i grund och botten handlar om samarbete mellan troende och herdar, så att det inte uppfattas som en demokratisering i parlamentsform utan som en gemenskap där lekfolk och herdar tillsammans utifrån sina respektive gåvor, kunskaper och uppgifter söker Andens ledning. Synodaliteten ska inte ”utmana bis­koparnas makt” utan vara det sätt på vilket alla troende gemensamt ger biskopar och präster stöd i deras tjänst. Den latinamerikanska rapporten betonar att det också behöver utredas hur relationen mellan de breda synodala samtalen och biskoparnas beslutsmakt ser ut, och vilka fasta strukturer som behöver finnas. Det är flera rapporter som talar om de goda frukterna med att mötas hela kontinenten och samtala.

Det saknas alltså inte svåra frågor för bis­kopssynoden att ta itu med när man samlas i Rom för den första delen av den universella fasen i oktober 2023. Tanken är att man sedan ska återsamlas under 2024. Personligen misstänker jag att vi kommer att få se ett återskick till stiften och församlingarna däremellan, och kanske att den andra delen rentav blir något senarelagd. Det vore i linje med arbetet hittills. Den allra största svårigheten torde dock vara att de upptrissade förväntningarna (på vissa håll) och de lika upptrissade farhågorna (på andra håll) knappast kommer att lugnas ner oavsett resultaten. Det ställer stora krav på lokala herdar, såväl biskopar som kyrkoherdar, i de lokala samtal som förhoppningsvis fortsätter och intensifieras, därför att enda sättet att verkligen hantera de spänningarna är att vi faktiskt på allvar försöker lyssna på varandra och den helige Ande.

Magdalena Dahlborg är Redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 5/2023.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av MAGDALENA DAHLBORG

Efter vad som kan verka som en lång tid av lokala och regionala samtal, befinner sig nu kyrkan på upploppet mot den första delen av den universella synoden om synodalitet, som äger rum i oktober 2023. Den kommer att skilja sig från tidigare universella synoder inte enbart genom det omfattande förarbetet utan också genom en större bredd i deltagandet – det är inte längre enbart biskopar med enstaka externt inbjudna gäster som samlas till synodalt rådslag utan också 70 personer som inte är biskopar kommer att närvara med full rösträtt. Hälften av dessa ska enligt beslutet vara kvinnor och ett antal kommer att vara unga vuxna. Därtill ska ordensväsendet ha särskilda representanter utöver dem som närvarar i andra funktioner, fem ordensvigda kvinnor och fem ordensvigda män. Det kommer också för första gången att närvara biskopar som inte tillhör någon av de biskopskonferenser som är representerade i den fasta biskopssynoden. För att ge ytterligare dynamik och tyngd i samtalen bjuds också ett antal experter på olika områden in, som ett direkt resultat av goda erfarenheter i de synodala studiegrupperna. Biskopssynoden kommer att ha mer än 400 deltagare, varav 370 med rösträtt.

Samtal över hela kontinenter

Under våren har rapporterna från de kontinentala/regionala synodsamtalen samlats in, och i början av juni väntas så det arbetsdokument (instrumentum laboris) som ska ligga till grund för arbetet i oktober, men när detta skrivs har detta dokument ännu inte presenterats.

De så kallade kontinentala rapporterna innehåller alla beskrivningar av hur arbetet på den kontinentala nivån har gått till. Samtliga betonar den stora mångfald som finns inte bara i den universella kyrkan utan också på kontinental nivå, och hur fruktbart det varit att samlas som kontinent och utbyta erfarenheter och tankar. Det blir också uppenbart i rapporterna under hur pass olika omständigheter kyrkan verkar. Ibland, som i Oceanien med resursstarka Australien och Nya Zeeland och de fattigare och utspridda önationerna, är det inom regionen väldigt olika förutsättningar för själva deltagandet i synodala samtal. I Afrika och delvis i Asien är utmaningarna likartade över hela området, med svårigheter att samlas såväl fysiskt som digitalt. Resursskillnaderna i kyrkan illustreras väl av att medan Afrika pekar på infrastrukturen som ett hinder att mötas, fokuserar till exempel Europa och Nordamerika de rent sociala bristerna i digital gemenskap. Detta syntes redan efter arbetet på stiftsnivå, där framför allt afrikanska stift hade svårt att hinna med under de tidsramar som getts, på grund av dåliga vägar, dålig digital infrastruktur och pågående konflikter.

Signum har tidigare rapporterat om resultaten från stiftsnivån, och naturligtvis sammanfaller de kontinentala rapporterna i hög grad med dessa. Men att man inte bara ställt samman rapporterna utan faktiskt också samlats och samtalat inom större regioner har gjort att ytterligare insikter kunnat formuleras när stiftsnivåns samtalsrapporter inte bara lagts sida vid sida utan också har fått brytas mot varandra och inspirera gemensamma formuleringar.

En sak som särskilt lyser fram i alla rapporter är glädjen över att få tydliga incitament att lägga tid och andra resurser på att samlas på detta sätt. Så uttrycker till exempel biskoparna i Kanada och USA hur givande det varit att få tid att möta och på djupet samtala med andra biskopar utanför den egna biskopskonferensen, men också hur givande det varit att i smågrupper få diskutera tron på djupet med lekfolk. Flera av rapporterna pekar också på att metoden gett deltagarna djupare förståelse för hur stor kyrkan är och vilken mångfald hon rymmer. Kyrkans ämbetsbärare är ofta mycket upptagna, men dessa kontinentala rapporter visar att vi alla skulle må bra av att biskopar och präster i sina uppdrag ges utrymme för denna typ av öppnare samtal där alla ställs på samma nivå och den hierarkiskt starkare inte förväntas leda eller tillrättavisa.

I detta framgår tydligare vad som blir vinsten med ett mer synodalt beslutsfattande än vad som tidigare varit fallet. Den fasta biskopssynodens syfte när den instiftades var att ge påven stöd i sitt beslutsfattande, genom att biskoparna, som antogs ha god kontakt med sina lokalkyrkor, kunde föra Guds folks erfarenheter till Vatikanen för att därmed ge bättre beslutsunderlag. Men om en biskop i praktiken varken har tid eller incitament att föra djupare samtal med hela den hjord som han har blivit anförtrodd, faller det syftet – då har han inte praktisk möjlighet att ta med sig Gudsfolkets erfarenheter och trosinstinkter till påven. Det synodala arbetssätt som under de senaste biskopssynoderna alltmer har tagit form ger påven och biskopskollegiet bättre kontakt med hela Gudsfolket, nu även genom ordens- och lekfolks fulla deltagande till och med i den universella synoden. Det rör sig inte om parlamentarism, även om röstningsförfaranden kan leda tankarna dit, utan om att kyrkan vill försäkra sig om att alla erfarenheter och insikter faktiskt bärs fram till det gemensamma mötesbordet. Besluten ligger fortfarande slutgiltigt hos påven, och den lokala implementeringen av besluten är fortfarande huvudsakligen biskopens ansvar, även om den synodala metoden förhoppningsvis leder till att lekfolket i högre grad tar sitt ansvar även i tillämpningen.

Likheter och skillnader

Mycket är detsamma i stora delar av kyrkan. Många av de saker som tas upp, dyker upp i något olika eller samma form i alla rapporter. Annat skiljer sig åt. Till exempel är det påtagligt att katoliker i delar av världen lever i samhällen där män och kvinnor förväntas kunna utföra samma uppgifter, medan katoliker på andra ställen lever i samhällen där kyrkan i alla fall teoretiskt är mer jämställd än det omgivande samhället och där en ojämlikhet och misogyni som inte har i kyrkan att göra letar sig in också i de kyrkliga strukturerna. Synen på HBTQ+ skiljer sig rejält, där vissa kontinenter talar om vikten av att vara radikalt inkluderande utan att göra avkall på läran, medan andra ser på HBTQ+ som en västerländsk sjuka som kyrkan ska hålla utanför. På flera håll lyfts fram att liturgin behöver få vara i linje med lokal kultur. Afrika påpekar att kristendomen i många afrikanska länder kom med västerländska missionärer som ”kom med en kultur in i en annan kultur” och ser en synodal uppgift i att lyssna till de kulturella element som tryckts undan, och se vad som kan integreras i det kristna livet. Liknande tankar finns i Latinamerika.

Flera rapporter lyfte fram att vi generellt är dåliga på att lyssna. De flesta vill bli lyssnade till men inte lyssna själva. I princip alla påtalade behovet av att inte bara tala om vikten av synodalitet och uppmuntra till det, utan att också se till att kyrkans strukturer och den kanoniska rätten utformas så att synodala metoder har tydligt stöd. Annars är det lätt att återfalla till att göra ”som vanligt” så snart synoden om synodalitet är över. Det faktum att det för de allra flesta är så ovant och nytt att träffas och samtala om tron, visar att strukturerna hittills inte har främjat det arbetssättet. Eftersom alla rapporter talar om vinsterna med denna typ av samtal och möten, finns det alla skäl för kyrkan att framöver främja metoder som innebär att man i fortsättningen i varje församling självklart samlas för samtal och gemensamt urskiljande inför beslut som berör församlingen men också stiftet och kyrkan som helhet. Redan på stiftsnivån hörde vi församlingar även här i Sverige säga ”detta borde vi göra oftare”. Samma insikt tycks finnas även på kontinental nivå. Vinsterna tycks vara större förståelse för de olika inriktningar och åsikter som ryms inom kyrkan, för kyrkans mångfald även i fråga om riter och liturgi och för de geografiskt begränsade erfarenheter som leder till att man i olika länder och regioner brottas med olika pastorala problem och drar olika slutsatser. Ska kyrkan fullt ut vara universell och inte huvudsakligen kulturellt europeisk men befolkningsmässigt afrikansk och asiatisk, behöver detta breda lyssnande till varandra få ta utrymme och resurser – och för att det ska ske krävs att strukturer och kyrkorätt främjar detta lyssnande.

Formation är en fråga som lyftes fram av nästan alla redan på stiftsnivån, och som rör utbildning för såväl klerus som lekfolk och ordensfolk. Alla behöver övas i gemensamt ansvarstagande, ömsesidighet och lyssnande. Lyssnande är svårt. Det kräver, som den latinamerikanska rapporten säger, ”andlighet som består av att älska och lyssna, ansvarsfullt, med engagemang och utan rädsla”. Den afrikanska rapporten påminner om ett afrikanskt ordspråk: ”Crops are to be cultivated whereas weeds grow on their own”. Ogräs och dåliga samtal växer av sig själva, men de dygder som krävs för att kunna lyssna och älska väl behöver vi vårda och öva.

En sak som skiljer sig mellan de olika grupperna är att Asien, Afrika, Oceanien och Latinamerika talar om ursprungsbefolkningarna, som däremot nästan saknas helt i den nordamerikanska (som dock nämner de avslöjade övergreppen mot ursprungsbefolkningar vid katolska skolor) och europeiska diskussionen. Afrika skriver om vikten av att inkludera ursprungsbefolkningarnas andliga erfarenheter och liturgiska kultur: ”Detta är sann inkulturation vilket stärker mångfalden och går från multikultur till interkultur där olika praktiker kompletterar och berikar varandra.”

Det är också tydligt att i västvärlden är ekumenik en helt igenom kyrklig fråga (förutom i viss mån i Östeuropa), medan det i Asien, Mellanöstern och Afrika är en fråga om överlevnad och fred – alltså en fråga om samhällsengagemang och politik. De skilda förutsättningarna syns kanske allra mest just i frågor om konflikter och förtryck. Såväl Afrika som Asien och Mellanöstern (som i sin rapport lyfter fram ”We choose life”-rörelsen som presenteras i Svante Lundgrens artikel i Signum 4/2023) nämner särskilt kyrkans roll i fredsbyggande, konfliktlösning, och ekumeniska och interreligiösa relationer. Detta framstår inte som lika viktigt i Latinamerika, som snarare brottas med klerikalism och sociala orättvisor, och Oceanien som lyfter fram flyktingskap och mångfald. I USA handlar mycket om relationer mellan lekfolk och klerus och att finna medansvar. Europa å sin sida brottas med identitetsförändringen som ligger i att kontinenten i dag inte främst präglas av en mångfald kristna inriktningar, utan att de kristna alltmer finner sig vara minoriteter i en sekulär omgivning, någonting som inte får ses som ett hot utan som ett kall till omvändelse, dialog och mission.

Identifierade spänningar

Det gemensamma tältet, den metafor som användes för kyrkan i arbetsdokumentet för den kontinentala fasen, behöver lagom spänning för att samtidigt hållas upprätt och inte bli så statiskt att det välter för vinden. De spänningar som behöver hållas på en balanserad nivå – alltså tillåtas, men utan att de blir för starka – finns till exempel mellan universell och lokal nivå, mellan klerus och lekfolk, mellan hierarki och ordnar, mellan den utåtriktade kyrkan och den inåtriktade självreflekterande, mellan klar och tydlig lära och radikal öppenhet. En österrikisk delegat till det europeiska mötet påpekade att spänningar kan vara möjligheter, men att det beror på hur de hanteras. De kan sopas under mattan, vilket bara betyder att de finns kvar och fortsätter skava. De kan också, särskilt i en tid som tycks starkt polariserad, utvecklas till konflikter där man söker vinnare och förlorare (men kanske i praktiken bara får förlorare, i alla fall på längre sikt). Men i en gemenskap där ingen behöver vara rädd för att ställa frågor eller uttrycka sin mening, kan spänningarna i stället leda till en gemensam fördjupad förståelse för uppenbarelsen och skapelsen. Kyrkan i Latinamerika finner också en spänning som rör inkulturation i en redan mångkulturell situation, och att lära sig leva tron i en stor mångfald – en fråga som behandlas från ett lite annat håll i den europeiska rapporten, där kontinenten snarare behöver hantera en situation där kristendomen är så inkulturerad att den blivit kultur utan tro, där psalmer betraktas som ickereligiösa sånger och kyrkorummen mest ses som fantastiska konsertlokaler och kulturarv.

Den upplevda spänningen mellan ”auktoritet” och ”tjänande” får mycket utrymme i många rapporter. För detta borde inte vara en spänning, utan alldeles självklart två sidor av samma mynt. Här är problemet det som benämns klerikalism, som innebär att såväl prästerskap som lekfolk, och kanske i högre grad faktiskt lekfolket, vill hänskjuta allt – beslutsfattande, ekumenik, religionsdialog, mission, barmhärtighetsarbete – till präster och ordensvigda. Det går att se det som en ovilja från klerus att släppa ifrån sig makt, men det kan också förstås som en ovilja hos lekfolket att ta på sig ansvar och se sig som medarbetare i en global kultur alltmer inriktad på att konsumera även andlighet.

I Europa talade man mer om en upplevd spänning mellan ”sanning” och ”barmhärtighet”, och en polarisering inte bara mellan lokalkyrkorna i olika länder, utan också rakt igenom de lokala stiften. Andra formulerade samma sak som en spänning mellan doktrin och pastoral. En delegat från Luxemburg sade: ”Må dessa skillnader göra oss nyfikna på varandras argument. Må de göra oss fast beslutna att respektera varandra för att bygga våra samhällens framtid tillsammans, och inte mot varandra, så att vi i mångfalden kan se en skatt.” Däri finns kanske inte en lösning på spänningen, men ett sätt att leva med den och rentav se den som en del av rikedomen.

Framåt

Nu väntar höstens synod. Kyrkan i Latinamerika önskar stort mod att ta itu med svåra frågorna om splittring, om katoliker som i praktiken blir exkluderade med hänvisning till personlig moral och sätt att leva (HBTQ+, frånskilda, kvinnor som aborterat barn på grund av svåra situationer, par i irreguljära förhållanden, präster som lämnat ämbetsutövningen). Lösningar måste också finnas för områden till exempel i Oceanien och Amazonas där geografin innebär svårigheter för präster att komma och resurserna inte räcker för en fast präst. De flesta kontinenter uppmanar till en förnyad och fördjupad orädd diskussion om gifta mäns tillträde till prästämbetet och kvinnors till diakonatet. En fråga som flera råd tar upp är att det behöver fattas beslut som innebär att synodal praxis och synodala strukturer också stadfästs i kanonisk rätt, så att de blir svårare att ignorera eller upplösa. Kyrkan är och ska vara en ”gemenskap av gemenskaper” skriver man i Latinamerika, där det från församlingsnivå till universell nivå blir möjligt att få gemensam glädje av vars och ens gåvor. Den latinamerikanska kyrkan uppmanar uttryckligen oktobersynoden att tala om teologin om prästerskap och tjänst, om prästernas och andra vigda och avskilda tjänares utbildning och om fler roller för kvinnor.

Det är viktigt att synodaliteten i grund och botten handlar om samarbete mellan troende och herdar, så att det inte uppfattas som en demokratisering i parlamentsform utan som en gemenskap där lekfolk och herdar tillsammans utifrån sina respektive gåvor, kunskaper och uppgifter söker Andens ledning. Synodaliteten ska inte ”utmana bis­koparnas makt” utan vara det sätt på vilket alla troende gemensamt ger biskopar och präster stöd i deras tjänst. Den latinamerikanska rapporten betonar att det också behöver utredas hur relationen mellan de breda synodala samtalen och biskoparnas beslutsmakt ser ut, och vilka fasta strukturer som behöver finnas. Det är flera rapporter som talar om de goda frukterna med att mötas hela kontinenten och samtala.

Det saknas alltså inte svåra frågor för bis­kopssynoden att ta itu med när man samlas i Rom för den första delen av den universella fasen i oktober 2023. Tanken är att man sedan ska återsamlas under 2024. Personligen misstänker jag att vi kommer att få se ett återskick till stiften och församlingarna däremellan, och kanske att den andra delen rentav blir något senarelagd. Det vore i linje med arbetet hittills. Den allra största svårigheten torde dock vara att de upptrissade förväntningarna (på vissa håll) och de lika upptrissade farhågorna (på andra håll) knappast kommer att lugnas ner oavsett resultaten. Det ställer stora krav på lokala herdar, såväl biskopar som kyrkoherdar, i de lokala samtal som förhoppningsvis fortsätter och intensifieras, därför att enda sättet att verkligen hantera de spänningarna är att vi faktiskt på allvar försöker lyssna på varandra och den helige Ande.

Magdalena Dahlborg är Redaktör och red. sekr. för Signum.

Ur Signum nr 5/2023.