Almedalen: Hur får det låta i Sverige?

I flera av Sveriges kommuner har under det senaste året muslimska böneutrop varit föremål för diskussion, något som ånyo gett bränsle åt den större diskussionen om religionens synbarhet och hörbarhet i det offentliga rummet.

Panelen tycktes vara relativt överens om att vad som behövs för att komma framåt i de här frågorna är större kunskap om religionens innehåll och betydelse för människors identitetsbildning. Lena Andersson inledde med en reflektion över sin egen skolgång och även om hon ifrågasatte att elever ska få utebli från undervisningen för att beakta sina bönetider, så erkände hon att hon själv som ung såg det som självklart att få utebli från undervisning för att få utöva idrott. ”Kanske är vi är blinda för den särbehandling idrott och musik idag har fått i svensk skola”, konstaterade hon.

Som svar på frågan vad som står på spel när det gäller religionens hörbarhet och synlighet i det offentliga rummet återkom flera av talarna till den egna bekvämligheten.  ”Vi behöver inte gilla allt, men vi behöver inte heller strömlinjeforma allt utan måste acceptera att saker inte alltid är som vi vill ha dem”, menade Andersson. Per Götefeldt instämde i detta. Som rektor för en folkhögskola där många diskussioner om religiösa uttryck kommer upp till ytan är den stora utmaningen att ”orka med de krockar som den religiösa mångfalden medför”, menade han, ”detta inte minst när exempelvis ortodoxa elever försvinner från skolan i massor på grund av begravningar eller när muslimska kvinnor begär att få bära niqab på lektionstid”. Han fick medhåll av Ulf Jonsson som självkritiskt menade att även om den katolska kyrkan inte alltid varit en förespråkare för religionsfrihet så är det sedan sextiotalet en självklarhet för Kyrkan att det mångreligiösa samhället ska främjas. ”Grundhållningen bör vara att religion är viktigt i människors liv och ett religiöst monolitiskt samhälle är dåligt för alla, menade han, både troende och icke-troende”. Som svar på frågan hur vi kommer vidare i diskussionen om religionens plats i offentligheten betonade Jonsson vidare vikten av förhandling: ”Vi bör undvika att försöka hitta enhetslösningar och istället se varje situation som en förhandlingssituation.  Visst kan det uppstå problem, men dessa får man lösa step by step”, menade han.

Att öppenhet, mångfald och frihet ska vara vägledande för diskussionen var ett återkomma tema i samtalet. ”Vi får akta oss för att tvinga saker på människor” påtalade Andersson, samtidigt som hon också med bestämdhet hävdade att yrkesgrupper som representerar hela samhället som poliser, domare, och lärare inte bör röja sin religiösa övertygelse genom att bära religiösa symboler. De bör istället bära, enligt Andersson, ”neutral och rationell klädsel”.  Vad som kan räknas som rationell klädsel kan dock diskuteras, hävdade Susanne Wigort-Yngvesson, som i så fall hellre talade om ”praktisk klädsel”. Hon menade vidare att även om neutralitet är eftersträvansvärt kan det aldrig realiseras eftersom vi aldrig bedömer någonting från en nollpunkt. ”Vad vi kan sträva efter är istället att inte bli så nervösa över det religiösa”, fortsatte hon, ”utan att våga inleda samtal med varandra om det vi inte förstår”.

Om modet att samtala med varandra om det som vi inte förstår var en uppmaning från panelen till oss som lyssnade, så bör det tilläggas att de själva levde väl upp till detta. Samtalet präglades av ömsesidigt lyssnande och saknade polemik utan att fördenskull sakna udd. Det inleddes med en diskussion om glassbilar, kyrkklockor, decibelnivåer och ljudbilder, men övergick snabbt till att handla om de mer grundläggande frågorna, så som toleransbegreppets otillräcklighet och frihetens paradoxala gränser. Kanske har det hänt något i positiv riktning med debattläget om religionens plats i offentligheten, konstaterade vi som lyssnade.

Lovisa Bergdahl 2013-07-04